I en signerad ledartext som inte bara dryper av indignation, utan dessutom är späckad av formuleringar så grötmyndiga att resultatet blir en text som balanserar på gränsen till pekoral, gick i måndags Sofia Nerbrand till frontalangrepp på Viktor Orbán. Vad som föranledde Nerbrands vrede var inte någon av alla de aspekter av den ungerska politiken där kritik faktiskt är befogad, utan att landets premiärminister har lanserat en ny familjepolitik som syftar till att höja den låga ungerska fertiliteten.
I Nerbrands världsbild vore invandring inte bara ett fullgott alternativ, utan det självklara alternativet. Ja, faktum är att hon finner detta alternativ så självklart att hon – ironiskt nog efter en utläggning om vikten av demokrati – förklarar att en familjepolitik som den Ungerns folkvalde och populäre ledare lanserat inte skall "ha en plats i dagens Europa". Blotta tanken på att en regering för en politik som syftar till att upprätthålla befolkningens storlek utan invandring av människor från kulturer radikalt olika den egna är för Nerbrand inte bara någonting oerhört provocerande, utan hon tycks också finna sin egen reaktion så självklar och universell att det i hennes värld endast är genuint onda människor som kan vara av en annan åsikt.
Att en befolkning upprätthåller sin storlek genom att skaffa barn är dock ingenting konstigt, utan någonting fullt normalt. Att en befolkning däremot upprätthåller sin storlek genom invandring är inte bara någonting abnormt, utan dessutom någonting som på kort sikt är förenat med kulturkrockar och höga kostnader, och på lång sikt med – som åtskilliga historiska exempel visar – en högst konkret risk att förvandlas till en utsatt minoritet i sitt eget land. Vad Nerbrand finner så självklart att det i hennes värld tycks vara närmast obegripligt att ens någon kan vara av en annan åsikt, är någonting som går på tvärs mot både folkopinionen och den samlande mänskliga erfarenheten av god samhällsutveckling.
Av denna anledning är dock Nerbrands text en synnerligen pedagogisk inblick i den liberala hjärnan. Nerbrands världsbild är hyperideologisk, ultrarationalistisk och superprogressiv. För Nerbrand är en regering som "premierar det egna folket" framför resten av världens befolkning någonting ofattbart. I Nerbrands analys är det den som inte okritiskt vill kasta sig huvudstupa in i ett synnerligen riskabelt experiment med en synnerligen radikal politik som "förgiftar och fördummar västvärlden". I Nerbrands värld tillåts inte beprövad erfarenhet stå i vägen för vad hon känner är rätt.
I sin puritanska iver går måhända Nerbrand aningen längre än den genomsnittliga liberalen, men på det stora hela är de idéer som genomsyrar hennes text representativa för hur liberaler av idag ser på världen. Den typiska liberalens hållning är idag extremistens. Den ideologi som inte bara Nerbrand, utan numera de flesta liberala opinionsbildare, politiker och partier ger uttryck för, är en liberalism så fanatisk, nitisk och radikaliserad att den med fördel kan liknas vid en sekt.
Den liberalism Nerbrand representerar tolererar inte oliktänkande. Den liberalism Nerbrand representerar saknar varje spår av respekt för vad majoriteten råkar tycka. Den liberalism Nerbrand representerar är besatt av tanken på att krossa allt motstånd. Den liberalism Nerbrand representerar finner den egna fanatiska hållningen så självklar att dess anhängare över huvud taget inte kan förstå hur någon människa kan tycka annorlunda. Den liberalism Nerbrand representerar är mäktig, genuint farlig och på god väg att leda västvärlden rakt i fördärvet.
