Mina polarforskande Miskatonicgeologer:
Är kattmat en delikatess? Enligt en studie beställd av den reaktionära publikationen Fnordspotting anser en överväldigande majoritet av våra läsare att så ej är fallet, men inte desto mindre har vi vid återkommande tillfällen kommit på er med att, åtminstone i överförd betydelse, frossa i just kattmat. Vad som avses med detta är inte er ovana att titta på Opinion live (även om vi säkert får tillfälle att återkomma till detta), utan det faktum att så många av er gång på gång närmast köar för att hylla menlösa och urvattnade opinionstexter publicerade i kända publikationer när dessa innehåller ett kryddmått ljummen systemkritik.
Någon som återkommande blir föremål för den anemiska och vilsna delen av högerns hyllningar är en ledarskribent på Dagens Nyheter som vi kan kalla för Stig-Helmer Erikson. Erikson kan stundom, efter en lång inledning om den överhängande risken för ett nazistiskt Machtübernahme, sticka ut hakan genom att påpeka att det också är dåligt när militanta vänsteraktivister misshandlar unga liberaler. Han kan, efter att ha ägnat merparten av textmassan åt att redogöra för Hanif Balis många brott mot mänskligheten, ibland nämna något om någon uppburen vänsterpolitiker som också betett sig illa. Erikson kan, efter att ingående förklarat varför kritikerna av mångkulturalismen gör sig skyldiga till samma sak, pliktskyldigt skriva några kritiska ord om identitetspolitiken. Emellanåt kan Erikson till och med uppvisa en gnutta humor. Allt detta återfinns dock insprängt i en produktion som till allra största del består av i bästa fall helt meningslösa och i värsta fall direkt destruktiva texter.
För detta får Erikson ofta beröm av den strykrädda minimjölkshöger han själv ser som ett långt mycket större hot än vänstern. Vad mer är, detta beröm inskränker sig inte till Erikson, utan fördelas över ett stort antal liberala skribenter som har det gemensamt att de då och då i försiktiga ordalag, och först efter en lång rad förbehåll, skriver någonting självklart om uppenbara missförhållanden. Sådant beröm kan visserligen vara förståeligt, eftersom det i grund och botten är ett symptom på en befolkning så svältfödd på relevanta och icke-depraverade debattinlägg att de ivrigt kastar sig över vad som ges, men är inte desto mindre skadligt då det skänker legitimitet åt opinionsbildare som gör betydligt större skada än nytta.
Hur destruktiva opinionsbildare av denna kaliber i själva verket är, får man en fingervisning om när man läser Eriksons senaste text. Denna ligger visserligen (och dessbättre) bakom Dagens Nyheters betalvägg, men den förhandsvisning även icke-betalande läsare bjuds på räcker mer än väl för att illustrera vidden av vansinnet. Ledartexten handlar om risken för att våra grannländer inför gränskontroller mot Sverige, men när textförfattaren redogör för de anledningar de har att göra detta väljer han inte att börja med de anledningar som faktiskt har åberopats. I stället anger Erikson redan i ingressen svensk högerextremism som den primära orsaken till att våra grannländer har goda skäl att se över formerna för den nordiska passunionen.
Påståendet är naturligtvis både löjeväckande och absurt, men ger inte desto mindre en mycket värdefull inblick i hur den liberala hjärnan fungerar. Ingen socialliberal ledarskribent med självaktning skulle ens för ett ögonblick tillåta sig att leka med tanken på att man i utlandet är betydligt mer oroliga för de kriminella empatistörda psykopater som fått en fristad i Sverige, än för ett fåtal svenska högerextremister. För en liberal som med såväl puritanens blinda övertygelse som varje cell i sin kropp vet att risken för ett nazistiskt maktövertagande är akut, är blotta tanken en omöjlighet. Av precis samma anledning försitter heller aldrig en liberal ett tillfälle att inleda varje uppräkning av våldsamma extrema rörelser med högerextremister, och först därefter och i mån av utrymme och tid nämna jihadister och vänsterextremister.
Eriksons strategi tjänar dock ytterligare ett syfte. Genom att låtsas som att högerextremismen är en större anledning för våra grannländer att införa gränskontroller än de problem som faktiskt fått dem att överväga detta, kan han utmåla sig som en del av lösningen i stället för en del av problemet. Om det är högerextremismen som får Danmark att stärka gränsen mot Sverige, blir detta också ett kvitto på att Erikson haft rätt hela tiden. Om vad som får dem att vidta denna åtgärd i stället är en kriminalitet orsakad av djupt oansvarig invandringspolitik, låga straff och en både underdimensionerad och bakbunden poliskår, blir däremot detta ännu en besvärande indikation på att landets alla socialliberaler haft fel om det mesta. Att man i detta läge väljer att presentera utvecklingen som ett bevis för att man haft rätt hela tiden är inte bara skamlöst, utan framför allt ett utmärkt exempel på den historieförfalskning liberaler alltid ägnat sig åt.
