Mina bannlysta vänner extramuros:
Till de många fördelarna med att läsa ideologiska böcker skrivna innan någon nu levande människa ännu var född hör inte bara det vuxna, värdiga och respektfulla tilltalet, utan också de värdefulla perspektiv sådan läsning ger på vad som i våra dagar ofta tas för eviga sanningar. De långa utläggningarna om ämnen som de juridiska formerna för jordbruket på 1800-talets Irland kan visserligen ha en stundom något uttröttande effekt på den nutida läsaren, men detta kompenseras mer än väl av den klarhet och insikt en text oförstörd av mer än ett århundrade av progressivism, whighistoria, materialism och spirituellt vakuum erbjuder en törstande vandrare i modernitetens öken.
Till de mer intressanta aspekterna av detta hör de uppfattningar om sakernas tillstånd man mellan raderna kan utläsa att författaren utgår från att varje läsare delar med honom, och som därför tas för så självklara att de ibland inte ens uttryckligen redogörs för innan författaren börjar dra slutledningar utifrån dem. Detta kan inledningsvis bli en aning förvirrande för den nutida läsaren, av den enkla anledningen att vad som en gång ansågs som både självklart och allmängiltigt med tiden ofta blivit förpassat till giftskåpet. Med tiden övergår dock detta i en tilltagande insikt om hur mycket läsarens världsbild formats av vad som, när det kommer till kritan, varit regelrätt propaganda.
Ett särskilt anmärkningsvärt exempel på detta är hur synen på politikerförakt förändrats genom åren. Politikerförakt anses idag inte bara utgöra någonting oönskat, utan också någonting direkt farligt. Politikerförakt påstås utgöra ett hot mot demokratin, dess orsaker söks inte sällan i utländska påverkansoperationer och så kallat näthat anses extra graverande när föremålet för detta är politiker. Att så är fallet tas idag för så självklart att ytterst få ens bemödar sig med att förklara varför det förhåller sig så, trots att åtskilliga nyhets- och opinionstexter skrivs på temat. Vid närmare betraktelse visar sig dock denna förment eviga sanning vara en ganska ny företeelse. Att politiker inte är att lita på var ett stående skämt inom satiren så sent som för några årtionden sedan. Går man ännu längre tillbaka finner man att ett grundmurat förakt mot politiker (och då i synnerhet demokratiskt tillsatta sådana) inte bara sågs som någonting oskyldigt, utan som någonting sunt och i allra högsta grad befogat.
Detta var inte på något sätt enbart en folklig åsikt, utan tvärtom i allra högsta grad även en liberal sådan, och när den amerikanska konstitutionen författades genomsyrades därför också arbetet av just denna inställning. Grundlagsfäderna utgick krasst från att usla politiker förr eller senare skulle komma till makten, och försökte därför (förgäves, som det skulle komma att visa sig) konstruera en konstitution som minimerade den skada sådana politiker skulle kunde åsamka landet. När det under århundradet som följde visade sig att korruption, klientelism och ogenerat röstköpande blev konsekvenserna av att andelen röstberättigade växte, tillhörde namnkunniga liberaler av samma anledning de ledande politikernas allra fränaste kritiker och belackare. Till följd av folkligt missnöje stiftades med tiden nya lagar mot korruption, men dessa var inte sällan lätta att runda och tjänade i många fall främst som en påminnelse om hur oförmögna politiker var att motstå de många frestelser som mötte dem i deras yrkesroll.
Denna kritik var dock ingenting som av ett enigt etablissemang fördömdes som någonting suspekt eller illasinnat, utan tvärtom fanns en utbredd medvetenhet om att det var så politiken fungerade. Konstitutioner och institutioner förmådde alltjämt hålla problemen på en hanterbar nivå, varför många nöjde sig med att konstatera att politikerna var korrupta, och därefter fortsatte att sköta sitt. I samband med 1900-talets båda världskrig skulle dock detta komma att förändras av två anledningar. För det första ledde krigen till en kraftig och permanent utbyggnad av statsapparaten, vilket i sin tur ledde till att en betydligt större andel av den totala ekonomin nu kontrollerades av de politiker som så länge setts som korrupta. För det andra skruvades den progressiva retoriken i samband med krigen upp så till den grad att man från progressivt håll själva började tro på den. Den som kritiserade politikernas röstköp och korruption, började man nu någonstans resonera, kritiserade också de makthavare som hade lett kampen mot Hitler.
Det tidigare samförstånd mellan politiker och allmänhet som hade kunnat sammanfattas med orden "ni hatar oss, vi lurar skjortan av er", skulle med tiden därför också alltmer bli någonting man från politiskt håll inte kunde finna sig i. Korruptionen och maktmissbruket ökade visserligen i takt med att staten blev större, men ju mer de progressiva föreställningarna flyttade fram sina positioner, desto mer moraliskt oantastliga lyckades man från politiskt håll också intala sig själva att man var. Politikerförakt kom därför att framstå som någonting mer och mer suspekt, för att till slut också bli någonting direkt smutsigt och subversivt. Detta har sannolikt skett utan att man från maktens håll i allmänhet haft vare sig ondskefulla eller konspiratoriska avsikter. I de flesta fall har man säkert intalat sig att politikerföraktet är någonting såväl obefogat som skadligt, och den vrede som riktas mot de väljare som inte förmår att uppskatta politikernas storartade insatser på till exempel invandringens och brottsbekämpningens områden är säkerligen allt som oftast genuin. Inte desto mindre är det politikerna och inte folket som har någonting att vinna på att politikerförakt utmålas som oanständigt, och att så också mer och mer blir fallet är därför näppeligen att betrakta som en slumpmässig förändring.
