Mina falskmyntande keynesianer:
Varje normalbegåvad människa vet att en karuselldörr bromsar in när någon springer fram till den glasskiva som avgränsar den egna cellen från nästa. Inte desto mindre försenas ofelbart varje passage genom en sådan dörr av att någon gör just detta. Det hela tangerar såväl fångarnas dilemma som allmänningarnas tragedi, men med den i sammanhanget avgörande skillnaden att karuselldörrsidioten själv förlorar lika mycket på sitt agerande som alla andra i den fördömda konstruktionen gör. Karuselldörren fungerar därför, utan att detta gissningsvis varit konstruktörernas avsikt, som ett intelligenstest, och i egenskap av sådant har den också någonting mycket osmickrande att säga om mänskligheten i stort.
Karuselldörren skulle dock av precis de anledningar som listas ovan kunna tjäna som en metafor för progressiv politik. På pappret är konstruktionen en bra idé, men i mötet med den irrationella människan visar den sig både fungera dåligt och sätta käppar i hjulet. I den anglosaxiska världen har emellertid karuselldörren (eller, i svensk översättning, svängdörren) i stället blivit en metafor för någonting annat, nämligen företeelsen att en inflytelserik grupp av makthavare hoppar fram och tillbaka mellan politiken och de delar av näringslivet som påverkas mest av politiken. Detta borgar inte bara för intressekonflikter, utan utgör framför allt ett exempel på oförblommerad och storskalig korruption, även om det lägligt nog för de inblandade av någon anledning vanligtvis inte räknas som sådan.
I Sverige finns många exempel på denna och närbesläktade företeelser, men till de mer intressanta hör vad vi på den reaktionära publikationen Fnordspotting valt att kalla för den politiskt skolade managern. Den politiskt skolade managern har aldrig haft ett riktigt jobb, men är trots detta en synnerligen välmående makthavare. Den politiskt skolade managern började sin klättring uppåt i något av de politiska ungdomsförbunden, och på gamla klipp från MUF- och LUF-kongresser (föryngringen sker idag främst i CUF, men Centerpartiet sågs länge som en hopplöst ointressant plattform i sammanhanget) kan man se dem, valpiga versioner av de idag rikskända liberaler som med åren skulle komma att bli de mest högljudda förespråkarna för svågerkapitalism, öppna gränser, mångkulturalism och oreglerad arbetskraftsinvandring. En del av dem gjorde politisk karriär, men de vi här främst har i åtanke tröttnade snabbt på partipolitiken och omsatte i stället de kontakter man hade odlat under åren i ungdomsförbunden i en karriär inom näringslivets branschorganisationer.
Man finner dem idag på Almega, Svenskt näringsliv, Timbro, PR-byråer, lobbyistorganisationer och liberala opinionsredaktioner. De anlitas emellanåt som expertkommentatorer eller debattörer, och medverkar gärna i allehanda nyhetspaneler. De refererar precis som i sin ungdom gärna till Friedrich von Hayek och Ayn Rand, men retoriken är i regel så plastig och endimensionell att den sannolikt driver bort fler än den lockar. De älskar, trots att de aldrig gjort ett hederligt handtag i sina liv, att förmana människor att såväl bli mer attraktiva på arbetsmarknaden som att jobba hårdare, längre och effektivare. De har inte sällan rykte om sig att vara whiz kids, men visar sig trots detta gång på gång vara odugliga på att driva företag och skapa värde, odugliga på opinionsbildning och odugliga på att vinna val. De förklarar mer än gärna hur det ligger till, men resonemangen vittnar vanligtvis om en ytterst begränsad insikt i sakernas tillstånd. I själva verket hade man i de flesta fall sannolikt varit tvungna att sänka den egna levnadsstandarden drastiskt, vore det inte för det oreflekterade flödet av pengar från näringslivets alla PR-organisationer, på vilka man intalar sig att man på detta sätt når ut. I den mån den politiskt skolade managern faktiskt har någonting värdefullt att bidra med, är detta kontakter i form av personlig vänskap med de gamla stallbröderna från ungdomsförbundstiden som nu är riksdagsmän, politiska talesmän och partistyrelseledamöter. Sådana kontakter kan inte sällan omsättas i svågerkapitalistiska lagändringar, om vilka mången ledande politiker med tiden kommer tvingas konstatera att vi har varit naiva.
Att den borgerliga högern är usel blir i ljuset av detta inte särskilt förvånande. Det är den politiskt skolade managern som fått sköta PR-arbetet både utanför och inifrån partierna, och det är den politiskt skolade managerns ungdomliga idéer om öppna gränser som i mångt och mycket tillåtits forma invandringspolitiken. Det är den politiskt skolade managerns vaga och teoretiska föreställningar om en fri marknad som omsatts i den svågerkapitalism som sålts in med pastellfärgade och hårspraysdoftande 1980-talsparoller som "valfrihet". Det är den politiskt skolade managerns vaga föreställningar om laissez faire som omsatts i ett regelverk för arbetskraftsinvandring så lurendrejerivänligt att det fått mången bedragare att jubla av lycka. Den politiskt skolade managerns drömmar om London och New York har omsatts i föreställningar som den om den chica mångkulturalismen, och den politiskt skolade managerns ungdomsminnen av Hollywoodproduktioner i jetsetmiljö och svartklubbar med plastig new romantic-musik har sublimerats till föreställningar om att människor inte behöver traditioner eller sammanhang, och att hedonism är någonting eftersträvansvärt.
Det är den politiskt skolade managerns luddiga begrepp om frihet som skapat en kriminalitet så epidemisk att det krävs en polisstat för att ha en chans att mota den. Det är den politiskt skolade managerns luddiga begrepp om marknadslösningar som gjort affärer med den offentliga sektorn till en betydligt mer attraktiv affärsidé än värdeskapande verksamhet. Det är den politiskt skolade managerns luddiga vision av individualism och hans bristande förståelse för kultur som lett till att svenska kommuner knäcks av skenande socialbidragskostnader. Det är den politiskt skolade managerns luddiga vision av en kosmopolitisk värld som lett till segregation, hat och eroderad tillit. Den politiskt skolade managern har talat sig varm för äganderätten och den personliga integriteten, samtidigt som den politik han varit med om att förverkliga resulterat i att risken för att utsättas för inbrott, rån och våldsbrott ökat drastiskt. Listan över den politiskt skolade managerns många misslyckanden är imponerande, men inte lika imponerande som den hybris som yttrar sig i att han trots detta själv är totalt oförmögen till självkritik.
Den politiskt skolade managern är dock inte ett helt och hållet svartvitt väsen. Han började ofta sin bana som en väldigt sympatisk person, och spelade därtill under 1980-talets nyliberala reaktion en viktig roll i kampen mot den då så dominerande socialismen. Den Lasarosliberalism som följde på den socialistiska parentesen skulle med tiden dock visa sig vara lika minst lika patologisk som ordningen den hade ersatt, vilket inte desto mindre den politiskt skolade managern visat sig notoriskt oförmögen att ta in. Där vi idag befinner oss utgör han därför, i egenskap av en fyrkantig, dogmatisk, stjärnögd och arrogant person utan någon form av markkontakt, en mer destruktiv kraft än någonsin tidigare.
