Mina floskelmissbrukande managementkonsulter:
Det påstås ofta att ordet demokrati inte är synonymt med en ordning där majoriteten får sin vilja fram. Innebörden av demokrati, påstås det, är en rättsstat med maktdelning, yttrandefrihet och skydd för minoriteter, med mera. Denna tolkning av demokratibegreppet är dock, trots att förespråkarna sällan försitter en chans att påstå att de i detta har stöd av välrenommerade 1600-talsfilosofer, så ny att den lyste med sin totala frånvaro i läroböckerna så sent som för något årtionde sedan. Vad mer är, att denna retorik idag inte bara torgförs av liberaler, utan även av socialdemokrater, gör historieförfalskningen ännu mer oförblommerad. Detta av den enkla anledningen att Sverige under Socialdemokraternas glansdagar styrdes enligt riktlinjer väsensskilda från de principer socialdemokrater idag högtidligt men med en läpparnas bekännelse påstår sig stå bakom i syfte att splittra oppositionen.
Att majoriteten alltid får sin vilja fram är i själva verket exakt vad begreppet demokrati betecknar. Av just denna anledning var demokrati länge inte bara ett skällsord i liberala kretsar, utan framför allt någonting man till varje pris ville undvika. Den ordning man i stället förespråkade var Republik, eller, med en modernare benämning, liberal demokrati. Med detta avsågs att rösträtten skulle vara begränsad, och att starka konstitutionella och institutionella skyddsmekanismer skulle göra det omöjligt för även en majoritet av de röstberättigande att utöva förtryck mot en minoritet. Att man misslyckades i sin strävan att hålla demokratin stången blir uppenbart för den som betänker att det var just denna ordning som med tiden kom att kratta manegen för den dysfunktionella socialism som under 1970-talet slutligen lamslog västvärldens ekonomi, men i början av Republikens era uppnåddes inte desto mindre för en tid en ordning som fungerade anmärkningsvärt väl.
Det är just denna era i Republikens tidiga historia, och de spelregler som då gällde, som historierevisionistiska liberaler sedan några år tillbaka hävdar utgör sinnebilden av den egentliga betydelsen av begreppet demokrati. Detta kan, den uppenbara historielösheten till trots, måhända framstå som en sympatisk hållning, men problemet med detta är att vad nämnda liberaler i själva verket förespråkar i bästa fall är en grotesk vantolkning av de ideal man påstår sig stå för. För den tidiga Republikens anhängare var det av avgörande betydelse att ingen majoritet skulle kunna rösta för att inskränka den enskildes rätt till sin egendom, åsikt, världsåskådning, tro eller rätt att uttrycka sig. De inskränkningar av äganderätten som för nutida progressiva är ett legitimt vapen i en kamp för att förbättra världen, hade för den tidiga Republikens arkitekter utgjort en skräckvision. Åsiktskorridorer och Overtonfönster skulle, för den tidiga Republikens filosofer, utgöra en form av förtryck intill förväxling likt det man ägnat sina liv åt att bekämpa. De ständiga de jure- och de facto-inskränkningar av yttrandefriheten nutida liberaler är en drivande bakom skulle, för den tidiga Republikens liberaler, vara någonting man förknippade med en svunnen och mörk tid.
Vad mer är, att man fruktade majoriteten berodde inte på att man hade något emot majoriteter som sådana, utan på att det var från dem man uppfattade att hotet mot den enskilde av matematisk nödvändighet främst skulle komma. Man ansåg förvisso precis som idag att en liten elit hade en väldigt viktig roll att spela i samhället, men varje tanke på att minoriteter skulle äga större rätt än majoriteter att kränka vad man såg som den enskildes rättigheter var dem främmande. Det är dock exakt detta de som gör anspråk på föra arvet från den tidiga Republiken vidare gör idag. På område efter område har en liten minoritet, förenad av föreställningen att man utgör en elit med ett historiskt kall att fostra pöbeln, påtvingat majoriteten en politik denna inte vill ha. Detta har inte skett i form av att man förhindrat majoriteten från att förtrycka minoriteter, utan genom att man utifrån en raskolnikovsk logik tagit sig rätten att betrakta och behandla sina medmänniskor som boskap.
Bakom de liberala slagorden om "demokrati" och "liberal demokrati" döljer sig med andra ord någonting väsensskilt från såväl egentlig demokrati som den tidiga Republikens filosofi, nämligen visionen om liberal despoti. Att de metoder man använder sig av för att kväsa motståndet för varje dag påminner mer och mer om de medel som används för att uppnå samma ändamål i Kina är ingen slump. Man har blivit övertygade om att majoritetens vilja alltid utgör ett hot, och upprättar därför fler och fler brandväggar mellan folkviljan och maktutövningen. Protester avfärdas arrogant med högtidliga referenser till klassiskt liberala tänkare, vilkas budskap man förvanskar så till den grad att de ofta får representera den diametrala motsatsen till vad som ursprungligen avsågs. Den rätt att förtrycka andra som Republikens pionjärer var livrädda att en majoritet skulle tillskansa sig, har i stället erövrats av en radikaliserad och föraktfull minoritet som ser det som sitt kall att neka majoriteten möjligheten att forma sitt samhälle och öde.
Formerna för detta har hittills varit förhållandevis subtila. I samband med att val hållits har man vinnlagt sig om att hjälpligt upprätthålla illusionen av att väljarnas dom respekteras, men den fars som just nu pågår i Westminster är en tydlig fingervisning om att detta kan vara på väg att förändras. Inom den progressiva eliten är man världen över inte bara eniga om att Storbritanniens utträde ur EU skall förhindras, utan man anser sig därtill inte ens längre behöva motivera varför utslaget av folkomröstningen 2016 bör ignoreras. Som av en händelse manifesterar sig också denna osminkade arrogans och nedlåtenhet i anslutning till en fråga av central betydelse för EU:s framtid, det vill säga framtiden för en union som för varje dag gör Europa mindre och mindre demokratiskt, och som för varje dag överför mer och mer makt till ansiktslösa byråkrater och managers.
Brexit blir i ljuset av detta en process med betydligt större konsekvenser än de rent sakpolitiska. Utfallet kommer fungera som en värdemätare såväl på hur snabbt vi närmar oss den liberala despotin som på styrkan i den världsomspännande motreaktion vi sedan några år tillbaka kan se början på. Det är en utveckling som kommer bli mycket avslöjande, och som alla därför också bör följa noggrant.
