Du vet hur det är. Plötsligt avbryts flödet av bilder på allt från förment gulliga barn med chokladglass i hela ansiktet till krampaktigt leende familjer samlade kring fredagsmyset med tacos gjorda på klumpig köttfärs, färdigköpt kryddblandning, färdigsmaksatt tomatsås och färdigrivet matfett med ostsmak av en hysterisk artikel från medströmsmedia, som någon av dina korkade Facebookvänner delar med kommentaren "Våran demokrati är hotad". Det är en intressant formulering, eftersom dess faktiska betydelse utgör motsatsen till dess semantiska innehåll. Vad som avses med de fyra orden är att folkviljan utmanar en elit som i regel inte omfattar dina korkade Facebookvänner.
I en tid då vi dagligen kan läsa i tidningarna om hur mycket krig faktiskt är fred, kan ett sådant påstående lätt framstå som bara ett i mängden. I det aktuella fallet speglar det dock någonting mer grundläggande, nämligen att begreppet "demokrati" idag ofta används som synonym till en ordning som av statsvetare kallas för "liberal demokrati", men vars korrekta benämning är "republik". Detta begrepp används idag i sin tur ofta som motsatsen till "monarki", men såväl republiken Venedigs regentlängd som den i sammanhanget besvärande omständigheten att titeln "kejsare" ursprungligen utgjorde namnet på ledaren för en republik illustrerar hur detta i mångt och mycket utgör en sentida konstruktion.
Innebörden av begreppet "republik" har förvisso varierat genom historien, men en pedagogisk illustration av dess moderna betydelse återfinns i den amerikanska revolutionens efterbörd. Enligt en ofta upprepad (om än eventuellt apokryfisk) berättelse skall Benjamin Franklin i samband med konstitutionskonventet i Philadelphia 1787 på frågan om vad det nya statsskicket skulle bli ha svarat "A republic, if you can keep it". Med detta avsågs inte främst att att den nya konstitutionen en gång för alla skulle avsluta kungaväldet i Amerika, utan framför allt att grundlagsfäderna till varje pris ville förhindra att landet utvecklades till en demokrati (därav det cyniska tillägget "if you can keep it"). Poängen illustreras inte bara av att John Adams blott två år senare föreslog att presidenten skulle tituleras His Majesty the President snarare än Mr. President, utan också av att flera monarkier med tiden kom att anta de facto-republikanska konstitutioner snarlika den amerikanska.
Vad innebar det då att man ville bli en republik, snarare än en demokrati? Den som är uppvuxen med dagens begreppsförvirring tolkar eventuellt saken som att grundlagsfäderna hoppades på ett USA där presidenten inte tillsattes genom val, men vad Franklin avsåg var någonting annat, nämligen att man ville åstadkomma en ordning där den folkvalde presidenten inte gavs oinskränkt makt. Man instiftade därför ett system där makten delades mellan en folkvald president, ett folkvalt representanthus, en icke-folkvald senat samt en högsta domstol, och där konstitutionen omsorgsfullt både reglerade formerna för denna maktdelning och kringskar de inblandade aktörernas makt. Ordet "demokrati" skulle därefter länge komma att ha en mycket dålig klang i Amerika, och fick närmast beteckna motsatsen till den konstitutionella ordning man slutligen antog 1789.
Republikens grundtanke var dels att staten skulle vara liten, dels att politikerna skulle vara förhindrade att agera utanför de snäva ramar som definierades av grundlagen. Den amerikanska konstitutionen förmådde dock inte leva upp till grundlagsfädernas förhoppningar. Den villkorade rösträtten skulle med tiden inte bara bli allmän, utan därtill också att omfatta tillsättningen av senatens ledamöter. Vad mer är, staten växte sig stor, politikerna kom snabbt att utöva makt i en omfattning konstitutionen var tänkt att förhindra, och varje amerikan får idag lära sig att stolt kalla sitt land för "demokratiskt". Franklins cynism visade sig med andra ord vara i allra högsta grad berättigad, men på en i sammanhanget avgörande punkt visade den sig också vara obefogad. Trots att Republikens makthavare lyckades erövra en makt de aldrig var tänkta att ha, infann sig nämligen aldrig demokratin. Den ohejdade makten blev visserligen verklighet, men den hamnade aldrig hos folket.
Den grupp som i stället erövrade makten över Republiken går under många namn, av vilka teknokrater, den djupa staten, myndighetsaktivister, den nya klassen, managers och brahminer tillhör de vanligare och/eller mer intressanta. Denna klass återfinns inte bara i statsapparaten, utan i media, i utbildningsväsendet, bland NGO:er, i det så kallade civilsamhället och i tilltagande grad också i näringslivet. Vad som förenar dess företrädare är att deras karriärer och status är beroende av att rådande ordning upprätthålls, att de har det gott ställt, att deras försörjning i regel direkt eller indirekt betalas med skattemedel och att den ordning de företräder inte sammanfaller med vad som är gynnsamt för skattebetalarna.
Vad som också utmärker denna grupp är att den väldigt aggressivt försvarar sina intressen. Den som framgångsrikt motsätter sig dess agenda blir karaktärsmördad offentligt, och inte sällan också av med sin försörjning. Den grupp som erövrat makten över Republiken vill inte förlora den ställning den tillskansat sig, varför den också investerat mycket kraft, tid och pengar i att framställa sig själv som god. Denna marknadsföring syftar inte bara till att framställa den egna gruppen som en uppbygglig kraft, utan också till att göra det lätt att framställa ordningens motståndare som onda. Det är häri dagens stora inomvästliga konflikt består, och att denna konflikt idag är mycket infekterad kan direkt kopplas till det faktum att klyftan mellan vad som ligger i Republikens makthavares respektive allmänhetens intresse börjat vidgas i väldigt snabb takt.
Det är här dina korkade Facebookvänner kommer in i bilden. En och annan av dem kan förvisso tänkas tillhöra Republikens härskarkast, men merparten av dem gör det sannolikt inte. Att de trots detta delar den där infantila artikeln med den på en och samma gång både grötmyndiga och pekoralistiska kommentaren "Våran demokrati är hotad" beror på att de svalt härskarkastens förljugna världsbild med hull och hår, och nu försöker visa sin dygdighet genom att offentligt intyga hur totalt de sluter upp bakom den. Att de därmed gör sig till nyttiga idioter för en liten grupp giriga insiders de själva inte tillhör är en omständighet de inte för ett ögonblick reflekterat över.
