En av den svenska arkitektkårens överstepräster väckte i dagarna viss uppmärksamhet i samband med att han liknade den obildade pöbel som inte förmår uppskatta de lådor i glas, stål och betong hans skrå smyckar landet med vid rasister. Här på den reaktionära plattformen Fnordspotting både uppskattar och delar vi som bekant den folkbildande ambitionen, men som den vane läsaren sannolikt redan förutspått sammanfaller vår analys inte fullt ut med den som arkitekten Sandell erbjuder. Vår uppfattning är att Sandells perspektiv är otillräckligt, och därför tarvar en komplettering i form av en evolansk-moldbugiansk-žižeksk analys av den arkitektoniska utvecklingen genom historien.
Att välja startpunkt för en sådan är förknippat med viss vånda, men efter moget övervägande har vi valt att låta vår analys ta sin början i gotiken. Anledningarna till detta är flera, men av dessa är den i särklass viktigaste att stilen i fråga på många sätt utgör en manifestation av den renläriga högerhållningen. I gotiken finner vi den seriositet, den spiritualitet och den transcendens som förkroppsligar det lyckade mötet mellan präst- och krigarkasternas ideal. Stilen inbjuder till hjältedåd, vördnad och eftertanke, och det tidlösa anslaget upphör aldrig att påminna oss om att en mer civiliserad ordning, där kaos till skillnad från idag inte är föremål för elitens aktning, är möjlig.
Redan i barocken finner vi dock tydliga spår av dekadens. För det tränade ögat avslöjar stilens formspråk direkt att krigarkasten nu börjar bli oroväckande inavlad till följd av upprepade kusingiften, och när barocken övergår i rokoko blir det uppenbart att situationen har förvärrats ytterligare. Den tid som läggs på att välja peruker och att anlägga mullbärsodlingar börjar nu utgöra ett regelrätt hot mot rikets säkerhet, och vad hovintrigerna beträffar har dessa urartat till någonting som får även såpoperan att framstå som en socialrealistisk verklighetsskildring i jämförelse. Dekadensen är i detta skede omöjlig att förneka, och tangentens riktning är plågsamt tydlig.
Nyklassicismen och nationalromantiken uppvisar en dubbelnatur, där man på samma gång söker sig både bakåt och framåt, men i och med genomslaget för art nouveau finner vi att de sista spåren av krigarkasten har försvunnit. De hus som nu byggs är mycket attraktiva, men inte desto mindre finner man i de mjuka linjerna och det lekfulla formspråket krämardekadensens alla kännetecken. Att byggnaderna är vackra förmår inte dölja att anslaget är oroväckande juvenilt, att banden till det förflutna är kapade och att man inte längre förmår kontrollera utvecklingen.
Vad detta rent konkret innebär får vi den första föraningen om när art nouveau övergår i art déco. Även nu är vad som byggs mycket vackert, inte sällan till och med estetiskt fulländat, men det bildspråk som gör sig gällande avslöjar att någonting håller på att förändras radikalt. Vad vi kan skönja är de första spåren av vad James Burnham kallade The Managerial Revolution, en utveckling där makten över samhället förflyttas från bourgeoisien till en grupp ansiktslösa teknokrater med den sinistra benämningen the managers. De många eleganta byggnader och andra anläggningar som uppförs kan lätt ge intrycket av att utvecklingen är av godo, men i de alltmer totalitära formerna är det också någonting som både skaver och förebådar vad som komma skall.
Vad som väntar runt hörnet är brutalismen. I de själsdödande vederstyggelser av betong och asbest som nu anläggs tror sig universitetsutbildade rationalister bygga himmelriket på jorden, en övertygelse som inte låter sig ruckas av den i sammanhanget något besvärande omständigheten att vad som tar form är så omänskligt att ingen av litteraturens dystopier kan mäta sig med det. De arkitektoniska uttrycken utgör dock bara toppen av ett isberg. Samma utveckling genomsyrar alla aspekter av samhället; Burnhams förutsägelser infrias på punkt efter punkt och utvecklingen synes vara omöjlig att stoppa. Det är emellertid nu historien tar en oväntad vändning.
När Margaret Thatcher och Ronald Reagan äntrar scenen kommer Burnhams förutsägelser plötsligt alltmer på skam. Likt när en förinspelad Hari Seldon till publikens fasa börjar svamla osammanhängande om självständiga köpmän samtidigt som Terminus är på väg att falla till The Mule, uppstår här (åtminstone till synes) en abrupt diskrepans mellan förutsägelse och verklighet, i form av vad vi på denna plattform kallar för den nyliberala reaktionen. Arkitekturens svårartade degenerering har visat sig vara ett symptom på någonting mycket mer grundläggande, nämligen att den manageriella socialismen blivit systemhotande. I ett försök att rädda vad som räddas kan, kastas därför nu brutalismen tillsammans med en olönsam brittisk kolindustri, de solpaneler Jimmy Carter installerade på Vita husets tak samt Rudolf Meidners löntagarfonder på historiens sophög.
Till skillnad från vad de flesta tror innebar detta dock inte att dekadensen besegrades, utan att den gick under jorden. Rent arkitektoniskt fick detta till följd att brutalismen fick stryka på foten för den samtida modernismen, i ett försök att fortsätta avhumaniseringen av det offentliga rummet i lönndom. Metoden har varit mycket framgångsrik, och att kritiken av den idag bemöts med samma aggressivitet och högtravande indignation som kritik av den progressiva politiken i stort ger upphov till är ingen slump. Arkitekt Sandells utspel är bara det senaste i en lång rad av exempel på detta.
