Är fackföreningar som vissa hävdar någonting dåligt, eller som andra hävdar det bästa som hänt sedan skivat bröd? Frågan är mer intrikat än vad man kan tro, och då inte bara för att färdigskivat bröd i allmänhet och färdigskivad formfranska i synnerhet är en styggelse som inte har någonting i ett civiliserat samhället att göra, utan framför allt för att den (som det brukar heta i ljumt systemkritiska texter) polariserade debatten om fackföreningar som så mycket annat dessa dagar förs utifrån felaktiga uppfattningar om sakernas tillstånd.
Vi på den reaktionära plattformen Fnordspotting finner inte bara felaktiga uppfattningar av detta slag otillfredsställande, utan önskar framför allt tillhandahålla våra läsare de nycklar som gör en djupare förståelse möjlig. Detta kan göras på många sätt, men då vi på denna plattform har en förkärlek för såväl det bombastiska som det historiskt belastade väljer vi, likt någon med en tendens att skriva väldigt långa meningar kryddade med alltför många bisatser, att ta dialektiken till hjälp. Annorlunda uttryckt, vi söker en tes och en antites ur vilka vi kan forma en syntes, som erbjuder en djupare förståelse av begreppet fackförening än vad den sedvanliga pajkastningen mellan Annie Lööf-adepter som förläst sig på Atlas Shrugged och förgrämda r-misshandlande Malmösossar med mustasch gör. Nämnda pajkastning kommer inte desto mindre visa sig användbar i sammanhanget, då den ironiskt nog erbjuder oss precis de byggstenar vi behöver för att lyckas med detta.
Tesen hämtar vi från den mustaschprydde förgrämde Malmösossen som, utöver att aggressivt harkla fram sina r, hävdar att facket skyddar arbetaren från att sugas ut av elaka kapitalister. Antitesen hämtar vi från den Ayn Rand-läsande Annie Lööf-adepten, som i stället hävdar att fackets verksamhet utgör en grov inskränkning av företagarens äganderätt. Även om det finns korn av sanning i såväl tes som antites, röjer de båda utsagorna som vi snart skall se framför allt våra högt ärade debattörers oförmåga till djupare analys. Vår syntes grundar sig nämligen i det faktum att arbete ur kapitalistiskt hänseende inte bara är en begränsad resurs, utan kanske också den främsta av begränsade resurser. Att organisationer bildas för att tillvarata säljarna av denna begränsade resurs intressen, blir därmed också fullt förenligt med kapitalismens principer. Kort sagt, i en marknadsekonomi blir fackförbundet en stor och mäktig kapitalistisk intresseorganisation bland andra. Att företagare trots detta sällan uppskattar dem är i grund och botten inte konstigare än att man på ett företags inköpsavdelning hoppas kunna förhandla fram ett så lågt pris som möjligt, samtidigt som man på motpartens försäljningsavdelning hoppas kunna sälja till ett så högt pris som möjligt.
Är då dagens fackföreningar att betrakta som en god kraft i samhället? Vi som tillhandahåller dessa subversiva texter finner det närmast deprimerande att en del av våra läsare uppenbarligen är så svaga i tron att vi behöver besvara denna fråga. Svaret är givetvis nej, men inte av de orsaker CUF:aren med Atlas Shrugged under ena armen och The Fountainhead under den andra robotiskt rabblar upp. (Nämnde jag förresten att vår vän CUF:aren har någonting påfallande frireligiöst i blicken? Och har ni förresten ens läst The Fountainhead?! Även om man bortser från det sedvanliga persongalleriet av rigida kylskåpspersonligheter och masochister är den en enda lång stridsskrift för modernistisk arkitektur, för Guds skull!) Att lagstiftningen starkt snedvrider kampen mellan företag och fackförbund till fackförbundets fördel är förvisso djupt problematiskt ur kapitalistisk synvinkel, men även i den mån detta länge var det stora problemet är idag så inte längre fallet. Den egentliga orsaken till att både de CUF:are och förgrämda Malmösossar vi alla givetvis högaktar har fel har vi ännu inte berört i denna text, då orsaken i fråga inte står att finna i vare sig nidbilden av eller den idealiserade berättelsen om fackföreningen. För att förstå varför dagens fackföreningar utgör en destruktiv kraft, måste vi i stället bege oss ut på en resa genom både tid och rum.
Under det tidiga 1980-talet fick en varvsarbetare vid namn Lech Wałęsa marken att gunga under det polska kommunistpartiet. Till hans viktigare metoder hörde vilda strejker, och intressant nog sammanföll syftet med dessa strejker med anledningen till att de var just vilda och inte sanktionerade av facket, nämligen att man hoppades erövra rätten att bilda fria fackföreningar. De östeuropeiska fackföreningarna var vid denna tid statliga, och då vad som låg i statens intresse tenderade att stå i motsatsförhållande till vad som låg i arbetarnas, sammanföll sällan ej heller vad som låg i fackföreningens intresse med vad som låg i arbetarens. I stället tenderade fackföreningarnas agenda att sammanfalla med maktens och etablissemangets, och i den mån du tycker detta låter välbekant är det inte någon slump.
Invandringen medför, ljög en facklig tankesmedja för några år sedan, en samhällsekonomisk vinst motsvarande 65 miljarder kronor årligen. Den ansvarslösa, kostsamma och framför allt destruktiva invandringspolitiken kan ge Sverige "en superekonomi", ljög LO-ordföranden samma år. De krafter som motsätter sig den förda invandringspolitiken utgör arbetarklassens svurna fiender, ljög samme LO-ordförande några år senare. Listan över liknande utspel kan göras närmast oändlig, men vad exemplen visar är att fackförbunden tydligt tar ställning för en politik som aktivt missgynnar de egna medlemmarna, men som däremot gynnar makten, etablissemanget, svågerkapitalister samt den snabbt växande grupp invånare som utan att själv bidra lever gott på de skattepengar de fackanslutna är med och betalar in.
Kort sagt, LO med flera fyller idag precis samma funktion i Sverige som de statliga fackföreningarna gjorde i Polen 1980. Den som finner rådande ordning osmaklig bör fokusera på detta, i stället för att alienera potentiella allierade genom att torgföra samma trötta pseudokapitalistiska retorik som allvetande tonåriga CUF:are brukar agera valarbetare åt Socialdemokraterna genom att skrika ur sig i fora à la SVT Opinion.
