Mina tröstshoppande skuldslavar:
På den reaktionära publikationen Fnordspotting upplever vi inte sällan att våra läsare mycket uppskattande tar del av vad vi skriver, bara för att därefter i ord och handling uppvisa alla kännetecken på att ingenting ha förstått. För den som inte vandrat silfenstigarna till Moderholmen eller blivit betrodda att ta del av Destaines direktiv kan den progressiva ordningen visserligen vara svår att förstå, men att gång på gång se även vana läsare återfalla i kamp mot väderkvarnar kan emellanåt vara en något prövande erfarenhet. Nåväl, att skylla ifrån sig är den feges utväg, och den utredning som nu har tillsatts kommer sannolikt visa att vi brustit i våra rutiner. Vi ämnar dock inte passivt invänta nämnda utredning, utan kommer tvärtom redan nu tålmodigt ännu en gång förklara för er varför det är liberalismen och inte socialismen som är er huvudfiende.
Den progressiva ordningen är som tidigare påpekats inte så mycket en konspiration som resultatet av en evolutionär kamp mellan olika parasitära falanger om vad vi på denna publikation kallar för Republikens resurser. En intressant aspekt av detta är att direkt diaboliska mekanismer i många fall inte bara saknar bakomliggande onda uppsåt, utan därtill har de mest välmenande av idealister som tillskyndare. Att det i många fall är personer med en genuin vilja att göra gott som möjliggör den mest perversa politiken beror på att dessa rättfärdigar sitt handlande med idéer och föreställningar som är resultatet av åtskilliga generationer av kamp mellan olika progressiva åskådningar, av vilka de som visat sig vara ineffektiva medel att erövra statens våldsmonopol och skatteintäkter sedan lång tid tillbaka slagits ut. Vad som blivit kvar är de föreställningar som såväl visat sig vara effektiva medel att nå detta mål som kapabla att konkurrera med andra framgångsrika idétraditioner.
Annorlunda uttryckt, ineffektiva och harmlösa parasiter har antingen slagits ut eller muterats till någonting mer livskraftigt, och de som idag utgör de mest framgångsrika är därför i allra högsta grad såväl effektiva som farliga. Frånvaron av onda uppsåt bör därför inte förväxlas med frånvaron av ondska. De idealister som lyckats tillskansa sig makt har inte lyckats med detta för att de engagerat sig i tandlösa rörelser, utan för att de engagerat sig för idéer som visat sig vara ett framgångsrikt sätt att nå makten. I detta påminner de i allra högsta grad om malariaparasiten, som trots att den helt saknar onda uppsåt åsamkar oräkneliga människor stort lidande. Republiken med dess institutioner och valsystem har visat sig vara för den progressiva parasitismen vad tropiska träsk är för malariamyggan. Denna verklighet är dock inte någonting det ligger i progressivismens intresse att göra människor medvetna om, varför det naturliga urvalet har begåvat den med två effektiva försvarsmekanismer.
Den första av dessa försvarsmekanismer är att distrahera. Hur effektiv denna metod har varit blir uppenbart då man betänker att det huvudsakliga politiska debattämnet i ett land plågat av bomber, mord, islamism, våldtäkter, stöldligor och väpnade rån mot barn de senaste dagarna ännu en gång har varit vad Hanif Bali skriver på Twitter. I själva verket är dock företeelsen långt mycket mer utbredd än vad detta exempel förmår åskådliggöra. Samhällsdebatten domineras av en påstådd strukturell rasism, ett påstått systematiskt förtryck av kvinnor, hysteriska föreställningar om ett nära förestående "fascistiskt" maktövertagande och vilda konspirationsteorier om ryska påverkansoperationer, ja, kort sagt av allt utom de faktiska problemen. Vad de påstådda problem som dag efter dag blir huvudnyheter har gemensamt är att den utpekade fienden återfinns utanför etablissemanget, och vad de problem man inte diskuterar har gemensamt är att dessa är konsekvenser av den progressiva politik etablissemanget står bakom. Den som intalar sig att detta är en slump är mer än lovligt naiv.
Den andra av dessa försvarsmekanismer är att förvilla. Detta sker bland annat genom att man vilseleder allmänheten om vad höger och vänster är, genom att man säljer in en progressivism fjärran från den klassiska liberalismen med klassiskt liberala argument och genom att man utmålar motståndet mot en progressivism som för varje dag blir alltmer radikaliserad och destruktiv som ett högerextremt hot mot en stabil och oföränderlig ordning. Det sker genom att man hävdar att "den liberala demokratin" syftar till att förhindra majoriteten från att förtrycka minoriteten, när det egentliga syftet är att möjliggöra för en minoritet att förtrycka majoriteten. Det sker också genom att man felaktigt framställer liberalismen som en högerideologi, genom att man utmålar en politik som gör arbetarklassen till förlorare som socialism och genom att man framställer den sedan flera årtionden punkterade socialismen som högerns huvudfiende.
Socialismen har visserligen utgjort ett stort problem, men som ideologisk kraft dukade den under under 1980-talets nyliberala reaktion. De destruktiva strömningar som därefter kommit att prägla västvärlden har till sin natur varit liberala, och talande nog också rättfärdigats med liberala argument. De öppna gränserna, normupplösningen, hedonismen, föraktet för traditioner samt den uttalade viljan att rasera beprövade institutioner går utan vidare att spåra till den liberala föreställningsvärlden, och det är också till denna föreställningsvärld politiken har anpassats oavsett vilka partier som suttit vid makten. Vad mer är, både den socialistiska retoriken om att "de rika" skall betala och de många reflexmässiga invändningarna mot denna har effektivt tjänat till att skymma en helt annan verklighet, nämligen att "kvantitativa lättnader" har inneburit en massiv omfördelning av resurser till de rikaste, att svågerkapitalismen exploderat i omfattning och att de höga skatterna främst varit en angelägenhet för arbetar- och medelklassen.
Socialdemokratiska partier utövar visserligen alltjämt stort inflytande, men den politik de för är i allt väsentligt samma skörbjuggsliberalism som torgförs under liberala partibeteckningar. Socialdemokrater skulle visserligen inte för ett ögonblick dra sig för att både stänga gränserna och ingripa hårt mot kriminaliteten om de bedömde att detta var det effektivaste sättet att erövra makten, men så länge det är lättare att göra upp med liberaler instämmer de också mer än gärna i de liberala feberdrömmarna om det akuta hotet från rasismen och högerextremismen. Till skillnad från liberaler tror dock få socialdemokratiska tungviktare på denna retorik, utan använder den enbart som ett politiskt vapen mot högern. För övertygade liberaler är dock det kaos man skapat någonting heligt, och att så många ändå motsätter sig vad som för liberaler framstår som en paradisisk tillvaro blir för dessa därför någonting så obegripligt att man inte förmår att analysera detta annat än i termer av ett plötsligt och obegripligt utbrott av högerextremism.
Socialdemokrater är dock inte de enda socialisterna att kratta manegen för liberalismen. Vänsterpartister må älska att utmåla sig som svurna fiender till Centerpartiets agenda, men i praktiken sluter man inte desto mindre varje gång man tvingas välja upp bakom Annie Lööf. Vad mer är, genom sin beredvillighet att ständigt bekräfta de liberala vanföreställningarna om ett nära förestående Machtübernahme bidrar man också till att cementera och legitimera dessa, vilket ytterligare stärker den liberala hegemonin. Parollerna må vara marxistiska, fanorna må vara röda och klasskampsretoriken må vara högljudd, men i praktiken har man reducerats till att utgöra liberalismens nyttiga idioter.
Mot denna bakgrund avslöjar sig högerns fixering vid socialismen för vad den är, nämligen ett ödesdigert misstag. Man intalar sig att grundproblemet är att socialister har lurat skjortan av liberaler, när det i själva verket förhåller sig precis tvärtom. Att det är nyliberaler och inte socialister som sätter dagordningen blir snabbt uppenbart när man jämför den tid en hårt beskattad industriarbetare som blivit svårt sjuk får stå i vårdkö med de QE- och skattepengar som strömmar in på en svågerkapitalistisk friskole- och asylboendemagnats bankkonto. Inte desto mindre förmår de flesta inte att se slagfältet för vad det är. Socialister fortsätter att villigt agera kanonmat åt nyliberaler, och högern fortsätter den meningslösa belägringen av socialismens övergivna positioner samtidigt som man intalar sig att man vilken sekund som helst kommer få eldunderstöd av de liberaler som i själva verket ständigt skjuter en i ryggen.
Man kan här lätt ledas att tro att liberaler skrattar hela vägen till banken, men det gör de inte. Bidragssnyltare, kriminella och svågerkapitalister skrattar visserligen hela vägen till banken, men själva är liberalerna övertygade om att de bekämpar Hitler på Normandies stränder. Ingenting är med andra ord vad det synes vara, och som av en händelse passar detta också ordningens alla vinnare utmärkt.
