Mina förslagna rymlingar på flykt från ljuskonens fängelse:
En fråga som många både ofta och på i allra högsta grad förekommen anledning ställer sig är varför arkitekter brinner för att rita byggnader som för tankarna till Stasihögkvarter, interneringsanstalter, reaktorsarkofager och hastigt uppförda betongelementkonstruktioner tänkta att temporärt husera offren för en förödande jordbävning. Frågan är dock felställd, då det faktiska orsakssambandet på många sätt är det omvända mot vad en sådan frågeställning antyder. Hur det egentligen förhåller sig får vi däremot en inblick i då vi observerar hur Donald Trumps planer på att bryta med rådande praxis att inga nyuppförda federala byggnader under några som helst omständigheter får utstråla mer charm än Bosse Ringholm fått den nya klassens husorgan New York Times och Washington Post att gå i taket.
Argumenten är, alldeles oavsett på vilken sida av en betalvägg de för stunden råkar befinner sig, trötta, förutsägbara och saknar allt vad vitalitet heter. Inte desto mindre är den galla som trots det på ytan så polerade språket väller ut mellan raderna i allra högsta grad äkta. Att globalismens aristokrater vet att uppföra sig belevat är visserligen en gammal sanning, men efter ett 10-tal då så mycket gått dem emot börjar emellertid de tilltagande svårigheter att upprätthålla en välpolerad fasad de uppenbarligen erfar för varje dag bli alltmer iögonfallande. Att denna reaktion tar sig sådana starkt känslomässiga uttryck kan dock ytterst vare sig förklaras med ideologi, ärelystnad eller estetiskt sinnelag. I stället är detta framför allt resultatet av någonting på en och samma gång både högst centralt och påfallande okänt, nämligen den mycket speciella tidsuppfattning som ligger till grund för det progressiva perspektivet.
För den progressive är tidens gång intimt förknippad med ökande framsteg. Exakt vad i detta framsteg består har den progressive visserligen bara en luddig uppfattning om (på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting vet vi dock bättre, varför vi avser återkomma till saken längre fram), men inte desto mindre är hela den progressiva världsbilden formad kring just denna föreställning. Framsteget återkommer inte bara i ordet "progressiv" som sådant, utan även i paroller som "Framåt!" och det mycket talande uttryckssättet "det är 2020 nu". Bakom allt detta ryms en bergfast – men också ofta outtalad – uppfattning om att civilisationen vid tidpunkten tn+1 av naturvetenskaplig och matematisk nödvändighet måste ha uppnått ett mer eftersträvansvärt och upplyst tillstånd än vad som rådde vid den tidigare tidpunkten tn.
Om att detta är i allra högsta grad osant vittnar inte bara historien, vetenskapen och det mänskliga tillståndet, utan också ett antal sällsamma artefakter från det förflutna som – för att använda ett progressivt ordstäv – var långt före sin tid. Om att detta är osant vittnar också skoningslöst konsten och arkitekturen som sådan, vilket i stort sett varje besök på ett konstmuseum eller promenad i en stadskärna utgör en påminnelse om. Vad progressivismen däremot kan visa upp är en kraftig (om än allt annat än undantagslös) välståndsökning under de senaste 500 åren. Denna har dock främst varit driven av vetenskapliga landvinningar, och säger därför ingenting om huruvida samhället till exempel blivit mer moraliskt högstående eller ej under samma tidsperiod. Vad progressivismen emellertid gör är att helt utan några hållbara argument för detta förutsätta att eftersom vi blivit rikare, måste detta sammanfalla med att de kulturella och moraliska skiften som skett under motsvarande period i samma omfattning varit en förändring till det bättre. Vad mer är, just detta synsätt fångar essensen av en vänsterståndpunkt så väl att vi här finner någonting som med fördel kan tjäna som vår definition av vänster.
Vad som i detta läge inte bara sker när en framgångsrik högerpolitiker som förkastar detta narrativ äntrar scenen, utan intressant nog också när någon som har fräckheten att vilja bygga någonting som till skillnad från modernitetens betongvederstyggelser faktiskt är vackert gör det, är att ett akut hot mot hela den progressiva världsordningen uppenbarar sig. För den progressive utgör varje sådan händelse en skräckinjagande anomali; att en lokal avvikelse i rummet där tiden går baklänges har uppstått, därtill en sådan som riskerar att snabbt växa sig större och i förlängningen också pervertera hela universum om inte detta uppror mot naturens ordning obarmhärtigt slås ned i sin linda. Rent funktionellt får detta till följd att den progressive med en mycket aggressiv knapptryckning aktiverar sina allra mest dödliga försvarssystem. Rent psykologiskt får detta till följd att den progressive reagerar med panik och svår migrän, genom att sparka bakut och tala i tungor samt medelst att likt en snedtrippande matrisskrivare börja spy ur sig en aldrig sinande ström av obegripliga felmeddelanden.
Vad motsvarar då den i sammanhanget så centrala föreställningen om framsteget i verkligheten? Just i det faktum att detta representerar någonting som förutsätts öka med tiden finner vi en avgörande ledtråd, då precis detta som av en händelse är vad termodynamikens andra huvudsats förutspår att entropin (det vill säga graden av kaos) i ett slutet system kommer göra. Det är här frestande att identifiera detta kaos med den oförmåga att upprätthålla grundläggande lag och ordning som för varje dag blir alltmer kännetecknande för det progressiva projektet, men även om denna identifikation inte är felaktig bör nämnda kaos i första hand förstås i termer av en omfördelning av makt och resurser. Berättelsen om framsteget är i grund och botten berättelsen om hur staten med tiden växt sig större. Denna tillväxt måste i sin tur förstås i termer av att mer och mer resurser omfördelats från samhällets produktiva medborgare till den växande parasitära klass inom vilken man bestämt att just det man själva ägnar sig åt är så viktigt att det tarvar tvångsfinansiering, trots att få efterlyser de tjänster man tillhandahåller och trots att ännu färre är beredda att frivilligt lägga sina egna pengar på dem.
I denna klass finner vi till exempel genuspedagoger, charlataner anställda på landets högskolor och vårdchefer utan meningsfulla arbetsuppgifter men med löner så höga att man måste skära ned på den egentliga verksamheten för att få råd med dem. Här finner vi de professionella bullshitkonstnärer inom det formellt privata näringslivet som lyfter sexsiffriga månadslöner för att producera floskler. Här finner vi privata konsulter som fakturerar det offentliga skyhöga belopp för att ta fram värdelösa värdegrundsdokument, kompletta med diabetesframkallande illustrationer. Här finner vi hela myndigheter med en verksamhet så obskyr att ingen skattebetalare skulle märka någonting över huvud taget om jorden utan förvaning plötsligt slukade dem. Här finner vi bidragsentreprenörer, svågerkapitalister och managers, et cetera. Listan kan göras praktiskt taget oändlig.
Intressant nog överensstämmer en tilltagande parasitism av detta slag anmärkningsvärt väl med en ökande grad av kaos i ett slutet system. Det slutna systemet motsvaras av ekonomin, och den ökande graden av kaos motsvaras av hur mer och mer pengar för varje år slussas bort från systemets produktiva arbetare och företagare för att i stället hamna i händerna på samma systems parasiter, vilket i sin tur leder till vad som rent tekniskt är en jämnare fördelning av resurser och makt. Ordet "progressiv" visar sig därmed vara ingenting mindre än en eufemism för "parasitär", och i den ökande grad av progressivism – det vill säga parasitism – som framsteget förutspår finner vi därmed ironiskt nog också någonting som överensstämmer mycket väl med våra observationer av verkligheten.
