Mina minotaurer:
Den såväl ideologiskt som privatmoraliskt något belastade Bertrand de Jouvenel skulle under sitt 83-åriga liv komma att byta politisk ståndpunkt lika frekvent som det efterrevolutionära Frankrike bytte statsskick. När han 1945 släppte sin bok Du pouvoir (i engelsk översättning: On Power) var det dock främst högern och libertarianer som tog denna till sig, och verket har genom åren utgjort en viktig inspirationskälla för bland annat Erik von Kuehnelt-Leddihn, Hans-Hermann Hoppe och Mencius Moldbug. I boken redogörs mycket förtjänstfullt för de mekanismer som genom historien successivt fått staten att svälla ända tills den blivit det monstrum den är idag, och här återfinns därför viktiga lärdomar för allt från reaktionärer till aspirerande vänsterrevolutionärer.
Till de Jouvenels många intressanta observationer hör att vad vi idag tänker på som lagen ursprungligen bottnade i traditioner och religiösa föreställningar så djupt rotade att maktens enda sätt att förhålla sig till dessa var att respektera och upprätthålla dem. Lagen var någonting grundläggande och på förhand givet, varför även makten var maktlös att ändra den. Detta begränsade maktens handlingsutrymme, och kom därför att under lång tid lägga band på statsapparatens ambitioner att flytta fram sina positioner. Lagen var överordnad staten, och den härskare som inte förmådde såväl inse som acceptera detta skulle snart förlora både sin legitimitet och potentiellt också livhanken.
de Jouvenel observerar dock samtidigt någonting annat, nämligen att makten målmedvetet arbetar för att undertrycka andra och konkurrerande samhällsauktoriteter. Då en av dessa auktoriteter är kyrkan kommer dennas makt med tiden att minska, vilket i sin tur leder till att de religiösa fundament som ligger till grund för just lagen undergrävs. I takt med att även traditioner (som även dessa med fördel kan förstås i termer av en rivaliserande auktoritet) motarbetas och försvagas undermineras därmed steg för steg lagens särställning, och när samhället demokratiseras blir det till sist möjligt för makten att sätta sig över den lag staten tidigare har varit underordnad. Plötsligt är lagen inte längre någonting givet, utan någonting som formas av makten. Ett viktigt hinder som tidigare bromsat statens möjligheter att flytta fram sina positioner är nu borta, och staten börjar i detta skede också snabbt växa i både omfång och ambitioner.
Här finner vi intressant nog att ateismen och traditionsfientligheten inte bara är de progressiva ståndpunkter sprungna ur en rationalistisk idétradition de vid en första anblick kan framstå som, utan också utgör kraftfulla vapen i händerna på den omättliga härskarkast som ständigt letar nya aspekter av samhället och den mänskliga existensen att underställa statlig kontroll. Genom att undergräva de institutioner som legat till grund för människors rättsmedvetande har man inte bara omdefinierat rättvisebegreppet, utan också möjliggjort en expansion av staten och dess befogenheter i en takt som genom merparten av historien varit fullständigt otänkbar. Ateismen visar sig i ljuset av detta inte vara så mycket frånvaron av religion som en den stora statens troslära, och traditionslösheten avslöjas som en anmärkningsvärt anrik idétradition med syftet att möjliggöra statens expansion.
I förlängningen finner vi här också viktiga ledtrådar till bland annat konstens och arkitekturens förflackning. Joniska tempel, klassiska symfonier och flamländska oljemålningar är i grunden ingenting annat än uttryck för just de eviga spirituella och traditionalistiska värden som så länge stod i vägen för progressivismen och statens expansion, och måste i egenskap av sådana bekämpas. Bakom en tät väv av rationaliseringar, och under paroller som antyder att vad man vill åstadkomma i själva verket är någonting helt annat, trycks vad som i grund och botten inte är någonting annat än Platons föreställning om idévärlden tillbaka för en andefattig, progressiv och rationalistisk sinnevärld. Kulturen och filosofin slutar att sträva efter sanning och skönhet, och blir i stället verktyg i den växande statens tjänst.
Därmed blir också whighistoria till syvende och sist ingenting annat än den växande statens epos. Bortom flosklerna om framsteg, bortom föreställningarna om ständigt större frihet och bortom de bombastiska hyllningarna av en ordning som påstås garantera ständigt större rättvisa och upplysning, rymmer sig en stat som ständigt såväl expanderar som tar sig allt större friheter, och en kultur som på politisk väg ständigt omformas för att möjliggöra detta. Bortom de nyliberala väckelseskrifter i vilka Framsteget fyller funktionen av guldkalv döljer sig med andra ord inte bara en värld där manöverutrymmet för såväl fritt företagande som mänskligt handlande ständigt minskar, utan också en värld där teknikutvecklingen tillsammans med alltmer desperata keynesianska stimulansåtgärder visserligen alltjämt förmår leverera en gnutta tillväxt, men där de stora upptäckterna, den stora arkitekturen, de stora konstnärerna och de stora tänkarna återfinns i det förgångna.
Här öppnar sig dock en mycket intressant möjlighet, åtminstone i den mån Curtis Yarvin faktiskt har rätt i sin tes att en överlägsen estetik är nyckeln till att besegra vänstern. Den goda konsten kommer visserligen bli motarbetad av den växande staten, förlöjligad av konstkritiker i den växande statens sold och undantas från det ekonomiska stöd den växande staten betalar ut till de de underentreprenörer som producerar den växande statens konst. Rent estetiskt kommer den goda konsten dock inte möta någon konkurrens över huvud taget, då den "konst" som tas fram för att tjäna den växande statens intressen har det uttalade syftet att vara frånstötande.
