Mina psykonauter:
Vad även få av progressivismens mest fräna kritiker till fullo förmår ta in, är hur långtgående världen de lever i har formats av liberalismen. Det liberala tankegodset inte bara genomsyrar samhället, utan gör sig också gällande där människor minst anar det. Den liberala hegemonin är så total att även när två personer med till synes diametralt motsatta uppfattningar möts i en kraftmätning, företräder de inte sällan båda två varsin i grund och botten liberal ståndpunkt. I en debatt mellan nationalister och globalister är det i själva verket förespråkare av två varianter av en och samma liberala homogeniseringstendens som möts, och det enda som skiljer de båda ståndpunkterna åt är om det är enskilda nationer eller hela världen som bör underkastas homogenisering. Vad som däremot förenar de båda idétraditionerna är uppfattningen att klassers och regioners särdrag bör uppgå i en större och gemensam helhet.
Ett särskilt intressant exempel på detta finner vi i synen på djur och natur. Något tillspetsat finner vi på ena sidan en "vänster" av åsikten att landsbygden bör göras om till naturreservat, och med en syn på bönder som sadistiska djurplågare. På den andra sidan finner vi en "höger" med grundinställningen att djur och natur osentimentalt bör exploateras för vinnings skull. Båda dessa inställningar är dock i grunden liberala, och går utan större svårigheter att spåra till Första mosebok och Herrens uppmaning till människorna att "uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden." Efter reformationen och Luthers uppmaning till personliga bibeltolkningar har vissa kommit att tolka detta som att naturen är människans att göra vad hon vill med, medan andra har tolkat samma ord som att människan har ett gudomligt uppdrag som skapelsens förvaltare.
Båda dessa tolkningar har med tiden upptagits i olika liberala strömningar, och även om de personer som idag uttalar dem ofta stoltserar med sin ateism, och även om de båda ståndpunkterna vid första anblick kan förefalla varandras motsatser, utgör båda variationer på ett och samma protestantiska grundtema. Den osentimentala syn på djur och natur som förknippas med högern är intimt förenad med den protestantiska arbetsmoralen, och bottnar därför ursprungligen inte i egoism utan i en vilja att visa sig dygdig i Herrens ögon. Den översentimentala syn på naturen som förknippas med vänstern, och enligt vilken djur bör betraktas som spädbarn i behov av människans omsorg och beskydd, bottnar å sin sida i en kombination av bokstavstrogen bibeltolkning och liberalismens likaledes bibliskt betingade svaghetsdyrkan.
Vi finner därmed, annorlunda uttryckt, att båda ståndpunkterna utgörs av i grund och botten tämligen radikala vänsterpositioner, och att ingen av dem är i närheten av att vara så universell eller rationell som deras respektive tillskyndare påstår. Ett av de första exemplen på vad som med tiden skulle utvecklas till den sentimentala synen finner i den klassiska liberalismens Storbritannien, där man inte bara var tidigt ute med djurskyddslagar utan också förfärades av hur djur behandlades på kontinenten. Bland förespråkarna för den osentimentala synen kan man ännu i våra dagar finna många bokstavstroende evangeliska kristna. Den mänskliga tillvaron är för komplex för att avfärda någon av dessa bägge hållningar i sin helhet, men en naturlig högerhållning grundar sig i respekten för djur och natur snarare än i ambitionen att ta hand om eller cyniskt exploatera dem. Djuret är varken död materia eller ett hjälplöst väsen, utan en varelse som inte sällan både kan lära oss något och förtjänar vår beundran, men som heller inte är en av oss. Naturen kan varken reduceras till endast råvaror eller ett friluftsmuseum, utan är såväl vårt hem som en plats som inbjuder till djupt spirituella upplevelser.
Denna tendens att missta liberala hållningar för högerpositioner återkommer dock på område efter område. Personer som vill distansera sig från moderniteten investerar i medelklassuniformer och borgerliga statussymboler utan att förstå att det inte är högerns attiraljer de därmed tillägnar sig, utan liberalismens. De debattörer som i bredare lager förknippas med en kompromisslös högerhållning intar i själva verket ofta vad som bara är en föråldrad variant av den liberala positionen, och när människor konfronteras med en egentlig högerposition blir de många gånger förvirrade då denna inte kan placeras på den axel mellan liberalism och socialism de felaktigt har fått lära sig utgör höger-vänster-skalan. Liberalismen ligger som en slöja över västerlandet, och gör i egenskap av sådan människor närsynta, inskränkta och oförmögna att se helheten.
För att frigöra sig från liberalismen behöver man träna upp förmågan att se igenom denna slöja. Den höger som på allvar hoppas kunna erbjuda ett konkret alternativ till Annie Lööfs självskadebeteendeliberalism måste först utveckla förmågan att automatiskt identifiera de omistliga tecken på borgerlig förflackning som återfinns även i till exempel mycket vackra byggnader från 1900-talets början. Att helt lämna liberalismen bakom sig är sannolikt varken möjligt eller önskvärt, då samma liberalism har öppnat många dörrar inte ens de mest förhärdade av traditionalister, reaktionärer och paleokonservativa önskar stänga igen. Så länge man inte förmår se liberalismen för vad den faktiskt är, och så länge man inte förmår se i vilken utsträckning man själv har internaliserat denna ideologi, förblir dock sannolikheten överhängande att man också förblir en av liberalismens många nyttiga idioter.
