Mina grovhuggna urnudier:
På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting är vi av den fasta övertygelsen att beskattning, för att travestera en känd brittisk kolonialist, bör vara låg, platt och synlig. En del sträcker sig ännu längre och hävdar att att skatt inte bör vara över huvud taget, men detta är ett sidospår man inte bör förirra sig alltför djupt in på. Hoppes hövdingar kommer att utkräva skatt, Moldbugs moguler kommer att utkräva skatt, anarkokapitalisternas aristokrater kommer att utkräva skatt och minarkisternas modesta marginalskatter kommer successivt öka tills de åter når nuvarande nivåer. De enda som inte kommer utkräva skatt är ironiskt nog de kommunistiska kamraterna, vilket dock torde vara till föga tröst för den libertarian som råkar vara född bakom en järnridå. Att hävda att skatt är priset vi betalar för ett civiliserat samhälle är visserligen att hemfalla åt både plattityder och slavmentalitet, men inte desto mindre är skatt någonting som är.
I ljuset av detta kan värnskattens nära förestående avskaffande vid första anblick framstå som ett steg i rätt riktning. När värnskatten går i graven blir beskattningen något mindre progressiv, samtidigt som marginalskatterna går ned. Problemet är att värnskatten avskaffas av en regering som för det första finner andra sätt att höja skatterna på, och för det andra för en invandringspolitik som leder till höjda kommunalskatter. Vad Annie Lööf kallar för "liberal reformpolitik" är med andra ord en politik som leder till att de flesta får höjd skatt, samtidigt som skattebetalarna får räkna med att den samhällsservice deras skattepengar är tänkta att bekosta försämras. Mot denna bakgrund utgör det faktum att samma regering samtidigt sänker skatten för ett fåtal inte ett steg i rätt riktning, utan vad som med rätta kommer uppfattas som en provokation.
Ser man till vilka det faktiskt är som betalar värnskatt blir det hela ännu mer intressant. Till skillnad från vad den internsocialdemokratiska potemkinoppositionen hävdar, betalas värnskatt nämligen inte av "de rika". I Sverige betalar de rika varken statlig skatt eller värnskatt, utan i värsta fall en platt skatt på 30 procent. De rika utgör i själva verket med Socialdemokraternas goda minne ett skattefrälse, men då det ligger i såväl socialdemokraters som andra politikers intresse att den breda massan hålls så ovetande om detta som möjligt blir saken ytterst sällan föremål för debatt. I den socialdemokratiska retoriken likställs därför "de rika" med de löntagare som betalar den värnskatt regeringen inom kort ämnar avskaffa. Vad som inte desto mindre gör det intressant att just denna grupp belönas med en skattelättnad samtidigt som de flesta andra drabbas av höjd skatt, är det faktum att denna grupp till stor del består av managers.
Bland vinnarna på värnskattens avskaffande finns talande nog många av de otaliga nya chefer Karolinska universitetssjukhuset har rekryterat parallellt med att produktiviteten gått ned och kostnaderna gått upp så mycket att man nu tvingas varsla vårdpersonal. Det är heller inte någon särskilt långsökt gissning att många av de förmenta altruister som läser och omskrivs i tidskriften Aktuell Hållbarhet hör till de svenskar som efter årsskiftet får sänkt skatt, och pikant nog återfinns bland dessa även många av de mest ihärdiga förespråkarna för de skattehöjningar som samtidigt kommer drabba resten av befolkningen. En annan grupp inom vilken många kommer få sänkt skatt är de Our Legacy-klädda rättvisekrigare i Midsommarkransen som röstar på Vänsterpartiet, det vill säga just det parti vars stöd till slut blev avgörande för att värnskatten skulle kunna avskaffas.
Om någon skulle fråga våra hipstervänner i Midsommarkransen vad de tycker om den skattesänkning som nu väntar dem, skulle merparten av dem med allra största sannolikhet kategoriskt förneka att denna var någonting de önskade sig. Inte desto mindre kommer de bli föremål för den, vilket är symptomatiskt för hur managersamhället fungerar. Inom managerklassen tenderar man att tro på de egna utfästelserna om att den hållning man representerar är altruistisk, men som av en händelse visar det sig i managersamhället gång på gång likväl vara just managerklassen som står som vinnare när dammet lägger sig. Managersamhället är större än den enskilda managern, och dess institutioner har under lång tid formats för att tillvarata managerklassens intressen. Den bland managers så utbredda föreställningen att det är rättvisepatos som driver den egna klassen bär i själva verket vittnesbörd om vilken högspecialiserad snyltare managern är.
Att värnskatten avskaffas är därför ingen anledning att ge regeringen beröm, även i den mån man själv gynnas av detta eller på rent principiella grunder motsätter sig höga och progressiva skatter. Tvärtom bör högern utnyttja det gyllene tillfälle att fördjupa klyftan mellan Socialdemokraterna och arbetarklassen som nu öppnar sig. Ju oftare den systemlojala arbetarklassen påminns om att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet belönar dem för deras trohet med högre skatter, sämre välfärd, klassförakt, laglöshet och nöjet att se frukterna av det egna arbetet slussas vidare till svågerkapitalister och folk som inte vill arbeta, desto bättre.
