Mina argonauter:
Skulle man bedöma ideologier efter vad de själva påstår sig stå för, skulle de senaste århundradena varit en paradisisk tillvaro där utopierna avlöste varandra. Då så ej har varit fallet, är en betydligt bättre måttstock på en ideologis kvaliteter vad för typ av samhällen den faktiskt skapar. När man bedömer ideologier på detta sätt blir vår tids progressiva överideologi särskilt intressant, av den enkla anledningen att den inte bara skapar ett samhälle där "menskonst" och modernistisk arkitektur framhålls som sinnebilden av estetisk fulländning, utan där risken för att bli rånad, misshandlad, våldtagen och mördad ständigt ökar. Ett samhälle i vilket personer som utgör ett hot mot rikets säkerhet i praktiken prioriteras framför de egna medborgarna, och i vilket grovt kriminellas påstådda rättigheter i praktiken väger tyngre än oskyldigas rätt att slippa utsättas för brott.
Progressivismen säger sig inte bara stå för framsteg, utan stödjer sig också på en rik teoribildning omsorgsfullt konstruerad för att påvisa att så är fallet. Ser man däremot till vad progressivismen faktiskt har att erbjuda, är detta ett samhälle i vilket artonåringar får örat avskuret av odjur för vilka risken att drabbas av ett kännbart straff är mycket låg, och om vilka den som talar illa löper en högst konkret risk att bli åtalad. Detta erbjudande är med andra ord inte särskilt attraktivt, och som av en händelse tenderar också just detta sakförhållande att föräras en påtagligt undanskymd plats i nyhetsflödet. Att det progressiva erbjudandet är minst sagt påvert är dock någonting man i progressiva kretsar är allt annat än okunniga om, varför man lägger avsevärd energi inte bara på på att skönmåla, mörka och relativisera, utan också på att demonisera. När allt man har att erbjuda är tilltagande våld, förnedring och nihilistiskt mörker är det för att säkra det egna maktinnehavet av avgörande betydelse att lyckas utmåla sina motståndare som någonting ännu värre.
Det är i ljuset av detta det faktum att en informationsfilm från Staffanstorps kommun får hela etablissemanget att tugga fradga får sin förklaring. Vad kommunen gör är att tillhandahålla ett alternativ till det progressiva erbjudandet. Man påminner allmänheten om att en annan ordning är möjlig, och att det finns krafter för vilka ett avskuret öra fortfarande är ett symptom på barbari snarare än civilisation. Huruvida verklighetens Staffanstorp förmår leva upp till den bild som ges i filmen eller ej är i sammanhanget irrelevant, vad som föranleder vreden är att filmen framgångsrikt underminerar progressivismens anspråk på att vara den enda civiliserade ideologin. När allmänheten lockas med en tillvaro i vilken man tillåts känna sig både välkommen och trygg, avslöjas plötsligt det progressiva erbjudandet för den dystopi det är.
För progressiva utgör varje alternativ till vad de själva har att erbjuda ett hot, av det enkla skälet att vad de faktiskt har att erbjuda är någonting mycket oattraktivt. Detta i grund och botten mycket enkla sakförhållande förklarar deras rädsla, deras aggressivitet och deras omättliga behov av att dominera debatten. Det är i detta sakförhållande progressivismens ständigt mer totalitära anspråk finner sin förklaring, och det är i detta sakförhållande den progressiva besattheten vid att skriva om historien bottnar. Varje påminnelse om att en annan ordning inte bara är möjlig, utan också någonting i allra högsta grad naturligt, undergräver progressivismens ställning. Alla de epoker i vilka man funnit andra lösningar på problemen måste därför utmålas som barbariska, och det faktum att de flesta av världshistoriens stora tänkare hade gjort sig omöjliga i en nutida TV-soffa gör att man i möjligaste mån måste behandla dessa som icke-personer.
I själva verket kan omständigheten att den så kallade samhällsdebatten är så urspårad med fördel förstås som en konsekvens av att etablissemanget vill flytta uppmärksamheten från att det progressiva erbjudandet är ett uselt sådant. När vad man har att erbjuda är ett samhälle som för varje dag blir mindre tryggt och för varje dag erbjuder invånarna allt mindre mening och sammanhang, blir också det egna maktinnehavet beroende av att så få som möjligt upptäcker att det över huvud taget existerar alternativ, och att man lyckas övertyga den som ändå nyfiket lyfter blicken att alla andra vägar än den progressiva leder till en bunker i Berlin. Den enorma energi som läggs på att jaga påstådda rasister, och det oproportionerliga fokus som läggs på att finna rasism i ett land där bombdåd i bostadsområden är en vardagsföreteelse och artonåringar kan få örat avskuret utan att detta anses ha särskilt högt nyhetsvärde, får därmed en förklaring. I ett läge där den politiska linje etablissemanget representerar är så uppenbart destruktiv, är det viktigare än någonsin att misstänkliggöra och skambelägga den allmänhet som har all anledning i världen att vända samma etablissemang ryggen.
Striden mellan högern och vänstern är idag i grund och botten ingenting annat än en strid mellan å ena sidan de som tycker ett avskuret öra är ett symptom på barbari, och å den andra de som tycker ett avskuret öra är ett symptom på civilisation. I denna kraftmätning är sanningen högerns bästa vapen. Den progressiva hegemonin står och faller med att den breda massan inte genomskådar det progressiva erbjudandet som barbariskt, och även om den breda massan är både auktoritetstroende och lättledd blir denna illusion för varje dag allt svårare att upprätthålla. Högern kan här med fördel påminna allmänheten om både hur uselt det progressiva erbjudandet egentligen är och om det rika utbud av alternativ som historien och filosofin erbjuder. Denna informationsspridning måste ta olika former beroende på vilken målgrupp den riktar sig till, och att olika aktörer fyller olika nischer är, alldeles oavsett vad man personligen råkar tycka om en del av dessa aktörer, att betrakta som en styrka.
I denna kamp bör man i dagens läge inte vara alltför fixerad vid renlärighet. I jämförelse med det tilltagande barbari som gömmer sig bakom högtidliga progressiva paroller är många av de frågor som traditionellt haft en splittrande verkan sekundära, och kan med fördel skjutas på framtiden. Vad ingen dock bör vara redo att kompromissa om är att ett avskuret öra är ett utslag av barbari. Med den som hävdar motsatsen, om än aldrig så indirekt eller inlindat, kan det aldrig finnas någon meningsfull samsyn.
