Mina biltongätande rebeller:
När den självstyrande brittiska kolonin Rhodesia för på dagen 54 år sedan gjorde allvar av hotet att utropa sig självständig, blev moderlandets svar sanktioner. Genom sådana skulle, hoppades den brittiske premiärministern Harold Wilson, rebellerna i Afrika knäckas på några månader, om inte veckor. Wilsons förhoppningar skulle snart grumlas, och händelserna under åren som följde kan med fördel förstås i termer av en kraftmätning med högst personliga förtecken mellan den färgstarke brittiske ledaren och hans rhodesiska motpart Ian Smith. I korrespondensen mellan de båda premiärministrarna, och i anteckningarna från de två tillfällen då de möttes öga mot öga för att förhandla, kan man följa hur de på en och samma gång går varandra på nerverna och talar förbi varandra. Den rigide men jordnäre Smith och den såväl teatraliske som självupptagne Wilson utvecklade visserligen med tiden en motvillig respekt för varandra, men de förmådde aldrig överbrygga den klyfta som skilde dem åt. De tröstlösa förhandlingar och intriger som följde är som hämtade ur en rafflande äventyrsroman, och inkluderar episoder så osannolika som den när en semestrande Wilson på egen hand tog fram ett chiffer för att förhindra att den brittiska regeringens diskussioner rörande Rhodesia skulle läcka ut till pressen. Enligt detta skulle Rhodesia omnämnas som Ruritania, Sydafrika som Transylvania, Ian Smith som Monkey och (de enligt den något koleriskt lagde Wilson särskilt förkastliga rhodesierna) Clifford Dupont och Desmond Lardner-Burke som Weasel respektive Toad.
1965 försörjdes Rhodesia med olja via en pipeline mellan Umtali och den moçambikiska hamnstaden Beira. En av Storbritanniens första åtgärder efter det rhodesiska upproret blev därför Beirapatrullen, en flottstyrka med uppdraget att se till att ingen olja längre kunde importeras denna väg. Åtgärden skulle ge upphov till bränsebrist i landet, men de friheter britterna tog sig utmed Moçambiques kust retade också upp portugiserna så till den grad att dessa snart erbjöd rhodesierna att försörja dem med den olja landet behövde i utbyte mot att man avbröt försöken att kringgå den brittiska blockaden av Beira. De brittiska patrullbåtarna blev dock kvar, och skulle under återstoden av upproret komma at kosta de brittiska skattebetalarna ansenliga belopp. Vad mer är, i och med blockaden förvägrades även Zambia olja, då landet för sin bränsleförsörjning var helt beroende av raffinaderiet i Umtali. Detta löste britterna genom att, i en ekonomiskt mycket dyr och ineffektiv operation, börja flyga in bränsle till Zambia. Detta skulle visa sig bli symptomatiskt för vad som komma skulle.
Rhodesisk tobak och rhodesiska mineraler stod högt i kurs, och omvärlden förhöll sig länge kallsinnig till de sanktioner Harold Wilson krävde. När den brittiske premiärministern till sist fick som han ville, började Rhodesia i stället exportera sin tobak till Moçambique, där den märktes om som portugisisk för att därefter exporteras till Europa. De bulvaner man anlitade gjorde visserligen exporten mindre lönsam och importen mer kostsam, men Rhodesia förblev under hela sin tid som rebellstat en del av världsekonomin. Butikshyllorna var välfyllda, och den rhodesiska valutan förblev stark, trots att den aldrig var helt och hållet konvertibel. De brittiska försöken att överta den rhodesiska centralbanken ignorerades i huvudstaden Salisbury helt, så när som på att man till följd av sanktionerna och straffåtgärderna hänvisade de fordringsägare som hoppades erhålla ränta på landets statsskuld till den parallella rhodesiska centralbank britterna hade satt upp i London. Att kalla sanktionerna för verkningslösa vore en överdrift, men de ledde också till framväxten av en inhemsk tillverkningsindustri, och via mellanhänder och avancerade affärstekniska upplägg lyckades man importera allt från de motorer från Rolls Royce landets flygvapen behövde till jetflygplan för civilt bruk.
För ett särskilt anmärkningsvärt exempel på hur Rhodesia lyckades kringgå omvärldens sanktioner stod landets export av kromitmalm. Denna ansågs allmänt vara av överlägsen kvalitet, och var därför mycket eftertraktad på världsmarknaden. När sanktionerna mot landet tvingade producenter av rostfritt stål att vända sig till andra exportörer fick detta till följd att man i USA blev så illa tvungna att importera kromit från Sovjetunionen. Förnedringen blev etter värre av det faktum att Moskvas sätt att täcka den ökade efterfrågan blev att – i ett flagrant brott mot de FN-sanktioner bakom vilka man varit en drivande kraft – själva börja importera kromit från Rhodesia, och därefter exportera denna vidare till ärkerivalen på andra sidan Atlanten. Samtidigt som man från sovjetiskt håll aldrig försatte ett tillfälle att utmåla Rhodesia som ett symptom på den utbredda rasismen i väst, bröt man därmed ogenerat mot de sanktioner man vid upprepade tillfällen hade utmålat som helt otillräckliga, i syfte att upprätthålla en mycket lönsam handel. Det hela var ett tidigt exempel på traditionen att lättvindigt utnyttja rasismanklagelsen som politiskt vapen, och är i egenskap av sådant också en påminnelse om hur lite som har förändrats sedan dess.
De storpolitiska implikationerna skulle dock komma att bli ännu mer pikanta. Sanktionernas existens var till syvende och sist ingenting annat än en följd av de amerikanska kraven på avkolonisering och USA:s nyblivna roll som världshegemon. Importen av strategiskt viktig kromit från Sovjetunionen blev dock snart politiskt ohållbar, varför kongressen 1971 antog en ny lag. Skrivningarna i The Byrd Amendment var visserligen allmänna, men hade det uttalade syftet att göra importen av rhodesisk kromitmalm laglig igen. Effekten blev inte bara att importen av kromit återupptogs, utan även importen av asbest och nickel. Lagen var mycket kontroversiell, men kom inte att hävas förrän samma näringsliv som en gång lobbat för dess införande börjat motsätta sig den av protektionistiska skäl. Sanktionerna mot Rhodesia, och det politiska spel som omgav dessa, erbjuder därmed en på många sätt väldigt belysande inblick i de skeenden som format den värld vi lever i idag.
Sanktionerna förmådde aldrig knäcka Rhodesia, utan bidrog tvärtom till att stärka sammanhållningen och kampviljan bland landets vita befolkning. Vad som i stället fick det land som den 11 november 1965 hade gjort uppror mot moderniteten att ge upp var vad som vanligtvis beskrivs som ett frihetskrig, men i själva verket var en hänsynslös terrorkampanj mot i första hand civila. Under de fjorton år upproret pågick blev dock landet inte bara en projektionsyta i vilken såväl fiender som vänner ofta såg vad de ville se snarare än vad som faktiskt fanns där, utan på många sätt också en värdemätare på tillståndet i världen. Storpolitiken kring sanktionerna mot landet utgör bara ett av många intressanta exempel på detta.
