Mina kaloriräknande risliberaler:
Det sätt på vilket vänstern ständigt flyttar fram sina positioner kan med fördel förstås i termer av erosion. Uppfattningar som en gång togs för självklara och ordningar som en gång framstod som skrivna i sten undergrävs först steg för steg, varpå vänstern fördömer och raserar dem när tiden är mogen. Processen är ofta förrädiskt långsamt, men ibland också snabb, som när ett mediedrev likt de höststormar som kan få ansenliga arealer kustlinje att vittra bort på några timmar får opportunistiska politiker att över en natt överge hävdvunna positioner hellre än att ta strid för vad som är rätt och riktigt. Denna process förknippas i det allmänna medvetandet ofta med socialismen, men är i själva verket främst en konsekvens av liberalismen.
Liberalen ser idag inte sällan sig själv som vänsterns borne motståndare, men hans handlingar och reflexer talar ett annat språk. Liberalen trivs bättre tillsammans med vänstern än högern, lyssnar hellre på vänstern än högern och gör oftare gemensam sak med vänstern än högern. I en debatt mellan högern och vänstern vill liberalen gärna framstå som en oberoende tredje part, men tar i praktiken alltid parti för vänstern. Liberalen har mycket lite att invända när vänstern i sin argumentation är osaklig eller använder halvsanningar och lögner som ett politiskt vapen, men reagerar direkt, instinktivt och kraftfullt i händelse av att en högerdebattör gör sig skyldig till samma sak. I den mån liberalen över huvud taget ventilerar annat än pliktskyldig och ljummen kritik mot vänsterns resonemang och metoder, tenderar denna att anmärkningsvärt ofta framföras indirekt och sarkastiskt i form av att liberalen indignerat anklagar högern för att bete sig som den vänster liberalen sällan funnit anledning att kritisera direkt. Vad mer är, när liberalen ställs inför en höger som vill bekämpa grov brottslighet eller kringskära vänsteraktivisters möjligheter att leva på skattepengar reagerar liberalen vanligtvis instinktivt genom att skönmåla situationen, tona ned problemen, utmåla högern som ett hot samt ta ställning för både brottslingarna och vänsteraktivisternas rätt att leva på skattepengar.
Liberalen förmår själv inte se detta mönster, utan tror sig tvärtom vara den som står för det balanserade, sansade och rättvisa perspektivet. Inte desto mindre borde det för en utomstående betraktare vara uppenbart att liberalismen inte klarar anktestet. Liberalismen har en vänsterideologis alla yttre kännetecken, reagerar som en vänsterideologi och intar en vänsterideologis positioner, varför den uppenbara slutsatsen också blir att liberalismen faktiskt är en vänsterideologi. Liberalismen har med tiden dock kommit att betraktas som en antivänsterideologi av såväl högern som av liberaler själva, varför högern sökt samarbeta med liberalismen samtidigt som liberaler, ofta i den uppriktiga tron att de därmed på något sätt värnar högern, i all praktisk bemärkelse kommit att målmedvetet arbeta för att underminera högern inifrån.
Liberalismen måste i ljuset av detta förstås som en neurotisk och självdestruktiv ideologi. Man tror sig ingå i en naturlig åsiktsgemenskap med vad man uppfattar som den måttfulla högern, men drivs samtidigt av en neurotisk aversion mot den egentliga högern. Resultatet blir att man, i sin iver att distansera sig från högern, ständigt både rör sig vänsterut och överger de principer man påstår sig vara besjälade av. Liberaler säger sig stå för marknadsekonomi och äganderätt, men har i praktiken länge försvagat dessa samtidigt som man målmedvetet arbetat för stärka svågerkapitalistismen. Liberaler påstår sig hylla friheten, men har krattat manegen för frihetsinskränkningar som före demokratins införande hade framstått som otänkbara. Liberaler påstår sig värna rättsstaten, men har i praktiken varit den organiserade brottslighetens bästa vänner. Liberaler påstår sig utgöra garanten för det öppna samhället, men för en politik som leder till att behoven av larm, murar och övervakning ständigt ökar. Liberalismen utger sig vara individualistisk, men blir för varje dag alltmer totalitär i sina anspråk. Liberaler har, för den goda sakens skull, varit redo att i vad man uppfattat som enstaka frågor göra vad man uppfattat som enstaka avsteg från de egna trossatserna så många gånger, att samhället förvandlats till vad som för gårdagens liberaler hade utgjort en skräckvision. Liberalen är i grund och botten ingenting annat än en missbrukarpersonlighet, som ständigt rationaliserar varje steg vänsterut som en oskyldig engångsföreteelse motiverad av omständigheterna.
Liberalen är dock inte bara fullständigt oförmögen till självkritik, utan därtill inkapabel att tolka det kaos han lämnar efter sig som någonting annat än framsteg. För liberalen utgör varje ambition att slå in på en högerpolitisk linje i ordets egentliga bemärkelse ett försök att vrida klockan tillbaka. För liberalen är varje avsteg från vad som för gårdagens liberaler utgjorde självklara liberala principer inte en kapitulation utan en seger, och varje försök att omintetgöra en sådan seger utgör för liberalen ett brott mot den naturliga ordningen. För liberalen utgör varje meningsfull högerståndpunkt en styggelse av det enkla skälet att en sådan utmanar liberalismens innersta väsen. Att argumentera för högeråsikter är, för liberalen, som att förespråka bygget av vågbrytare utmed en erosionsdrabbad kuststräcka. Liberalen förstår det i allmänhet inte själv, och har därför också utvecklat en uppsjö av avancerade och vid första anblick till synes genomtänkta teorier för att rationalisera detta, men vad som i grund och botten driver honom är ingenting annat än begäret att få se samma kuststräcka slukas av havet.
Av denna anledning kan någon naturlig åsiktsgemenskap mellan högern och liberalismen heller aldrig existera. Högern och liberaler kan endast finna kompromisser så länge dessa kompromisser helt och hållet sluts på liberalismens villkor, och de många kompromisserna av denna typ har bidragit till att det idag främst är högern som förknippas med liberalismens många tillkortakommanden. Det finns visserligen exempel på goda krafter som själva kallar sig för liberaler, men dessa bör i första hand förstås i termer av högerkrafter med en idealiserad bild av liberalismen. Föreställningen om en naturlig åsiktsgemenskap mellan högern och liberalismen har dock varit förödande och demoraliserande för högern. Den har lett till destruktiva kompromisser, uppslitande försök att bygga gemensamma institutioner och att man gång på gång blivit motarbetad av personer man intalat sig varit ens vänner. Liberalismen är idag, precis som när begreppen höger och vänster en gång var nya, högerns huvudmotståndare, och bör behandlas med den skepsis den i egenskap av detta förtjänar.
