2019-11-07

Karolinska och korruptionen

Mina invaderande lakonier:

I samband med onsdagens storvarsel på Karolinska universitetssjukhuset framkom en mycket intressant omständighet, nämligen att sjukhuset genomfört en organisationsförändring som resulterat i att antalet chefer ökat med 30 procent, samtidigt som verksamheten kommit att producera mindre vård till högre pris än tidigare. Denna omständighet är så anmärkningsvärd att en stor del av rapporteringen om varslet borde ha fokuserat på just detta, men i stället blev det hela någonting som endast nämndes i förbigående. Frånvaron av djupare rapportering om saken blir därmed i sig en anmärkningsvärd omständighet, liksom frånvaron av kritik av den utbredda uppfattningen att det är resursbrist som utgör roten till sjukvårdens problem blir. Vad mer är, det är inte en långsökt gissning att många av de nya chefer som anställts samtidigt som vården på en och samma gång blivit både dyrare och sämre ser sig som globaliseringens vinnare, röstar på progressiva partier, har "gillat olika" på Facebook, låtit ta fram floskulösa värdegrundsdokument i vilka det betonas att man respekterar alla människors lika värde samt förfasas över det faktum att befolkningen till stor del visat sig bestå av lågpannade fördomsfulla bönder. Vad sannolikt ytterst få av dessa chefer däremot reflekterat över är det faktum att de avlönas med höga löner för att utföra ett arbete som inte behövs, och att det är människor i behov av livsviktig vård som får betala priset för detta.

Sverige är, får vi ofta höra, ett land som utmärks för sin låga grad av korruption. Till stöd för detta åberopar man undersökningar från organisationer som Transparency International, och enligt dessa lyser mycket riktigt också korruptionen i Sverige liksom de flesta andra västerländska länder med sin frånvaro. Problemet med sådana undersökningar är emellertid att vad de faktiskt mäter är graden en korruption som är vanlig i populärkulturen och u-länder, men däremot inte säger något om i vilken grad aktörer i samhället missbrukar sin ställning för att tillskansa sig resurser från andra. När graden av korruption uppges vara låg betyder detta med andra ord att antalet mutor som betalas är få, men det säger ingenting om huruvida politikerna använder skattemedel för att köpa röster eller i vilken utsträckning staten avlönar människor för att utföra tjänster väljarna aldrig har efterlyst. Annorlunda uttryckt, det korruptionsbegrepp som används är noga utformat för att passa managersamhällets syften, men tillför väldigt lite information om i vilken utsträckning samhället är korrupt i egentlig mening.

De samhällen som påstås vara fria från korruption är i själva verket samhällen i vilka en minoritet inte bara bestämmer, utan därtill använder skattepengar för att köpa sig röster, skapa välbetalda låtsasjobb åt en växande parasitär klass och försörja ett helt ekosystem av svågerkapitalister. Det är dessa samhällen som slår sig för bröstet när Transparency International ger ut sina rapporter, och det är intressant nog också några av de tyngsta företrädarna för dessa samhällen som finansierar den organisation som berömmer dem för deras låga grad av korruption. Att managersamhället har valt ett korruptionsbegrepp som frikänner det från korruptionsanklagelser bör alltså inte tolkas som att detta samhälle är fritt från korruption, utan som att dess härskarkast vet att tillvarata sina egna intressen. Som av en händelse finner man vanligtvis inte heller inom en journalistkår där medlemmarnas lön ofta helt eller delvis betalas med just de skattepengar som är managersamhällets livsblod någon anledning att ifrågasätta denna definition av ordet korruption.

Vad som gör detta särskilt intressant är det faktum att managersamhället inte bara gör anspråk på att vara icke-korrupt, utan därtill på att utgöra den korrupta ordningens motsats. De personer som försörjer sig genom att ogenerat parasitera på skattebetalarna ser sig nämligen som opolitiska tjänstemän i demokratins tjänst. Till skillnad från vad som historiskt ofta varit fallet byts de inte ut när en ny regering kommer till makten, någonting som fyller dem med stolthet då det egna värvet därmed får representera antitesen till en ordning som idag närmast utgör sinnebilden av långt gången korruption. Logiken bakom resonemanget framstår vid första anblick som oantastlig, då det mycket riktigt också är ett slående exempel på såväl korruption som djupt osunda incitament när politiker använder skattemedel för att belöna de lojalister som burit dem till makten. Det är först när man undersöker varför en sådan ordning är korrupt och osund det logiska felslutet framträder. Att ordningen är korrupt och osund beror nämligen på att den möjliggör för vissa att berika sig på andras bekostnad, och att använda statens resurser till att främja sin egen agenda. Kort sagt, ordningens nackdelar skiljer sig inte från managersamhällets.

Skrapar man lite på ytan finner man tvärtom att situationen i själva verket förvärrats inom ramen för managersamhället. Där ett regeringsskifte tidigare ledde till att en korrupt elit avlöstes av en annan, sitter managersamhällets korrupta men förment opolitiska elit i orubbat bo. Denna elit kan inte avsättas av väljarna, saknar varje spår av folkligt mandat och behöver därför heller inte ta någon som helst hänsyn till vad vare sig allmänheten eller eller förändringsvilliga politiker önskar. Tvärtom kan den, till skillnad från forna tiders korrupta offentliga tjänstemän, ostört verka för att öka sin egen makt över tid. Som dagsaktuella exempel från såväl just Karolinska universitetssjukhuset som Skolverket visar drar man sig inte heller från att vare sig gynna de egna eller aktivt använda sig av den makt man tillskansat sig för att driva en egen politisk agenda.

Det är denna korrupta managerelit som föraktfullt avfärdar sina fiender som populister. Det är denna korrupta managerelit som avfärdar sina kritiker som lata och oproduktiva förlorare som inte vill anpassa sig till en föränderlig värld. Det är inom denna korrupta managerelit man sällan försitter en chans att både utmåla sig själva som moraliska föredömen och de egna motståndarna som moraliskt förkastliga. Det är också inom denna korrupta managerelit man, som exemplet Karolinska så pedagogiskt illustrerar, utan några betänkligheter använder resurser avsatta för svårt sjuka till att ge varandra välbetalda låtsasjobb.