Mina bortbytingar och bergsrån:
Begreppet "populism" saknar exakt definition, rymmer i sin användning många motsägelser och säger ofta mer om den som yttrar det än om måltavlan för anklagelsen. Att till exempel Socialdemokraterna mer än gärna vill utmåla sig som populismens svurna motståndare hindrar varken att de för hundra år sedan utgjorde sinnebilden av ett populistiskt parti eller att de alltjämt mer än gärna använder sig av synnerligen populistisk retorik. Socialdemokraterna betraktas dock sällan som ett populistiskt parti av den enkla anledningen att de idag utgör en del av etablissemanget, och därmed är en del av samma klass som landets journalister, tjänstemän och kulturarbetare. Av samma anledning slipper Feministiskt initiativ populiststämpeln, trots såväl grovt förenklade, konspirationsteoriindränkta och vulgära budskap som vallöften lika långtgående som underfinansierade. Den gängse användningen av begreppet populism bör, annorlunda uttryckt, i första hand förstås som en värdemätare på vad man inom etablissemanget inte tycker om.
I själva verket har begreppet populism alltid utgjort elitens vapen mot de krafter som utmanat den. Vilka som utgjort denna elit har genom historien skiftat, eftersom de krafter som vid ett givet tillfälle avfärdats som populister vid ett senare tillfälle ofta förvandlats till nästa elit. När dessa nyblivna eliter därefter utmanats av nya krafter har de själva inte dragit sig för att kalla sina egna fiender för populister, och så vidare. Vad Evola kallade för kasternas regression är ingenting annat än den process genom vilken gårdagens populister lite längre fram i historien gång på gång visar sig återkomma som härskarklasser. Då denna process varit i stort sett identisk med den mekanism som ständigt får den politiska mitten att röra sig vänsterut, finner vi intressant nog också att det i regel faktiskt har funnits synnerligen goda skäl även för den breda massan att frukta det som för tillfället kallats för populism, trots att begreppet alltid i första hand syftat till att tjäna den för tillfället styrande klassens intressen. Populismen har genom historien mer än någonting annat varit det sätt som vänstern flyttat fram sina positioner på.
De senaste årtiondenas utveckling har dock förändrat bilden. Kasternas regression har historiskt inte bara fått makten att förflyttas från högre till lägre kaster, utan också från mindre till större kaster som varit mer representativa för folket i stort. Ju längre denna process fortgått, desto mer intresserade har i allmänhet också de krafter som för stunden fått representera populismen blivit av en demokratisk ordning. Större kaster kunde samla fler väljare, och där en generation populister krävde en demokratisk ordning med villkorad rösträtt kom nästa generation populister att kräva en demokratisk ordning med allmän rösträtt. Någonstans efter att makten för en tid övertogs av arbetarklassen kom dock detta att förändras. Trasproletariatet var förvisso en lägre kast än arbetarklassen, men inte en större sådan. Ett vakuum uppstod därmed, och den nya klassen blev naturens sätt att försöka fylla detta.
Den kast som övertog makten efter arbetarklassens korta sejour vid rodret bär vid första anblick medelklassens alla kännetecken, men skrapar man på ytan finner man att så ej är fallet. Där medelklassen är produktiv och strävsam är den nya klassen parasitär, och tenderar att ständigt exploatera nya områden där den kan skapa ett artificiellt behov av sina tjänster. Intressant nog har därtill det trasproletariat som på egen hand inte förmådde överta makten inte bara blivit den nya klassens skyddslingar, utan invandringspolitiken kan också med fördel förstås som den nya klassens sätt att stärka den roll trasproletariatet spelar i samband med allmänna val. Så länge den nya klassen och dess trasproletära klienter tillsammans inte samlar en majoritet bakom sig, kan den dock inte heller stärka eller cementera sin makt genom demokratiska metoder. Där först medelklassen och därefter arbetarklassen erövrade och för en tid upprätthöll sitt maktinnehav genom att arbeta för en mer demokratisk ordning, arbetar i stället därför den nya klassen oförtrutet för att väljarna skall få betydligt mindre att säga till om.
Där tidigare generationers populister så gott som alltid stått till vänster om den för tillfället sittande eliten, står därför idag de krafter som kallas för populister i stället till höger om liten. När ordet populism använts som ett skällsord har detta alltid i första hand syftat till att tjäna den sittande elitens intressen, men där tidigare eliter inte desto mindre ofta på goda grunder kunnat utmåla populismen som både farlig och vårdlös är så ej längre fallet. När samma anklagelse framförs idag skiljer sig de yttre formerna för detta inte från vad som framförts under århundraden, men bakom illusionen av kontinuitet återfinns en situation som är den diametralt omvända. Där det historiskt varit de krafter som utmålats som populister som sammanfallit med de revolutionära, är det idag i stället bland eliten de revolutionära strömningarna återfinns. Där populismanklagelsens syfte historiskt varit att misstänkliggöra de subversiva krafterna, syftar den idag i stället till att ge de subversiva krafterna arbetsro. Populist är idag den som inte vill sko sig på andra, som inte förespråkar krigsäventyr, som inte vill riva ned en välfungerande ordning och som inte vill experimentera med nya sätt att styra samhället på.
Mot dessa "populister" står en förment eftertänksam och empatisk elit inom vilken man ogenerat berikar sig själva på andras bekostnad, håller varandra om ryggen och sätter en ära i att hålla sig med en moral som för gemene man framstår som pervers. Att det är just denna elit som både under hätska former börjat fördöma "populismen" och betonar att demokrati inte betyder folkstyre har en väldigt enkel förklaring, nämligen att nämnda "populism" på allvar börjat utgöra ett hot mot denna elits status, makt och luxuösa livsstil. De många referenserna till ordet "populism" är inte ett utslag av att man fruktar tyranni, krig och koncentrationsläger, utan ett utslag av att en korrupt och föraktfull elit fruktar att dess möjligheter att påtvinga majoriteten en revolutionär och kleptokratisk ordning denna inte vill ha är hotade. Begreppet populism såsom det vanligtvis används är när det kommer till kritan ingenting annat än ett osofistikerat, uppblåst, själviskt och vårdslöst etablissemangs kodord för uppfattningen att majoritetens åsikter inte bör ges något inflytande över den förda politiken, och bör i egenskap av sådant bevärdigas med precis så mycket respekt det förtjänar.
