Mina neohalikaarnier:
Ett utmärkande drag för den progressiva överideologi som vi på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting ser det som vårt kall att avslöja och bekämpa är dess tendens att begå våld på språket i allmänhet, och att vända ut och in på begrepp i synnerhet. Då progessivismen med fördel kan förstås som ett snabbt muterande virus med målet att erövra kontrollen över staten, ekonomin och kulturen, och då dessa mutationer leder till att progressivismen ständigt tvingas överge positioner den nyss har varit en synnerligen nitisk förkämpe för, bör detta inte förvåna någon. För en ideologi som är stadd i ständig förändring, och som ständigt tvingas föra krig mot de åsikter den själv nyss var beredd att bokstavligt talat gå över lik för att påtvinga andra, blir det också omöjligt att upprätthålla en konsekvent terminologi.
Ett slående exempel på detta är de föreställningar som med tiden kom att få samlingsbegreppet sekularism. Begreppet används idag vanligtvis i betydelsen avkristnande, men detta utgör på många sätt den diametrala motsatsen till ordets egentliga betydelse. Sekularismens grundtanke var visserligen redan från början att separera kyrka och stat, men syftet var inte att främja ateismen utan tvärtom ofta att anpassa samhället till de som var mest nitiska i sin tro. Behovet av sådana anpassningar hade länge lyst med sin frånvaro, men blev plötsligt en brinnande fråga i spåren av av reformationen. För det första var det i och med reformationen som statskyrkorna uppstod. För det andra följde reformationen inte alltid nationsgränserna, vilket fick till följd att protestanter och katoliker nu i många fall behövde samsas i samma land. För det tredje ledde reformationen till att den tidigare så monolitiska kyrkan decentraliserades, vilket i kombination med protestantismens betoning på personliga bibeltolkningar fick till följd att de olika protestantiska inriktningarna snabbt exploderade i antal.
I inte minst Nederländerna och Storbritannien skulle reformationen snart visa sig få drastiska politiska, filosofiska och ekonomiska konsekvenser, utan vilka samhället som vi känner det idag inte hade varit möjligt. I just dessa länder gav dock reformationen också upphov till stora spänningar. I södra Nederländerna fanns en stor katolsk minoritet som, även om den delade språk med den kalvinistiska majoriteten, inte längre delade världsbild med denna. I Storbritannien skulle spänningarna mellan anglikaner, puritaner, nonkonformister, skotska kalvinister och irländska katoliker med tiden utmynna i uppror, massakrer och inbördeskrig, samt i förlängningen också bidra till en revolt i de amerikanska kolonierna. Sekularismen blev i detta läge ett sätt att desarmera spänningarna, och att just Nederländerna och Storbritannien ofta beskrivits som väldigt toleranta länder är en direkt konsekvens av detta.
När progressiva framhåller sekularism som en modell för fredlig samvaro och integration missar de dock någonting centralt, nämligen att den fredliga samvaro sekularismen möjliggjorde baserades på segregation. Sekularismen möjliggjorde för de olika religiösa samfunden att bygga separata institutioner, och dessa begränsade sig inte till endast kyrkor. I det nederländska fallet gick tvärtom separationen så långt att landets katoliker startade egna skolor, sjukhus, medier, partier och fackföreningar. Sekularismen var i själva verket en de gemensamma institutionernas kapitulation inför verkligheten att grupper med olika världsåskådningar inte ville leva tillsammans. Att samma sekularism idag framhålls som ett sätt för människor från radikalt olika kulturer och med radikalt skilda såväl världsåskådningar som syn på samhället att leva tillsammans är inte bara historielöst, utan framför allt att i ett utslag av storhetsvansinne blunda för värdefulla och synnerligen dyrköpta erfarenheter.
Precis som protestantismen snabbt kom att utvecklas i en helt annan riktning än reformatorerna Jan Hus, Martin Luther, Jean Calvin och Huldrych Zwingli hade tänkt sig, kom dock även sekularismen med tiden att få oväntade men högst radikala konsekvenser. Kombinationen av kyrkans decentralisering, religionens reträtt från det offentliga rummet och en stat som i och med demokratins införande började ta sig friheter att invadera de personliga sfärer det kungliga enväldet hade lämnat i fred, kom snart att försvaga och underminera religionen som sådan. Vad mer är, tack vare den hegemoniska ställning den industriella revolutionen gav protestantismen började denna utveckling också göra sig gällande i resten av kristenheten. Under det nya sekularismbegreppet började till sist de tidigare så vattentäta skotten mellan Nederländernas protestantiska och katolska institutioner att luckras upp. Detta blev dock först möjligt sedan den mänskliga tillvaron blivit betydligt fattigare, och de nya spänningar som nu på artificiell väg växer fram i skuggan av det nya sekularismbegreppet riskerar att bli betydligt värre än de som klingat av.
Parallellt med detta har det nya sekularismbegreppet ironiskt nog fått till konsekvens att de protestantiska föreställningarna kunnat stärka sin makt över den sekulära världen. Att progressivismen omsorgsfullt rensat sina dogmer från varje referens till Gud hindrar nämligen inte att ideologin är genomsyrad av protestantiskt tankegods, men då den inte längre gör anspråk på att tala för Gud är den plötsligt fri att omsätta protestantismens idéer i politik och lagstiftning. Kravlösa utbetalningar av bidrag och bistånd är bara den protestantiska föreställningen om hur de överskott den protestantiska arbetsmoralen resulterar i bäst bör förvaltas i ny skepnad. Ältandet av en påstått kolonial skuld och självspäkelse i form av ritualiserad klimatångest är arvsynden i lätt förklädnad. Den stolthet med vilken man bedriver en destruktiv invandringspolitik och den ära man sätter i att inte straffa grova brottslingar bottnar i samma självutplånande grundinställning om att vända andra kinden till, som protestantismen en gång fördömde katolicismen för att ha övergivit.
På punkt efter punkt inte bara återfaller man i protestantismens föreställningsvärld, utan intalar sig också att denna är en rationell, universell och vetenskapligt grundad hållning. Man upphöjer vad som i grund och botten inte kan förstås annat än i termer av en fundamentalistisk och självutplånande gren av kristendomen till någonting påbjudet, som varje uppväxande medborgare till varje pris skall skolas in i. Bakom det nya sekularismbegreppet döljer sig med andra ord i många fall frånvaron av religionsfrihet. Att progressivismen koketterar med sin ateism, förmår inte dölja att den i all praktisk bemärkelse är ett ramverk för teokrati.
