Mina glädjelösa lutheraner:
Annie Lööf hävdade nyligen under en riksdagsdebatt att Sverige de närmaste åren behöver tillsätta 80 000 tjänster inom vården, och att detta utgör ett slående bevis för att den sverigedemokratiska politiken är orimlig. Med Sverigedemokraternas restriktiva invandringspolitik, menade Annie Lööf, skulle dessa tjänster inte gå att tillsätta, vilket i sin tur skulle gå ut över välfärden. Då vi på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting respekterar våra läsares intelligens, förutsätter vi också att ingen av dem för en sekund övervägt tanken att Annie Lööf skulle kunna ha rätt. Vad mer är, då Annie Lööfs argument till sin natur är synnerligen ekonomistiskt spelar det egentligen ingen större roll huruvida hon har rätt i sak eller ej. Att Irak och Saudiarabien utövar föga lockelse på svenskar som funderar på att flytta utomlands har mycket lite med ländernas skattetryck eller bruttonationalprodukt att göra, utan förklaringen återfinns i stället i kulturella faktorer. Då Annie Lööf själv var så nöjd med sitt utspel att hon inte bara underströk sina egna ord genom att dunka handen i podiet då hon uttalade dem, utan dessutom lade upp sitt utspel på Twitter, förtjänar de dock att granskas närmare. Annie Lööf har nämligen inte bara fel, utan så fel det över huvud taget är möjligt att ha.
Givet det strikt ekonomistiska perspektiv nyliberaler och andra progressiva som är döda inombords tenderar att inta, finns det tre sätt på vilka invandring kan stärka vården. För det första stärker invandring vården om det bland invandrarna återfinns en större andel vårdutbildade än i befolkningen i stort, vilket i så fall ökar tillgången på vårdpersonal. För det andra stärker invandring vården om den genomsnittliga invandraren är mer produktiv än den genomsnittliga invånaren, vilket i så fall leder till att skatteintäkterna att bedriva vård för ökar. För det tredje stärker invandring vården om invandrarnas vårdbehov ligger under genomsnittet, vilket i så fall leder till att vårdbehovet per invånare minskar. I den mån samtliga dessa villkor är uppfyllda kommer invandring leda till att vården ges bättre ekonomiska förutsättningar. I den mån den diametrala motsatsen gäller, kommer däremot invandring leda till att den offentliga vården försämras och/eller fördyras.
Statistiken är, ett flertal journalistiska desinformationskampanjer till trots, tämligen entydig. För det första är utbildningsgraden hos invandrare lägre än bland svenskar, vilket gör att invandring får den generella utbildningsnivån att minska snarare än att öka. För det andra är invandrare så mycket mindre produktiva än svenskar att invandringen blir en nettokostnad, vilket i sin tur gör att även skatteintäkterna att bedriva vård för minskar. För det tredje är invandrarnas vårdbehov större än svenskarnas, vilket gör att invandring får till konsekvens att vårdbehovet per invånare ökar. Kort sagt, invandringen till Sverige leder ofrånkomligen till att den offentliga vården försämras och/eller blir dyrare, även om en del av invandrarna råkar vara utbildade läkare eller sjuksköterskor när de anländer till Sverige.
Vad som gör detta intressant är dock inte det faktum att en omedgörlig plattitydliberal som Annie Lööf häver ur sig dravel, eller ens det faktum att hon tycks vara övertygad om att det trams som kommer ur hennes mun vittnar om att hon är en mycket intelligent person. Vad som gör detta intressant är det faktum att en plattitydliberal partiledare ogenerat kan ljuga utan att för en sekund behöva oroa sig för att bli föremål för journalistisk granskning. Frånvaron av reaktioner på den smörja Centerpartiet torgför i riksdagen avslöjar inte bara hur genuint ointresserade man inom etablissemanget är av fakta och sanning, utan säger också mycket om vilka som egentligen har makten och vilken deras agenda egentligen är.
