Mina kokta grodor:
Ett "rångäng" som plågar och förnedrar sina offer. En man som får käken söndersparkad av ett "ungdomsgäng", sedan han sagt ifrån när de kastat ägg på hans bil. En tolvåring på sjukhus sedan en förövare "klädd i svart jacka, svart mössa och svarta mjukisbyxor" rånat honom genom att pressa en kniv mot hans strupe. Nyheter som dessa är idag vardagsmat i Sverige, och även om det inte framgår av artiklarna vet läsarna mycket väl vad den gemensamma nämnaren med allra största sannolikhet är. Läsarna vet också att de djur som begått brotten sannolikt inte riskerar några kännbara straff, och läsarna vet därtill att partier med avgörande inflytande över politiken gör allt för att så skall förbli fallet samt att andra makthavare hellre väljer att gå dem till mötes än att äventyra sina politiska karriärer.
Det är i detta Sverige invandrare beskrivs som en "utsatt grupp". Det är i detta Sverige skolbarn indoktrineras att tycka främlingsfientlighet är någonting fruktansvärt. Det är i detta Sverige en anklagelse om rasism kan vara förödande för karriären. Det är i detta Sverige islamistiska föreningar och moskéer som hyllar IS stöds med skattepengar. Vad mer är, det är i detta Sverige förakt för de politiker som först orsakat problemen, och därefter kategoriskt motsatt sig alla åtgärder som skulle kunna lindra dem, utmålas som ett stort och oacceptabelt problem. Att detta ofta beskrivs som ett utslag av missriktad välvilja bör inte hindra någon från att se det för vad det faktiskt är, nämligen en ordning som för en betraktare från i stort sett vilken annan epok som helst hade framstått som självdestruktiv, dekadent, neurotisk och masochistisk.
Att rasismen utmålas som ett problem av epidemiska proportioner förklaras delvis av att den progressiva överideologi i vilken denna föreställning är en central trosuppfattning till sin natur är självutplånande, men detta ger långtifrån hela bilden. Rasistanklagelsen är också ett politiskt vapen med vilket man kan demonisera och demoralisera sina fiender, och att påstå sig bekämpa rasismen är såväl ett säkert sätt att erhålla föreningsbidrag och anslag som ett vinnande koncept för den som vill göra karriär. Ännu mer intressant är dock det faktum att berättelsen om rasismen är ett sätt för makthavare att slippa ta ansvar. Så länge man kan övertyga tillräckligt många att rasismen är ett stort och mycket allvarligt problem, kan man också misstänkliggöra alla som kritiserar den så uppenbart misslyckade invandringspolitikens konsekvenser. Ju mer effektivt man lyckas utmåla sina kritiker som rasister, desto mindre behöver man också stå till svars för att man har skapat ett samhälle där tolvåringar med en kniv pressad mot strupen är det nya normala.
I själva verket är det faktum att rasism utmålas som någonting av det värsta man kan göra sig skyldig till direkt patologisk, givet omständigheterna. För att 2019 kunna ta del av det svenska nyhetsflödet utan att tänka i termer av vi och dem, och utan att lägga väldigt annorlunda värderingar i vi respektive dem, behöver man antingen vara empatistörd eller lobotomerad. Huruvida detta är någonting önskvärt eller ej kan man visserligen ha olika åsikter om, men att det inte skulle förhålla sig så är en lögn som visserligen neurotiskt ständigt upprepas i offentligheten, men som inte desto mindre är just en lögn, och som därtill alla också vet är en lögn. Brottsjournalistikens uteblivna signalementen i kombination med det ensidiga fokuset på förövarnas klädsel har utvecklats till en nervös social konvention, i form av en tyst överenskommelse om att inte låtsas om elefanten i rummet eftersom existensen av en sådan best skulle få det samlade sällskapet att kollektivt tappa ansiktet.
Föreställningen att rasismen skulle utgöra ett stort problem är under omständigheterna ingenting annat än dravel. Detta betyder inte automatiskt att man bör vara vulgär, såra människor i onödan eller hålla bra människor ansvariga för vad slödder gör. Det bör heller inte tolkas som att det är en vinnande strategi att uttrycka sig på ett sätt som stöter bort fler än det övertygar. Det innebär dock att det är ett misstag att spela upprörd när man inte är det. Det innebär att det är ett misstag att utgå från att politikern som kämpar för att den som pressar en kniv mot en tolvårings strupe skall slippa straff är en bättre människa än den som i affekt använder kriminaliserade ord. Det innebär att den som hellre tar avstånd från hårda ord än bestialiska våldsdåd ägnar sig åt självskadebeteende. Det innebär också att föreställningen att man bör "hålla rent åt höger" är en usel strategi, eftersom den primära konsekvensen blir att den skenheliga politiker som står med armarna i kors när en tolvåring får sin ungdom förstörd av en straffimmun sociopat ges ännu större inflytande.
Den politiker som (i handling, om än inte i ord) tar ställning för rånaren som pressar en kniv mot en tolvårings strupe är tvärtemot vad varje skolbarn får lära sig inte en god människa. Den politiker som tar ställning för rånaren som pressar en kniv mot en tolvårings strupe menar måhända väl, men effekten blir att fler tolvåringar tvingas uppleva det omänskliga trauma det innebär att få ett empatistört odjurs kniv pressad mot strupen. Den politiker som tar ställning för rånaren som pressar en kniv mot en tolvårings strupe är det kärl genom vilket ondskan verkar, och den patologiska fixeringen vid rasism är distraktionen som hindrar allmänheten från att se detta.
