Mina bokvurmande munkar i Utah:
I en artikel i Sidas publikation med det krystade namnet OmVärlden kunde man nyligen ta del av sex högt uppsatta biståndsbyråkraters syn på ett politiskt utspel om att minska biståndsmyndighetens budget. Av de sex biståndsbyråkraterna (av vilka fyra titulerar sig generalsekreterare), får läsaren veta, är samtliga inte bara mycket kritiska till utspelet, utan menar också att detta, om det omsattes i politisk verklighet, både skulle underminera demokratin och gå ut över jämställdheten, klimatet samt svaga människor, med mera. Kort sagt, argumenten är inte bara helt och hållet synkroniserade med den progressiva dagordningen, utan till sin natur också altruistiska. Den som undersöker saken närmare finner dock att av de fyra generalsekreterarna som värnar om fattiga människor uppbär de tre bäst betalda en månadslön på 88 000, 72 420 och 62 500 kr. De två organisationerna som i intervjun inte företräds av sina generalsekreterare avlönar sina ledare med 82 000 respektive 65 400 kr i månaden. Blott en av organisationerna avlönar sin generalsekreterare med en lön under brytpunkten för värnskatt.
Kort sagt, som altruistisk biståndsbyråkrat tjänar man betydligt bättre än den förkrossande majoriteten av de skattebetalare som betalar ens lön. I ljuset av detta infinner sig ofrånkomligen också frågan om huruvida det faktiskt är av altruism man förordar att samma skattebetalare skall fortsätta avstå över 40 miljarder kronor årligen till bistånd. Även i den mån dessa byråkrater är väldigt starkt känslomässigt engagerade i de biståndsprojekt de egna organisationerna driver, är det också svårt att föreställa sig att det egna välståndet, de egna karriärmöjligheterna och den prestige man själv åtnjuter tillsammans inte utgör en minst lika stark drivkraft. Att den högljudda kritiken mot utspelet om sänkt bistånd åtminstone delvis förklaras av att det är sina högst personliga intressen man värnar, framstår därmed som en så trolig hypotes att det i själva verket är det motsatta som förefaller osannolikt. Det är också i ljuset av detta man bör förstå varför det för höginkomsttagande biståndsbyråkrater är en självklarhet att samtliga sysselsatta i ett Sverige med långa vårdköer och ett dåligt fungerande rättsväsende varje år skall tvingas avstå i genomsnitt 8 000 kr till bistånd.
I detta är det politiska utspelets kritiker långtifrån ensamma. När Rädda Barnens och Röda Korsets generalsekreterare försvarat en oansvarig invandringspolitik, har de också gjort detta i egenskap av personer som varje månad avlönas med över 90 000 kr för att leda organisationer vilkas själva raison d'être i tilltagande omfattning blivit att anordna verksamhet riktad mot just invandrare. När advokater specialiserade på asylrätt förespråkar öppna gränser, gör de också detta i egenskap av personer för vilka invandringens kostnader är den primära inkomstkällan. När lanthandlare välkomnar ett asylboende, gör de också detta i egenskap av affärsidkare som plötsligt får ett mycket större kundunderlag. När SVT-anställda uttalar sig om fördelarna med public service, gör de också detta i egenskap av personer som försvarar sina egna inkomster, sina egna goda arbetsvillkor och den höga status den egna yrkesrollen är förenad med. När politiker förespråkar strängare straff för "näthat", gör de också detta i egenskap av representanter för ett skrå som har allt att vinna på att de egna kritikerna i så stor utsträckning som möjligt görs till brottslingar eller utmålas som subversiva krafter med en dunkel agenda.
Vinnarna på incitamentsstrukturer som dessa är ingen homogen grupp. Vissa är sociopater som funnit att de på detta sätt kan göra anspråk på att vara goda människor när de i själva verket beter sig som svin, medan andra är genuina idealister. Många är inte exempel på någon av dessa ytterligheter, utan finner det bara praktiskt att upplägget ger dem goda möjligheter att utmåla vad som råkar ligga i deras eget intresse som en ädel hållning. Vad de inte desto mindre har gemensamt är att upplägget gör dem till vinnare. Incitamentsstrukturerna erbjuder dem status, materiella fördelar och goda karriärmöjligheter, alldeles oavsett om de är sociopater, idealister eller bara likgiltiga. De har allt att vinna på status quo, och allt att förlora på att upplägget ifrågasätts. Att motståndarna demoniseras ligger i såväl idealistens som sociopatens intresse. På område efter område finner man att de ståndpunkter som anses vara goda, solidariska och anständiga som av en händelse också personligen råkar gynna de mest högljudda förespråkarna av samma ståndpunkter. Att rationalisera en ordning som gynnar egenintresset blir därmed inte bara naturligt, utan bör framför allt förstås i termer av att följa minsta motståndets lag.
Att de själva ser sig som eller gör anspråk på att vara goda bör därför inte misstas för att de faktiskt är det. De agerar tvärtom synnerligen själviskt, och rationaliserar därefter detta inför sig själva och/eller andra. Detta gör de dock så skickligt att även lejonparten av deras kritiker till syvende och sist går på det. När en generalsekreterare med sexsiffrig månadslön förklarar i Aktuellt att en politik som gynnar henne personligen också är den enda anständiga hållningen, tenderar även den överväldigande majoriteten av hennes mest hätska kritiker att intala sig att hållningen främst bottnar i en omsorg om andra. Hennes högstämda ton tenderar visserligen inte övertyga meningsmotståndarna om att hon rätt i sak, men den lyckas i allmänhet däremot övertyga dem om att det är generositet som driver henne, trots att de själva lever under betydligt mer knappa omständigheter än generalsekreteraren. Vad mer är, när de journalister som är satta att granska henne inte ställer några kritiska frågor reagerar visserligen hennes kritiker på detta, men bortförklarar också det hela med att journalisterna håller med henne i sak. De förmår inte se att SVT:s journalister och generalsekreteraren sitter i samma båt; att de samtliga ogenerat parasiterar på de skattepengar man själva tvingas att betala dem, och därmed också representerar en elit vars intressen står i direkt motsättning till skattebetalarnas.
De kritiska tittarna avfärdar måhända generalsekreteraren som infantil, men när det kommer till kritan förmår de inte se henne för vad hon faktiskt är, nämligen någon som lever det goda livet på deras bekostnad. De förmår inte frigöra sig från vad de hela livet fått höra, nämligen att personer som generalsekreteraren i grund och botten är människor mer moraliskt högstående än vad de själva är. De finner generalsekreteraren naiv, men förmår inte se sambandet mellan denna "naivitet" och att generalsekreterarens lön är flera gånger så hög som den egna. Generalsekreteraren är dock inte naiv, utan följer bara minsta motståndets lag. Generalsekreterarens påstådda naivitet är i själva verket mycket lönsam, och det är i oförmågan att se detta grundläggande faktum vi ironiskt nog finner den egentliga naiviteten.
