Mina barskrapade och Morris Minor-lösa ambulerande musikanter:
Sölvesborg har det senaste året beskrivits som ett sverigedemokratiskt skyltfönster så många gånger att detta närmast blivit en kliché. Påståendet är i sak långtifrån osant, men då Sölvesborg bara är en av flera sydsvenska kommuner som leds av partiet, bör rapporteringen snarare förstås i termer av att kommunen utsetts till symbol för det upplevda hotet från Sverigedemokraterna. Det Sölvesborg som blivit föremål för en ständig ström av artiklar har i grund och botten inte särskilt mycket gemensamt med kommunen i Blekinge med samma namn, utan utgör i första hand en projektionsyta för ett skakat etablissemangs skräckvisioner av en framtid där man förlorat sin privilegierade ställning. Detta förklarar inte bara den synnerligen vilseledande rapporteringen eller att kommunens nuvarande ledning hålls ansvariga för ett arrangemang från 1940, utan också varför samma aktivist gång på gång intervjuas i egenskap av kritisk "konstnär".
Av minst lika stort intresse är dock de aktioner som Sölvesborg nu blir måltavla för. På pappret är krafterna bakom dessa aktioner privatpersoner eller civilsamhället, och den underförstådda vinkeln i de många reportagen om dem (nyhetsvärdet bedöms som av en händelse vara väldigt högt) är att de slår uppåt. Vid närmare granskning framträder dock en annan verklighet. I ett fall finner vi hur en entreprenör verksam i reklambranschen genom en framgångsrik PR-kupp fått journalister att ge hans företag ovärderlig gratisreklam. I ett annat fall är föremålet för rapporteringen ett anonymt konstverk komplett med kroppsvätskor och regnsbågsflaggor, som man på goda grunder kan misstänka är en skapelse av samma och redan nämnda bekymrade konstnär som man inom journalistkåren stått på kö för att intervjua. Vad mer är, aktionerna slår till skillnad från vad som allmänt anses vara fallet inte uppåt, utan nedåt. När det meddelas att en Prideparad skall hållas i Sölvesborg är inte detta ett sätt att värna sexuella minoriteter, utan tvärtom ett försök från etablissemangets sida att bestraffa Sölvesborgsborna.
Detta är inte en isolerad företeelse, utan tvärtom någonting mycket vanligt. Bakom den förmenta omtanke och solidaritet man inom etablissemanget sällan försitter en chans att berömma sig själva för gömmer sig i själva verket ofta någonting mycket mindre ädelt, nämligen ambitionen att förnedra sina motståndare genom regelrätta maktdemonstrationer. Så kallad "menskonst" syftar inte till att främja jämställdheten, utan till att visa allmänheten vilka som bestämmer. Syftet med statyer över kvinnliga fotbollsspelare är inte att hylla sportsliga prestationer, utan att visa fotbollsintresserade män med vilket förakt man från maktens sida ser på dem och deras intressen. Att skattefinansierat informationsmaterial fylls med bilder på kvinnor i hijab och att SVT anställer vänsteraktivisten Seher Yilmaz som ansvarig för företagets "Sverigespegling" syftar inte till att skapa en mer välkomnande offentlighet, utan tvärtom till att alienera och förödmjuka den majoritet som motsätter sig den förda invandringspolitiken. Och så vidare.
I själva verket är företeelsen den diametrala motsatsen till vad den utmålas som. Perspektivet är inte rebellens, utan maktens. Drivkraften är inte kärlek, utan hat. Målet är inte att inkludera, utan att exkludera. Man slår inte uppåt, utan nedåt. Syftet är inte altruistiskt, utan tvärtom att värna de egna privilegierna. Att man klär sina argument i socialistisk retorik förändrar inte det faktum att man själva representerar en skattefinansierad övre medelklass, och att den hätska retorikens främsta måltavla är en arbetarklass den politik man själv förordar har gjort till förlorare. Att man säger sig vilja befria kvinnor motsägs av att man mörklägger våldtäkter och allierar sig med företrädare för Muslimska brödraskapet. Kort sagt, strategin är som hämtad från den dystopiska romanens värld. Det är i ljuset av detta man måste förstå varför statyer över kvinnliga fotbollsspelare vandaliseras, och varför informationstavlor på vilka en hijabklädd kvinna med nära kopplingar till en IS-anstruken moské välkomnar Gävleborna till deras egen stad går ett liknande öde till mötes. Att förstöra offentlig egendom eller göra avbildningar av enskilda idrottare till föremål för sin vrede är en strategi med uppenbara nackdelar, men att vi förväntas bli upprörda över dylika handlingar har ingenting med dessa nackdelar att göra, utan bottnar i en föreställning om att varje god medborgare lojalt förväntas ta etablissemangets parti mot folket.
Att strategin visat sig vara lyckad är dock inte samma sak som att den är riskfri. Som inte minst John Vervaeke påminner oss om har provokationen genom historien visat sig vara ett utmärkt sätt att få människor att stiga utanför sina invanda referensramar, och den oförtäckta ambitionen att förnedra erbjuder oss i själva verket en ofiltrerad inblick in i maktens innersta väsen. Vad vi ser titta tillbaka är en sorglig klick av illvilliga, uppblåsta, egoistiska, småsinta och ängsliga makthavare med fingrarna i syltburken. Den som väl sett förnedringen för vad den är, kommer inte längre känna sig bunden av dessa sorgliga makthavares regler, berättelser eller världsbild.
