Mina visselblåsare:
Vana läsare har måhända noterat att vi i denna publikation vid något tillfälle liknat andra världskriget vid modernitetens skapelseberättelse. Inte ens de så historielösa liberalerna själva förnekar dock att världen faktiskt existerade redan så tidigt som till exempel 1923, varför denna metafor också har sina begränsningar. Då vi på den reaktionära publikationen Fnordspotting inte bara är av den bestämda åsikten att såväl liberalismen som dess historieskrivning behöver dekonstrueras, utan också av den fasta överygelsen att metaforer kan vara till stor hjälp i jakten på den rena och oförvanskade sanningen, söker vi också alltid förfina dessa. Vårt mål blir därför att finna en metafor för andra världskriget som förklarar dettas ställning som vår tids centrala myt, utan att radera tidigare epoker och skeenden som till exempel antiken och den franska revolutionens liberala blodbad från historien. Något oväntat finner vi en sådan i religionen.
I den muslimska världen går tiden före islams uppkomst under benämningen jahiliya, vilket ofta översätts med "okunnighetens tid". På ett djupare plan representerar begreppet också ett tillstånd, nämligen hur den okunniga och ofullbordade förislamiska människan famlar i mörkret. Parallellen till hur liberalen ser på tiden före kriget är uppenbar. För liberalen är förkrigstiden en dimma. Det finns inte någon högre sanning att underkasta sig, och ingen förmår uppfylla människors behov av vägledning. Man tillber falska gudar i form av icke-progressiva ideologier och delar sin värld med djinner i form av icke-progressiva föreställningar. Precis som under den förislamiska tiden finns visserligen enstaka ljuspunkter i form av den anglosaxiska världens liberaler, men världen har ännu inte sett ljuset och ingen frälsning är därför heller möjlig ens för de mest renhjärtade av människor. När kriget väl bryter ut blir detta den jihad den oförlösta mänskligheten har väntat på, och målet för detta heliga krig är inte så mycket att krossa axelmakterna som att omkullkasta den gamla världsordningen som sådan, så att mänskligheten en gång för alla kan lämna mörkret.
Efterkrigstidens institutioner, historieskrivning, kultur, dogmer, tabun, materialism och accelererande ateism bör samtliga förstås i ljuset av detta. En ny ordning byggs upp från grunden, och det är inte främst de kortlivade axelmakterna som nu reduceras till produkter av jahiliya, utan allt från monarkin och medeltiden till antiken. Klemens von Metternich, Thomas av Aquino och Aristoteles avfärdas samtliga som hedningar från en tid då ingen ännu hade sett ljuset, och bedöms därför inte heller ha någonting av värde att lära den moderna människan. Efterkrigstiden är rationell, logisk och vetenskaplig, och kräver därför helt nya präster, filosofer, helgon och profeter. Traditioner avskaffas eller förlöjligas, i syfte att bygga upp en artificiell mental barriär mellan den moderna människan och hennes förfäder. Förkrigshistoriens aktörer framställs som primitiva människor med primitiva värderingar, i syfte att framhålla den nya ordningens överlägsenhet.
I modernt språkbruk får jahiliya inte sällan beteckna vad islamister betraktar som en återgång till ett förislamiskt tillstånd bland avfällingar till förmenta trosfränder. Ur islamistens synvinkel återvänder allt fler muslimer till det mörker man en gång befriades från, vilket för islamisten också är likvärdigt med att återfalla i barbari. Att liberalismen är en i grund och botten väldigt protestantisk ideologi, och att flera intressanta tänkare noterat likheterna mellan den hårdföra protestantismen och just islam, blir i ljuset av detta särskilt intressant, då vi även här finner uppenbara paralleller mellan det liberala och det islamistiska perspektivet. Ett av de mer utmärkande dragen för liberalismen är nämligen den frenesi med vilken man neurotiskt ständigt letar högerextrema kättare, och den panik och de överreaktioner detta ger upphov till. För liberalen är risken för en återgång till jahiliya lika överhängande som för islamisten.
Det är i ljuset av detta de ständiga maktdemonstrationerna gentemot grupper och samhällen som gör motstånd mot modernitetens påbud bör förstås. Det är i ljuset av detta den återkommande jämförelsen mellan böneutrop och kyrkklockor avslöjas för den grunda och torftiga argumentation den är. För tidiga liberaler var det ofta en självklarhet att en religiös minoritet inte kunde ställa samma krav på att få verka i det offentliga rummet som en etablerad majoritetsreligion, men när alla religioner kan avfärdas som reliker från jahiliya upphör också det historiska perspektivet att vara relevant. Värt att notera är också att andra världskrigets ställning som det progressiva samhällets grundmyt passar vår tids mäktigaste institutioner och stormakter som hand i handske, varför dessa också har all anledning att verka för att denna grundmyt upprätthålls. I detta har de stor hjälp av aktörer som visserligen inte delar deras intressen, men däremot är så enkelspåriga och historielösa att de inte ens kan föreställa sig att ett annat perspektiv är möjligt.
