Mina väderbitna sjömän ombord SS Edmund Fitzgerald:
En av de mer slående aspekterna av demokratin är dess osvikliga förmåga att driva igenom politik som få har röstat på, och som en överväldigande majoritet av väljarna är motståndare till. Som vana läsare av den reaktionära publikationen Fnordspotting redan vet bör detta i mångt och mycket förstås som naturliga konsekvenser av liberalismens grundläggande natur och starka klassintressen. En annan viktig förklaring finner man dock i det faktum att en regering, då denna utformar sin politik, har att jämka samman flera olika parlamentariska falangers hållning till en sammanhållen linje. I den mån skillnaderna är små, är detta heller inget större problem. I praktiken är dock spänningarna mellan dessa falanger (varav vissa kan vara väldigt små, men inte desto mindre nödvändiga att ha på sin sida för att samla en parlamentarisk majoritet) ofta anmärkningsvärt stora, varför den politik man kan enas kring också ofta är en politik ingen egentligen vill ha.
Problemet förvärras av att en typisk regering bara stöds av ungefär hälften av parlamentet, vilket i praktiken ger småpartier i regeringsställning dubbelt så stort parlamentariskt inflytande som deras väljarandel motiverar. Ett regeringsparti som stöds av fyra procent av väljarna, utgör i normalfallet knappt åtta procent av den parlamentariska majoriteten. Sådana partier är därtill högst medvetna om att regeringen faller utan deras stöd, varför de i praktiken får ett inflytande långt mycket större än så. I de kompromisser som blir regeringspolitik kan ett litet parti på detta sätt få ett avgörande inflytande över centrala politikområden, och i den mån en regering innehåller flera sådana partier, antar regeringspolitiken i sin helhet inte sällan former majoriteten finner direkt motbjudande.
Intressant nog finns ett namn för detta, nämligen logrolling. Detta översätts ibland med "kohandel", vilket dock lätt leder tankarna fel då man med kohandel vanligtvis avser resultatet av enskilda förhandlingar, snarare än företeelsen som sådan. Begreppets etymologi finner man ironiskt nog i något så uppbyggligt som hur man bland forna tiders allmoge hjälptes åt när tunga sysslor (som att förflytta timmer) behövde utföras. I överförd betydelse åsyftas dock någonting betydligt mindre ädelt, nämligen hur politiker i syfte att säkra sin makt låter en minoritet påtvinga majoriteten en politik denna inte vill ha. Det blir de stora partiernas ansvar att hålla ihop regeringen, medan de små och mer ideologiskt drivna kan kräva långtgående inflytande i utbyte mot sitt stöd. Mekanismen uppvisar i själva verket tydliga paralleller med såväl Conquests andra lag som vad Nassim Nicholas Taleb kallat för minoritetsregeln, det vill säga observationen att samhällen tenderar att omformas i grunden för att tillmötesgå sina mest intoleranta minoriteter.
I Sveriges fall återfinns uppenbara exempel på sådana partier inom båda de traditionella blocken, varför majoriteten blir den intoleranta minoritetens gisslan oavsett regering. Logrolling utgör en viktig delförklaring till bland annat den destruktiva invandringspolitiken, oförmågan att bekämpa brottslighet och de postmoderna föreställningarnas starka officiella ställning, om än långtifrån den enda. Vad mer är, den monumentala oförmågan att förhålla sig på ett konstruktivt sätt till Sverigedemokraterna har gjort det betydligt svårare än tidigare att forma parlamentariska majoriteter. Detta har gett de hårdföra småpartierna ännu större makt, och därmed också ännu större möjligheter att påtvinga majoriteten en politik endast en minoritet står bakom. Vidare bör det heller inte undgå någon att starka incitament därmed skapas för att upprätthålla den politiska blockeringen kring Sverigedemokraterna, vilket som av en händelse också är precis vad de partier som gynnas av denna blockering gör.
En ofta föreslagen lösning på problemet som inte minst framförs av anglofiler är majoritetsval i enmansvalkretsar. Ett sådant valsystem gör det svårt för småpartier att vinna parlamentariskt inflytande, och tenderar därför att skapa till synes stabila politiska majoriteter. I praktiken återuppstår dock småpartierna ofta i form av fraktioner inom de etablerade partierna. Vad mer är, eftersom enmansvalkretsar dels ger starka personliga mandat som gör det möjligt för parlamentariker att frångå partilinjen, dels tvingar parlamentariker som hoppas bli omvalda att särskilt gynna den egna valkretsen, ökar i stället drastiskt behovet av att tillmötesgå falanger och särintressen inom partierna. Att begreppet logrolling är hämtat från engelskan vittnar i själva verket om att ett anglosaxisk valsystem inte är botemedlet, utan att problemets orsaker står att finna i demokratin som sådan.
