Mina huvudlösa norska legosoldater:
Ett av de områden där det blir som allra mest uppenbart att rådande samhällsordning med fördel förstås i termer av ett ramverk som möjliggör för en minoritet att påtvinga majoriteten en politik denna inte vill ha, finner man i det ytterst begränsade praktiska genomslaget för vad som ofta kallas det allmänna rättsmedvetandet. En anmärkningsvärt stor andel av de samlade domsluten framstår inte bara som högst tveksamma i allmänhetens ögon, utan därtill ofta också som direkt perversa. Detta rör inte bara bötesbeloppens storlek och fängelsestraffens längd, utan också det faktum att den som försöker värja sig mot brott inte sällan straffas hårdare än brottslingen, och att brott för vilka den sociala acceptansen är hög kan straffas betydligt hårdare än brott för vilka den sociala acceptansen är mycket låg. Inte desto mindre är uppslutningen bakom denna ordning närmast total från det progressiva etablissemangets sida, och den som dristar sig till att ventilera en avvikande åsikt blir inte sällan föraktfullt avfärdad som en obildad grottmänniska.
Detta förhållningssätt – som vi med fördel kan kalla för det progressiva rättsmedvetandet – är dock någonting i allra högsta grad abnormt, och saknar praktiskt taget helt historiska paralleller. Det fyller vanligtvis utomstående betraktare med förundran, då det så radikalt går emot människans nedärvda känsla för rättvisa. Intressant nog finner man samma reaktion hos barn, när dessa under sin uppväxt börjar bli medvetna om statens syn på rättskipning. För barn (som i regel har en okonstlad och anmärkningsvärt intuitiv syn på på rättvisa) blir detta inte sällan en närmast chockartad upplevelse, då rådande ordning för dem framstår som så uppenbart orättvis. I själva verket är det progressiva rättsmedvetandet ingenting någon föds in i, utan den indoktrinering som krävs för att internalisera det är så omfattande att makten sedan länge gett upp försöken att göra detta förhållningssätt till allmänhetens.
Det progressiva rättsmedvetandet fungerar dock samtidigt som en statusmarkör inom det progressiva samhällets ledande skikt, varför de personer som aspirerar på makt, prestige och högavlönade managerjobb i regel inte desto mindre mer än gärna vill göra detta förhållningssätt till sitt. Det progressiva rättsmedvetandet uppvisar under dessa omständigheter uppenbara likheter med en tillägnad smak. Detta mycket speciella rättspatos utgör från början någonting som går emot alla streberns instinkter, men som han inte desto mindre gör allt för att lägga sig till med i syfte att framstå som vuxen och kultiverad. När detta mål väl är uppnått fungerar hans inverterade rättsmedvetande – där brottslingar förvandlats till offer, och brottsoffer till förtryckare – som en schibbolet som identifierar honom som medlem av ingruppen.
Det progressiva rättsmedvetandet blir därmed en källa till stolthet. Vad mer är, ju mer man avlägsnar sig från det allmänna rättsmedvetandet, desto mer dygdig framstår man också som bland sina vänner. Progressivt rättspatos förvandlas därför närmast till en tävling i vem som kan inta den mest perversa hållningen, och därmed också visa sig mest värdig. Att detta leder till högre och högre protester från allmänheten tolkar man som ett kvitto på sin egen moraliska överlägsenhet, och som ett bevis på att de grottmänniskor som utgör arbetarklassen och landsbygdsbefolkningen måste hållas på behörigt avstånd från alla former av inflytande. Bland viljesvaga människor utanför ingruppen får detta därtill en demoraliserande verkan, då man inte förstår varför man själv är oförmögen att se de samband som tycks vara så uppenbara för personer inom etablissemanget.
I förlängningen gäller detta inte bara det progressiva rättsmedvetandet, utan i mångt och mycket också det progressiva tankegodset i stort. De flesta progressiva hjärtefrågor är idag (om än i varierande grad) variationer på just denna form av moralisk inversion, och utmärks även dessa av att man sätter en ära i att inta en position så främmande som möjligt för allmänheten. Invandringspolitiken är ett uppenbart exempel på detta, men även det raljanta försvaret för Skolverkets förslag att stryka antiken från läroplanen, och den frenesi med vilken man kastar pengar på bistånd även när man vet att effekten är liten eller rentav kontraproduktiv, och gigantiska summor försvinner i korruption. Agerandet blir begripligt först när man förstår det i termer av ett avsiktligt offer, där det är beloppen som undandras såväl skattebetalarna som den offentliga sektorn och i stället flödar ut ur landet som är det centrala, och inte vad mottagaren faktiskt använder pengarna till.
Rent retoriskt tar det hela sig formen av ett bombastiskt pathos, ett logos i form av floskelkavalkader samt ett inverterat ethos, omsorgsfullt utformat för att på en och samma gång imponera på den egna ingruppen och ha en demoraliserande och förnedrande verkan på allmänheten.
