Mina Camilla Läckberg-läsande espressokonnässörer:
Vänsterpartiet har de senaste dagarna diskuterat hur man skall bredda sin väljarbas, och i samband med detta kommit fram till att man bör lägga mindre fokus på arbetarklassen och i stället vända sig till tjänstemän. Därmed erkänner partiet också öppet vad som länge varit en realitet, nämligen att partiets fokus på ökad invandring och intersektionalitet inte är förenligt med arbetarklassens intressen, utan att partiet i stället blivit en intresseorganisation för den parasitära managerklassen. Att det var just Vänsterpartiet som till slut möjliggjorde värnskattens avskaffande blir i ljuset av detta särskilt intressant av den enkla anledningen att värnskatt är någonting som varken betalas av arbetarklassen eller "de rika", utan av en övre medelklass som till stor del utgörs av just managers.
Detta kan tyckas anmärkningsvärt för ett parti så nära förknippat med marxismen, men är i själva verket ett symptom på någonting mycket större. Vänsterpartiet delar idag inte bara sin föraktfulla syn på arbetarklassen med Socialdemokraterna, utan med de flesta förment socialistiska partier i västvärlden. Parallellt med detta har de merparten av de partier som traditionellt utgjort den parlamentariska högern förvandlats till renodlade liberala vänsterkrafter. Att varken "högern" eller "vänstern" är vad de utger sig för att vara borde i detta läge resultera i en uppsjö av intressanta kommentarer från politiska analytiker och statsvetare, men dessa har visat sig helt oförmögna att genomskåda en tunn retorisk fernissa som för dem borde vara lika genomskinlig som glas. I stället har de valhänt och yrvaket börjat analysera högerns återkomst i form av de nybildade partier som fyllt det vakuum de gamla har lämnat efter sig i historielösa nonsenstermer av GAL och TAN.
Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har inte desto mindre krossat illusionen av att allt är som vanligt. Efter många år av vånda har i all praktisk bemärkelse såväl en ny parlamentarisk höger som en ny parlamentarisk vänster utkristalliserat sig, de många hänvisningarna till GAL-TAN-skalan och tre block till trots. Att varken den nya parlamentariska högern eller den nya parlamentariska vänstern förmår väcka några varma känslor i mer traditionellt sinnade läger behöver knappast påpekas, men inte desto mindre är en parlamentarisk höger respektive vänster vad de åtminstone i relativa termer likväl utgör. Att den nya parlamentariska högern är allt annat än perfekt, och att dess senfärdighet, vilja att kompromissa med vänstern och brist på krisinsikt är slående hindrar inte heller att det främst är inom den nya parlamentariska vänstern de krafter som målmedvetet arbetar för att förvärra Sveriges problem återfinns. Av denna anledning kan det vara värt att titta lite närmare på vad som utmärker vänsterpartierna, och vad som förenar respektive skiljer dem åt.
Socialdemokraterna var en gång i tiden ett ideologiskt parti, men bör idag främst förstås som en politisk maktbas. Partiet har i egenskap av sin centrala position i svensk politik kommit att locka till sig människor som söker makt för maktens skull snarare än ideologer, vilket också genomsyrar allt vad partiet gör. Den retorik man håller sig med är socialistisk, men partiet har i decennier fört en politik som går stick i stäv med vad som ligger i arbetarklassens intressen. Partiets ställning som avideologiserat är ur högerns perspektiv både en tillgång och en fara. Socialdemokraterna har vid flera tillfällen visat sig beredda att göra vad man internt mycket väl vet kommer få förödande konsekvenser när detta gynnat partiets kortsiktiga intressen, men stundom också uppvisat en anmärkningsvärd beredvillighet att att göra vad som krävs för att avvärja en kris. Det senare har man dock bara kunnat göra när partiet på egen hand kunnat diktera villkoren, och när man i stället måste kompromissa med Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet för att uppnå en parlamentarisk majoritet minskar sannolikheten för en sådan utveckling drastiskt.
Inom Vänsterpartiet återfinns däremot det patos som lyser med sin frånvaro bland socialdemokrater då partiet främst utgörs av romantiker, om än sådana av högst skiftande slag. En del av partiets medlemmar är hämtade från arbetarklassen, och drivs i regel av en föreställning om socialismen så romantisk att den i praktiken hade passerat sitt bäst före-datum redan på 1930-talet. En annan viktig rekryteringsbas utgörs av de humaniorastudenter med dålig kondition som gärna dricker vin, röker, utforskar subkulturer och drömmer om att leva bohemliv i 1920-talets Paris, men som har svårt att föreställa sig en framtid där de själva faktiskt arbetar för brödfödan. En tredje grupp är välavlönade hipsters som försöker skyla över det faktum att de vältrar sig i lyx genom att hölja tillvaron i ett alternativt och arbetarromantiskt skimmer. Sist men inte minst har vi våldsromantikerna, som i en annan tid och på en annan plats i stället blivit rödgardister, lägervakter eller anmält sig som frivilliga till exekutionspatruller, men som nu i stället får nöja sig med en tillvaro som Vänsterpartiets sociopatiska men internt högst respekterade förtrupper.
Inom Miljöpartiet finns drag av den romantik som genomsyrar Vänsterpartiet, men de gröna bör i första hand förstås som vänsterns mystiker. Här finner vi i grundanslaget uppenbara spår av föreställningsvärlden bakom både Welteislehre och Wandervogel, men till skillnad från de ockultister och senromantiker ur vilkas föreställningar många av partiets idéer är sprungna klär man inte bara sin ideologi i vetenskaplig språkdräkt, utan har också intalat sig att den egna hållningen faktiskt är helt och hållet vetenskaplig. Att man därtill kombinerar detta med progressivismens syn på samhällsutveckling gör att Miljöpartiet i förlängningen måste förstås i termer av en till politik upphöjd bastardiserad blandform av tyska och anglosaxiska försök att återskapa en meningsfull tillvaro i en värld där Gud är död. Den enögdhet och fundamentalism som präglar partiet och dess företrädare är en direkt följd av detta.
De båda (öppet) liberala vänsterpartierna Liberalerna och Centerpartiet har väldigt skilda rötter, men har med tiden kommit att inta snarlika positioner. Partierna bör i första hand förstås som puritanska, och detta i såväl bildlig som bokstavlig bemärkelse. De genomsyras av liberalismens djupt rotade skepsis till högern i allmänhet, och en patologisk besatthet vid Sverigedemokraterna i synnerhet. Precis som i fallet med Miljöpartiet är man övertygade om att man drivs av förnuft och vetenskap allena, men de bakomliggande drivkrafterna låter sig utan större svårigheter spåras till religionen och metafysiken. Anspråken är universalistiska, varför partiernas företrädare trots den egna bakgrunden ironiskt nog är fullständigt blinda för den roll kulturen, traditionen och religionen spelar för samhällsutvecklingen och människors upplevelse av ett meningsfullt sammanhang. Partierna berömmer sig för att vara individualistiska, men kombinerar i praktiken det sämsta från individualismen med det sämsta från kollektivismen. Medborgarna skall, menar man, påtvingas kollektiva normer, gemenskaper och lösningar, men däremot atomiseras genom att man på politisk väg kringskär deras möjligheter att på frivillig basis knyta täta och meningsfulla band med närstående och åsiktsfränder.
Den samtida vänstern är, kort sagt, en brokig skara med sinsemellan väldigt olika drivkrafter. Vad som förenar de olika vänsterkrafterna är ett instinktiv behov av att omstöpa världen, en reflexmässig antipati mot allt vad högern representerar samt en oreflekterad övertygelse om att en dålig vänsterkompromiss alltid är att föredra framför en överenskommelse med högern.
