Mina vargbarn från Alba Longa:
Till de mer intressanta egenskaperna hos vad som ofta benämns som "åsiktskorridoren" hör att den rymmer såväl Fidel Castro som Mao Zedong, men varken António de Oliveira Salazar eller Viktor Orbán. Det ideologiska manöverutrymme som avses med metaforen är med andra ord inte på något sätt smalt, så som antyds av efterledet "korridor", utan tvärtom mycket brett. Den som öppet hyllar Stalin får visserligen räkna med att bli kritiserad för detta, men kritiken i fråga kommer inte vara av ett slag som är vare sig socialt eller professionellt stigmatiserande, och den som utforskar den vänstra delen av den påstådda korridoren finner i själva verket inte ens vid synnerligen långväga expeditioner någonting annat än öppen planlösning. Inte desto utmärks det praktiskt taget oändligt stora utrymmet av att det är begränsat, närmare bestämt av en mur som omöjliggör tillträde till hela det landskap som ligger till höger om den politiska mitten, sånär som på en ytterst smal remsa.
Rent konkret innebär detta att när begrepp som högerextremism och högerpopulism används är vad avsändaren varnar för i regel varken extremism eller populism i egentlig bemärkelse, utan högerideologier som sådana. Det finns visserligen krafter som både betraktas som höger och i stort sett legitima, men dessa representerar antingen ståndpunkter på den ytterst smala remsan till höger om den politiska mitten eller vad som de facto är liberala vänsterpositioner. Vad den så kallade åsiktskorridorens geometri i själva verket säger oss, är att vi lever i ett samhälle där i stort sett hela den högra planhalvan i praktiken är förbjuden mark. Vad som kanske mer än någonting annat utmärker det progressiva samhället är dess närmast totala intolerans för allting som så mycket som ens påminner om högeråsikter.
Även högerideologier kan givetvis förekomma i tappningar som också för en objektiv betraktare ter sig som extrema, men den funktion dessa spelar utgör inte på något sätt en spegelbild av deras vänsterextrema motsvarigheters. Där högerextremismen är utstött och marginaliserad bjuds vänsterextremismen in i maktens finrum. Där högerextremismen granskas nitiskt flyger vänsterextremismen under radarn. Där högerextremismens funktion främst är den som halmdocka och bogeyman, fungerar vänsterextremister i praktiken som etablissemangets torpeder. Precis som i de många diktaturer där man håller sig med paramilitära grupper som maktens institutioner visserligen pliktskyldigt fördömer, men i praktiken inte ingriper mot annat än förstrött och högst motvilligt, har vänsterextremismen visat sig vara ett oumbärligt verktyg för det progressiva etablissemanget.
Vad man i det progressiva samhället kallar för höger-vänster-skalan är i själva verket en axel mellan de två vänsterideologierna liberalism och socialism. Vad mer är, den socialism man återfinner i det progressiva samhället är sedan 1980-talet kraftigt försvagad, och idag närmast att betrakta som socialliberal. Det vakuum den frånvarande högern lämnat efter sig har resulterat i begreppsförvirring, och ibland också fått till följd att delar av högerns tankegods oväntat återkommit som strömningar inom den radikala vänstern. I den grå liberala dimman har inte sällan de stora slagen stått mellan liberaler som tror sig vara höger och liberaler som tror sig vara socialister, och när den riktiga högern i detta läge till alla liberalers fasa upplever en renässans är det just bland den arbetarklass som hamnat i korselden denna ofta funnit sitt starkaste stöd.
Centralt i sammanhanget är det faktum att liberalismen på en och samma gång är västvärldens både mest misslyckade och lyckade ideologi. Liberalismen har uppnått hegemonisk ställning, men till priset av att den i praktiken övergivit allt den klassiska liberalismen stod för (eller påstod sig stå för). Bakom liberalismens centrala myt om en värld som ständigt blir bättre döljer sig en verklighet där skatterna ökat till nivåer ingen trodde var möjliga, där regelbördan ständigt ökar, där friheten för den enskilde ständigt minskar och där staten ständigt växer sig större. Berättelsen om liberalismen är i själva verket berättelsen om hur liberaler ständigt undergrävt just det som liberalismen framhåller som sina största framgångar. Den klassiska liberalismens värderingar är masken bakom vilken den egentliga liberalismen gömmer sig, och den egentliga liberalismen är liktydig med en vittrande kraft bakom vilken återfinns både religiösa föreställningar och starka klassintressen.
Det är också här vi återfinner förklaringen till liberalismens till synes så oresonliga avsky för högern. I socialismen finner liberaler en kraft med en snarlik vittrande verkan, men i högern finner den i stället en motkraft som strävar efter att i värsta fall förhindra och i bästa fall bromsa den utveckling man själv eftersträvar. Liberaler kan, om än både motvilligt och misstänksamt, samarbeta med högern i den mån denna håller sig inom den smala remsan till vänster om muren som avgränsar den så kallade åsiktskorridoren från no-go-zonen höger därom. Den höger som inte accepterar dessa premisser kommer dock obönhörligen – och med rätta – kategoriseras som en fiende.
