Mina narvalskrigare:
Till de frågor alla borde ställa sig, men som anmärkningsvärt få över huvud taget reflekterar över, hör varför vi arbetar så mycket. Västvärldens befolkning åtnjuter idag ett materiellt överflöd tidigare generationer knappt ens hade kunnat föreställa sig, och den tid vi lägger på att säkra vårt grundläggande behov av föda är i det närmaste försumbar. I stället lägger människor sin vakna tid på att tjäna ihop till föremål de inte behöver, statusattiraljer och att byta ut sådant som fungerar. Denna konsumtion marknadsförs som att sätta guldkant på den tid människor inte arbetar, men när denna tid väl infinner sig är de inte sällan för trötta för att bry sig. Människor tror sig visserligen ofta ha ont om pengar, men när man skärskådar deras ekonomi finner man inte desto mindre att merparten av deras utgifter utmärker sig för sin ytterst ringa marginalnytta, och att den upplevda bristen på pengar i regel bottnar i att de tenderar att prioritera onödig konsumtion framför livets nödtorft. Vad mer är, man finner också att korrelationen mellan denna upplevda brist på pengar och faktisk inkomst är påfallande svag.
Att ökat välstånd skulle omsättas i mer fritid togs länge för någonting självklart, men sedan 1960-talet har trenden snarare gått i motsatt riktning. Hemmafruar blir betraktade med stor misstänksamhet, att människor arbetar deltid ses som ett politiskt misslyckande och att barn redan i späd ålder bör lämnas in till offentliga storbarnkammare tas för en självklarhet. Detta hade kunnat vara påkallat om de pengar människor tjänade på sitt myckna arbetande faktiskt hade skänkt dem glädje eller trygghet, men då de i stället lägger dessa på att köpa saker de inte använder, och som kort därefter och i stort sett oanvända förpassas till redan överfulla vindar och källarförråd, infinner sig i stället frågan varför människor så oreflekterat lägger en så stor andel av sin utmätta tid på arbete. Att vårt samhälle utmärker sig för att dess invånare arbetar mycket mer än de behöver är i själva verket högst anmärkningsvärt, och minst lika anmärkningsvärt är att detta så sällan ens blir föremål för diskussion.
Från vänsterdemagogiskt håll hörs visserligen då och då förströdda krav på sextimmarsdag, men dessa bör snarast förstås i termer av trötta och symboliska försök att upprätthålla bilden av vänstern som ett alternativ för arbetarklassen. Vad mer är, i den mån man faktiskt tar dessa utspel på allvar finner man snabbt att de inte är grundade i en systemkritisk hållning, utan tvärtom ackompanjeras av orealistiska löften om bibehållen månadslön. Att man själva gärna vill framställa sig som ett radikalt och nytänkande alternativ, förmår inte dölja det faktum att man inte lyckats frigöra sig från den i samhället så förhärskande föreställningen att konsumtion är vad som ger livet mening. I ett läge där utrymmet för samhällskritik är närmast obegränsat visar sig i stället önsketänkande vara det bästa den förment radikala vänstern har att erbjuda.
Både frågan om varför vi arbetar så mycket och frågan om varför kritiken av detta lyser med sin frånvaro besvaras dock i samma ögonblick man betänker vilka som tjänar på status quo. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också utsikterna att göra sig en förmögenhet på handel med aktier försämras. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också möjligheterna att parasitera på andra minska. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också svårigheterna att betala ränta på de skulder som ligger till grund för det keynesianska ekonomiska paradigmet öka drastiskt. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också politikernas möjligheter att köpa sig röster kringskäras. Skulle vi börja arbeta mindre skulle det också bli uppenbart att västvärldens pensionssystem är organiserade som pyramidspel. Skulle vi börja arbeta mindre skulle också det överskott som finansierar invandringspolitiken snabbt försvinna. Kort sagt, det finns inte en makthavare för vilken en framtid där vi arbetar mindre inte är en skräckvision.
För en mycket intressant motbild till det liberala narrativ som ligger till grund för den rådande synen på arbete står antikens Aten och Rom. Städerna kom under renässansen och upplysningen att bli sinnebilden av den civilisation av fria människor som gått förlorad, men intressant nog höll sig båda dessa civilisationer med slavar. Just slaveriet hade rentav varit förutsättningen för den civilisation och frihet renässanstänkare och upplysningsfilosofer hoppades återupprätta, varför även någon som Rousseau tvingades konstatera att verklig frihet måhända inte var möjlig utan slaveri. I just denna omständighet återfinns i själva verket en mycket pikant historisk ironi, då vår egen tillvaro hade tett sig outhärdlig för de fria männen i Aten och Rom. Att vi arbetar långt mycket mer än vi faktiskt behöver hade i deras ögon gjort oss till skolboksexempel på människor präglade av slavmentalitet. Där vi i dem ser slavägare, skulle de i oss se slavar.
Här finner vi ett värdefullt perspektiv på den gängse synen på arbete, och den i sammanhanget så anmärkningsvärda omständigheten att människor sätter en stolthet i att stiga upp ur sängen även när vintermörkret är som mest kompakt, trots att de innerst inne vet att detta gynnar bedragare och parasiter i långt högre utsträckning än det gynnar dem själva. Den stolthet och ironiskt nog också frihet människor finner i att kasta bort sina liv på arbete, samtidigt som de som av en händelse omges av en kultur i vilken framgång mäts i förmåga till konsumtion, tenderar att göra människor blinda för det uppenbara, nämligen att de framlever sina dagar i självpåtagen livegenskap.
