Mina fonografentusiaster i Vermont:
När litteraturen och filmen söker levandegöra primitiva samhällen sker detta inte sällan genom att man låter dessa samhällens invånare tala i metaforer. Till de mer klichéartade av dessa hör begrepp som eldvatten och järnhäst, men berättartekniken har inte bara använts i skildringar av indianer, utan talande nog också många gånger av författare som utan att uttryckligen redogöra för detta vill förmedla en helt och hållet fiktiv folkspillras primitiva status till läsaren. När en romankaraktär börjar beskriva den teknologi han för första gången kommer i kontakt med i termer av på en och samma gång såväl naiva som experimentella sammansättningar av enkla ordstammar, tenderar detta att omedelbart göra läsaren på det klara med att det är en vilde vi möter. Vad få dock reflekterar över är det faktum att detta förment primitiva språk inte skiljer sig nämnvärt från hur vi själva talar. Vårt eget språk kryllar av metaforer, vi använder ständigt ord i överförd bemärkelse och de importer från grekiskan och latinet varje bildad människa sätter en stolthet i att krydda sitt tal med är i regel ingenting annat än just sammansättningar av enkla ordstammar, eller ibland också direkt naivistiska metaforer. Prognos betyder lära framåt, androgyn betyder mankvinna och subtil betyder underväv. Magnetism betyder sten från Magnesien och elektricitet har den ungefärliga betydelsen bärnstenskraft.
Mot denna bakgrund blir den gängse användningen av ordet "borgerlig" högintressant av flera skäl. Ordet används i dagligt tal som en synonym för höger, men bör i ett ideologiskt perspektiv tvärtom förstås som synonymt med liberal. Om att så är fallet vittnar i själva verket tydligt begreppets etymologi, då den ursprungliga betydelsen av ordet borgerlig är stadsbo. Liberalismen har genom historien mer än kanske någonting annat varit en ideologi för just stadsbor, och högerns intressen har ofta stått i direkt motsättning till den nya och med tiden alltmer inflytelserika klass som vuxit fram i de svällande städernas. Där högern ägde mark var liberalerna jordlösa, och bodde inte sällan också i bostäder de hyrde snarare än ägde. Där liberalernas intressen med tiden alltmer kom att sammanfalla med den växande statens, kom högerns intressen med tiden att i stället alltmer divergera från centralmaktens.
Högerns och vänsterns koppling till land respektive stad är idag inte alls lika given eller tydlig som den en gång var, men den är heller inte överspelad. Man finner alltjämt att de invånarna i större städer tenderar stå långt till vänster om befolkningen som helhet, och även om högern idag är välrepresenterad i de stora städerna samtidigt som vänstern är välrepresenterad utanför dem, uppstår inte sällan konflikter när de båda världarna möts. Till syvende och sist är den progressiva överideologin just stadens ideologi, eller för att vara ännu mer exakt, innerstadens ideologi. Att så är fallet var under 1900-talet alla gånger inte helt uppenbart, men inte desto mindre speglar detta en både långvarig och ökande trend som utan svårigheter låter sig spåras tillbaka ända till medeltiden.
Synen på jordbruk är måhända inte det mest brännande exemplet på detta, men inte desto mindre ett mycket symbolladdat sådant. När det svenska jordbruket kvävs under regleringar och skatter är detta ett utslag av liberal innerstadspolitik, och de värden som i och med detta går förlorade är sådana som uppskattas av främst högern. När någon som Fredrik Segerfeldt koketterar med hur han bojkottar svenska jordbruksprodukter, speglar detta både i en abstrakt och en i allra högsta grad konkret mening innerstadsliberalismens värderingar, intressen och föreställningar. Segerfeldts syn på svenskt jordbruk är, givet den ståndpunkt och det ideologiska arv har representerar, helt och hållet rationell. När länder betraktas som ytor för näringsverksamhet, när de värden som ger människan ett sammanhang har rationaliserats bort och när den mänskliga existensen reducerats till en fråga om ekonomism och rationalism, blir också förakt eller likgiltighet för svenskt jordbruk en naturlig hållning.
Den liberala synen på jordbruk är dock inte bara oförenlig med en högerposition, utan utgör därtill ett mycket talande exempel på den diametrala motsatsen till vad en högerhållning innebär. För högern har det öppna kulturlandskapet ett tydligt egenvärde, varför högern också instinktivt finner utspel om att det inte behövs några svenska bönder motbjudande. I praktiken befinner sig dock stora delar av den skara som påstår sig utgöra högern mentalt i gränslandet mellan högern och liberalismen, varför många av dem visserligen vänder sig mot vad Segerfeldt säger, men i praktiken resonerar likadant när de väl befinner sig i affären. I stället för att köpa svenskt kött köper man irländskt, och inte sällan gör man också detta präglade av liberalismens närmast religiösa syn på frihandel. Måhända resonerar man också att man gärna skulle vilja köpa svenskt, men att man av rent principiella skäl inte vill betala det prispåslag den svenska jordbrukspolitiken innebär.
Den jordbrukspolitik som slår undan benen på det svenska jordbruket är ett problem, både principiellt och rent praktiskt. I reda pengar rör det sig dock om tämligen försumbara belopp, och priset för den besparing det innebär att köpa utländska jordbruksprodukter är långtgående negativa externaliteter som går ut över just det som högern instinktivt värderar mycket högt. Den liberala synen på jordbruk är resultatet av en dekadent, steril, blodfattig och människofientlig grundfilosofi, och i den mån högern i handling – om än inte i ord – ansluter sig till denna i syfte att spara vad som när det kommer till kritan är en spottstyver varje månad, har man själva också sjunkit till samma nivå.
