Mina skuggor på grottväggen:
1494 lyckades en munk vid namn Girolamo Savonarola efter en uppgörelse med den invaderande franske kungen Karl VIII överta makten i Florens. En republik utropades, varpå Savonarola – vars svavelosande predikningar hade gjort honom till en välkänd figur i staden redan före maktövertagandet – lovade de fattiga frihet, att korruptionen inom kyrkan skulle slås ned och att Florens skulle bli det nya Jerusalem. Vad detta betydde i praktiken var en teokrati i vilken det mesta som Savonarola ansåg skadligt förbjöds, och där man i sin iver att bekämpa det moraliskt fördärvliga regelbundet och offentligt lät bränna stora mängder böcker, konstverk, kläder, speglar och musikinstrument på Piazza della Signoria. När Savonarola 1497 bannlystes av Rodrigo Borgia började dock kontrollen över situationen glida den maktspelande munken ur händerna, och 1498 blev han först fängslad, därefter torterad och slutligen också hängd. Efter att hans kvarlevor bränts spreds askan i Arnofloden, så att det inte skulle finnas någon grav för hans anhängare att hedra honom vid.
Savonarola var dock ett tidigt exempel på en personlighetstyp som går igen i historien. Personlighetstypen i fråga anser sig representera det goda och sanna, men utmärker sig för en utomstående betraktare i stället för sin glädjelöshet, intolerans, blinda fanatism och besatthet vid renhet. Vad Savonarola en gång kämpade för i Florens var ingenting annat än vad Jean Cauvin kämpade för i Genève, vad Cotton Mather (chefsideologen bakom de ökända häxprocesserna i Salem) kämpade för i Massachusetts Bay Colony, vad Maximilien Robespierre kämpade för i revolutionens Frankrike och vad Ruhollah Khomeini kämpade för i Iran. Man behöver dock varken vända sig till historien eller Mellanöstern för att finna exempel på denna strömning. Även den som öppnar en dagsfärsk tidning eller följer en dagsfärsk nyhetssändning möts av samma föreställningar som en gång i tiden mötte de florentinare som samlats på Piazza della Signoria för att åse fåfänglighetens symboler brinna, om än i en mer subtil och raffinerad form.
För ett mycket talande exempel på detta stod nyligen det amerikanska representanthusets talman Nancy Pelosi. På en fråga från en reporter om hon hatade Donald Trump svartnade talmannens ögon, varpå hon med med en fanatikers blick och domedagspredikants utstrålning först ventilerade sin avsky för presidenten, och därefter förklarade att hon inte hatar någon. Pelosis kroppsspråk var såväl robotaktigt som obegripligt (hon illustrerade till exempel företeelsen vapenvåld genom att demonstrativt visa upp sin guldklocka), och hennes resonemang var mekaniskt, krystat, kryddat med klyschor samt innehöll en mycket märklig bisats om att hennes "vi" var mycket stolta över de illegala invandrare som anlänt till USA som minderåriga. Enligt talmannen själv var hennes hjärta så fullt av kärlek att hon bad för presidenten, men vad tittaren såg var en hatisk, förgrämd och obalanserad makthavare förmedla negativa känslor snarare än ett sammanhängande verbalt budskap.
Hade Pelosis utspel varit en enskild företeelse hade detta måhända kunnat avfärdas som ett olycksfall i arbetet, men talmannens märkliga utbrott var i själva verket ett symptom på någonting mycket större. Över hela västvärlden har progressiva vaknat upp till en verklighet där de förvisso fortfarande bestämmer det mesta, men där en allt större del av befolkningen vänder sig bort från dem till följd av att de påtvingar allmänheten ett samhälle denna inte vill ha. Progressiva har visat sig fullständigt oförmögna att hantera denna frånvaro av hörsamhet. Att få sin vilja fram är inte gott nog för dem, de kräver också folkets lydnad, respekt och kärlek, och när de inte längre får detta faller fasaden och deras sanna natur visar sig. Nancy Pelosis utbrott är ett uttryck för samma typ av radikaliseringsprocess som utmärker bland annat socialliberala ledarsidor. För varje dag blir vad som skrivs alltmer kliniskt befriat från varje spår av humor och självdistans. För varje ny upplaga blir tonen alltmer fradgastinn. För varje ny text blir föraktet och hatet som lyser igenom mellan raderna alltmer naket. För varje ny analys förklaras en allt större del av såväl befolkningen i stort som de politiska motståndarna vara Djävulens hantlangare. För varje ny motgång blir både den intolerans man ventilerar och den önskan att underkuva folket man uttrycker alltmer oförblommerad. För varje ny kritisk röst som hörs känner man sig inte bara alltmer obunden av verkligheten och alltmer förvissad om sin egen ofelbarhet, utan börjar också alltmer uppvisa ett beteende som för tankarna till ett skadat djurs aggressiva men allt annat än rationella reaktioner.
För den som vill känna sin motståndare är Nancy Pelosis filmade utbrott ovärderligt. Av hennes blick, ord och kroppsspråk framgår tydligt vad det egentligen är hon representerar. Enligt progressiva själva drivs de av kärlek till både människor och sanningen, men i det halvannan minut långa klippet framgår en betydligt mindre tillrättalagd bild. Vad vi ser är inte bara en företrädare för en både korrupt och oduglig elits hätska utfall mot en befolkning som börjat göra uppror. Vad vi också får är en inblick i den maktpolitiska föreställningsvärld ur vilken vår tids dominerande narrativ om rasism, könsroller, diskriminering, intersektionalitet, påverkansoperationer och falska nyheter är sprungna. Av denna inblick blir det uppenbart att parallellerna till det sena 1400-talets Florens är betydligt större än den progressiva retoriken om de egna bevekelsegrunderna vanligtvis låter påskina.
