Mina kamikazepiloter:
Att man på SAS i dagarna lyckats skjuta sig i foten medelst en herostratisk reklamfilm har sannolikt inte undgått någon som läser denna text. Vad som är intressant i denna fas av nyhetscykeln är dock vare sig filmen som sådan (alla relevanta analyser av denna var för länge sedan redan skrivna när den nu aktuella filmen släpptes) eller de reaktioner den gett upphov till, utan framför allt reaktionerna på reaktionerna. Dessa metareaktioner utgör paradoxalt nog på en och samma gång både en maktdemonstration och en pseudointellektuell pseudoelits pseudoanalyser av ett skeende denna inte äger den mentala kapaciteten att förstå, varför de på en och samma gång också både avslöjar det progressiva samhällets aggressivitet och ynkedom.
Ynkedomen i fråga består i att analyserna är både löjeväckande och plågsamt förutsägbara. Här finner vi spekulationer om att reklamfilmen i själva verket skulle vara ett raffinerat genidrag. Här finner vi spekulationer om att SAS fallit offer för en "rysk trollarmé". Här finner vi utspel om att filmens kritiker skulle vara snöflingor, yttrade från just de elfenbenstorn i vilka man anser samma ord vara ett olämpligt epitet när det används om de lägervakter in spe som förvandlar hela universitet till skräckvälden. Kort sagt, här finner vi just den kombination av hysteri, förljugenhet, vilda konspirationsteorier och dubbelmoral som utmärker modernitetens enligt egen utsago så kloka, nyanserade, rationella, sakliga och sanningssökande överstepräster.
Ynkedomen yttrar sig dock också i inkonsekvens. Å ena sidan, menar man, rör det hela sig om en storm i ett vattenglas, eftersom källan till upprördheten bara är en reklamfilm. Å andra sidan, visar det sig, har reaktionerna på filmen inte bara blivit föremål för ett stort antal alarmistiska nyhetsartiklar, utan också flera opinionstexter på tidningarnas kultur- och ledarsidor av vilka det med all önskvärd tydlighet framgår att man ser det hela som allt annat än en storm i ett vattenglas. Tvärtom, av dessa framgår mycket klart att vad man – när detta passar ens syften – avfärdar som bara en reklamfilm, i själva verket är någonting man dels utan svårigheter förmår identifiera som en ideologisk snarare än kommersiell produkt, dels en sådan som förmedlar ett budskap man i allra högsta grad ställer sig bakom.
Aggressiviteten, däremot, yttrar sig i att det progressiva samhällets auktoriteter nu inte bara unisont rycker ut till reklamfilmens försvar, utan därtill gör detta medelst att i förminskande ordalag anklaga filmens kritiker för att vara lättkränkta snöflingor som lider av mindervärdeskomplex. Detta kombinerar man med de sedvanliga svepande anklagelserna om att Vladimir Putin på något sätt skulle vara spindeln i nätet, och att det hela därmed bör förstås i termer av landsförräderi (man skriver inte detta explicit, men inte desto mindre är det exakt vad man vill förmedla). Vad som gör just dessa anklagelser så intressanta är inte bara att detta beteende så uppenbart ligger betydligt närmare skitkastarens än den ädla alvens, utan framför allt att man därmed ger uttryck för precis samma förakt som genomsyrar filmen som sådan.
Detta för oss till någonting helt centralt i sammanhanget, nämligen reklamfilmens egentliga syfte. Frågar man dess producenter lär svaret bli att man vill vara inkluderande, och att syftet är att förmedla ett positivt budskap. Vad mer är, det är också fullt möjligt att man från SAS sida faktiskt är så naiva att man låtit sig övertygas om detta. Filmens budskap är dock så utstuderat att detta helt uppenbart är en lögn. Huruvida man faktiskt bör låta sig provoceras av filmen eller ej är visserligen en fråga med många bottnar, men inte desto mindre måste man vara blind för att inte se att den har tagits fram med precis denna avsikt. Filmens egentliga syfte visar sig därmed – precis som vid alla de tidigare tillfällen då vi serverats dylika budskap – hela tiden ha varit maktdemonstrationens.
Detta betyder dock inte att de som deltog i den kritikstorm som fick SAS att – åtminstone tillfälligt – avbryta sin reklamkampanj gick rakt i fällan. Tvärtom, vad man föreställde sig var betydligt mindre högljudda protester och att fler skulle knyta näven i fickan i tron att den breda massan älskade filmen. När så inte blev fallet tappade man kontrollen över situationen, och det hela riskerar nu att bli en dyr affär för SAS. Detta kommer inte hindra de aktivister som huserar på världens reklambyråer från att fortsätta försöka lura på sina betalande kunder material utformat för att gynna den egna politiska agendan snarare än kundens försäljningssiffror, men i den mån man i det managerledda näringslivet har någon självbevarelsedrift kvar kommer man efter SAS-fiaskot måhända vara något mer försiktiga framöver.
