Mina troglodyter:
I kulturen finner vi inte bara konst, musik och litteratur, utan också en mycket användbar värdemätare på civilisationens dagsform. I den på en och samma gång både suggestiva och dekadenta centraleuropeiska 1920-talskonsten finner vi till exempel inte bara alla kännetecken på hur de sista resterna av feodalismen dukar under för att ersättas av en liberal ordning, utan också en fingervisning om vad som komma skall. På samma sätt finner vi i 1980-talets musik den nyliberala reaktionens soundtrack. Musiken, som från början varit högerns, övertogs under 1800-talet av bourgeoisien och under efterkrigstiden av arbetarklassen, för att under pastellfärgernas och hårsprayets förlovade årtionde slutligen börja spegla managerklassens intressen.
I början var utvecklingen trevande, och utgången allt annat än självklar. I den postpunk som avlöser punken finner vi få nyliberala tendenser, men i den akademiska strömning som inte sällan utmärker denna kan vi ändå skönja en första ledtråd. Det är dock när arbetarklassynglingar i brittiska industristäder på nedgång parodierar finanseliten i London genom att, närmast som i en ironisk kommentar till de samhällsförändringar de upplever, börja spela glamourös men stel musik iklädda kostym och slips som utvecklingen tar fart på allvar. I en oväntad vändning tar man i City nämligen den nya musiken till sig, och snart börjar också gränserna mellan parodi och det parodierade att suddas ut. Med tiden blir resultatet den slätstrukna managerpop som, trots att den är lika spännande som en karriärrevisors dagdrömmar, ständigt blir föremål för hyllningar i kultursidorna. I processens inledningsskede har dock ingen slutprodukt ännu utkristalliserat sig, och trots att nämnda process inte kan förstås annat än i termer av hur en form av dekadens avlöser en annan skapas i spänningen mellan det gamla och nya ofta högst intressant och ibland också direkt eterisk musik.
Mot denna bakgrund blir frågan om vad som anses utgöra god kultur intressant, eftersom denna ytterst kommer besvaras av just det skikt vars intressen vad som för stunden räknas som god kultur syftar till att främja. När detta skall rationaliseras i förment objektiva ordalag blir resultatet därför i regel meningslösa och vaga utsagor om det mänskliga tillståndet och så vidare, men ironiskt nog stämmer dessa ofta bättre in på sådant man i elfenbenstornen rynkar på näsan åt snarare än omfamnar. Inte desto mindre återfinns här en röd tråd, vilket snart blir uppenbart när vi beaktar vad och vilka som belönas med prestigefulla utmärkelser såsom Nobelpriset i litteratur. Dylika priser ger en fingervisning om vilken sorts kultur man inom etablissemanget anser vara god, och även om vi ibland bjuds på överraskningar i form av till exempel Peter Handke framträder snart ett mönster. Två typexempel på detta mönster finner vi i pristagarna Hermann Hesse och Doris Lessing, som vi här väljer att se genom deras respektive romaner Glaspärlespelet och Gräset sjunger.
Glaspärlespelet är berättelsen om en intellektuell klass som gett upp alla försök att tillföra någonting nytt, utan i stället isolerat sig under klosterliknande former och börjat blicka inåt. Man ägnar sina dagar åt ett spel utformat enkom för att ge spelarna en chans att briljera med sina utantillkunskaper, och kryddar sin tillvaro med precis den sorts grunda och populärkulturella variant av österländsk andlighet som normalt förknippas med plastikopererade Hollywoodstjärnor som framlever sina dagar i själsligt armod, samtidigt som de skattebetalare man anser sig vida förmer än tvingas finansiera den egna ombonade tillvaron. I skildringen återfinns spår av såväl kritik som parodi, men överlag är vad Hesse målar upp någonting han själv uppenbarligen finner tilltalande, och som i mångt och mycket bör tolkas som hans motbild till det blodiga 1900-talets värld. Som motbild är dock denna påfallande naivistisk, och att den inre kamp huvudpersonen genomgår har till syfte att göra helheten mer komplex förmår i grunden inte förändra denna omständighet. Tvärtom är samma huvudperson så självgod och inbilsk att läsaren från och till mest önskar att denne plötsligt skall drabbas av en nedfallande kokosnöt i huvudet.
I Gräset sjunger möter vi den ytterst måttligt sympatiska Mary Turner och hennes välmenande men vankelmodige man Dick. I deras såväl olyckliga som högst dysfunktionella äktenskap, och i Marys bryska behandling av de anställda på parets lantbruk, kan den som så önskar utan vidare läsa in både samhällskritik och kommentarer kring könsroller. Bortsett från några explicita och kritiska kommentarer om den dåvarande samhällsordningen i södra Afrika är dock det enda som egentligen förmedlas till läsaren hur huvudpersonerna bryter ned varandra, ett kryptiskt slut samt några förtäckta antydningar om att någonting mer än vad som berättats kanske har hänt. I boken finner läsaren i själva verket väldigt lite att relatera till, identifiera sig med eller lära sig av, då karaktärerna är både osannolika, opersonliga och, liksom i fallet med Glaspärlespelet, påfallande platta.
Ingen av romanerna kan sägas vara dålig, men att båda är lättlästa och kräver anmärkningsvärt lite av läsaren är i sig, givet deras status som finkulturella, en första antydan om att någonting är fel. Att ingen av dem heller förmår förmedla särskilt mycket vare sig i form av idéer, perspektiv eller insikter utgör ytterligare ett varningstecken. Den springande punkten finner vi dock i omständigheten att båda böckerna beskriver personer som, även om författarnas uttalade syfte är att skildra deras utveckling, rör sig i cirklar med blicken nedåtvänd. Vad vi möter är passiva människor som av gammal vana visserligen fortfarande kliver upp ur sängen varje morgon, men som i vaket tillstånd rör sig som sömngångare. Vad som skildras är ett samhälle där ingen – med undantag för bifigurer som en osympatisk granne i Gräset sjunger och en självdestruktiv neurotiker i Glaspärlespelet – längre förmår visa prov på någon som helst vitalitet.
Intressant nog är denna frånvaro av vitalitet någonting som förenar den litteratur som får priser med den musik som får lysande recensioner. Vad mer är, i båda fallen är också vitalitet någonting som aktivt misstänkliggörs. Där man en gång förmådde ge Led Zeppelin det erkännande de förtjänade ses rocken idag som musik för obildade arbetare och bönder, vilket alldeles oaktat genrens kvaliteter i övrigt är intressant av den enkla anledningen att denna, till skillnad från vad som belönas med goda recensioner, uppvisar just vitalitet. Vidgar vi perspektiven ser vi också att precis samma tendens återkommer i arkitekturen, där det fula hela tiden framhålls som gott samtidigt som planer på att bygga någonting vackert leder till öppet uppror bland arkitekter.
I förlängningen kan detta inte tolkas på så många andra sätt än att man inom samhällets nuvarande härskarkast faktiskt skräms av det vitala, och därför också aktivt försöker undertrycka det. Detta bör heller inte förvåna någon, då det är just vitala människor som avsätter dåliga ledare, jagar bort kriminella och slår tillbaka när de blir attackerade av maktens klienter. För en härskarkast som vill försäkra sig om ett jämt inflöde av skattepengar, en lydig befolkning och arbetsro är vitalitet någonting direkt farligt. I managersamhället blir i förlängningen en faustisk befolkning en oacceptabel risk, varför ett målmedvetet arbete för att återbörda medborgarna till grottan (huruvida denna är Platons eller Spenglers är i sammanhanget sekundärt) inleds. Som av en händelse utgör också denna grotta en mycket passande symbol för den stad i vilken den progressiva människan huserar, då staden i fråga med sina ljusföroreningar och sin frånvaro av horisonter gör det omöjligt att blicka såväl uppåt som utåt.
