Mina högaffeloperatörer:
Enligt ett ofta upprepat påstående leder kriminaliteten i Sverige i kombination med de (förment) rättsvårdande myndigheternas oförmåga att hantera denna till att risken för medborgargarden och hämndaktioner ökar. Rent tekniskt är detta inte bara en helt korrekt observation, utan också en sådan som röjer en analysförmåga vida överlägsen den de personer med fina titlar och höga löner vilkas formella ansvar det är att upprätthålla lag och ordning ger uttryck för. Inte desto mindre utgör dylika påståenden, givet hur påfallande ofta de yttras, ett tecken på att någonting är allvarligt fel. Bakom en sådan formulering ligger nämligen det outtalade antagandet att medborgargarden skulle utgöra ett större hot mot civilisationen än fritt härjande stöldligor, och att privata hämndaktioner mot slödder som utövar grovt våld mot barn skulle utgöra någonting mer olustigt än brotten som föranledde dessa.
När människor tar lagen i egna händer riskerar detta naturligtvis att få svårkontrollerade konsekvenser, men givet hur den svenska verkligheten ser ut vittnar föreställningen om att medborgargarden, hämnare och vigilantes i första hand skulle utgöra en risk om ett samhälle präglat av slavmoral. I den mån de anhöriga till några av de barn och/eller pensionärer som blivit grovt misshandlade av nidingar skulle göra slag i saken och utmäta ett lämpligt och väl avvägt straff för de illdåd som begåtts vore detta måhända någonting vars långsiktiga konsekvenser man hade skäl att oroas över, men också – åtminstone i den mån man inte är död inombords – en källa till djup och omedelbar tillfredsställelse. I själva verket är det snarare frånvaron av hämndaktioner som borde oroa människor, då den anpasslighet vi ser prov på vittnar om ett samhälle där människor tycks ha gjort sig av med sin mänsklighet.
Ord som "risk" är i sammanhanget exempel på ett språk noga utformat för att främja maktens intressen, och inte allmänhetens. Den egentliga risken består inte i att människor som lämnats vind för våg slår tillbaka, utan i att de vänjer sig. Risken består i att grövre och grövre brott blir till notiser på sidan 7. Risken består i att beskäftiga charlataner vilkas ideologiska drivkrafter är lika starka som deras verklighetskontakt är svag fortsätter att åtnjuta status som sakkunniga. Risken består i att mannen på gatan blir så auktoritetstroende att han offrar både sina barns och åldriga föräldrars trygghet i syfte att hjälpa ett depraverat etablissemang kvar vid köttgrytorna. Risken består i det faktum att en lovande karriär väntar den som vet hur effektivt osynliggöra brottsoffer och förminska livrädda pensionärer. Risken består i att den som stryker makten medhårs hyllas som en modig rebell.
I en nordeuropeisk konsensuskultur kommer förekomsten av medborgargarden alltid att vara ett symptom på problem, snarare än problemet som sådant. Just den nordeuropeiska konsensuskulturen är dock också det perfekta laboratoriet för den som önskar återupprepa Stanfordexperimentet i stor skala. I ett annat samhälle hade situationen aldrig kunnat urarta som den nu har gjort utan att medborgarna på eget bevåg tog sig an problemet, men innan de väldisciplinerade medborgarna i den nordeuropeiska konsensuskulturen slutligen får nog går det bevisligen att på en och samma gång ge kriminella från andra delar av världen en fristad, undandra allmänheten såväl polisiärt som rättsligt skydd och utmåla den infödda befolkningen som rasister.
Vad som dock mer än någonting annat kommer få etablissemanget att visa sitt rätta ansikte är vad som sker den dag det faktiskt brister för folk. Den dag allmänheten får nog kommer det inte råda polisbrist. Den dag allmänheten får nog kommer talet om att fängelse inte hjälper mot brott vara som bortglömt. Den dag allmänheten får nog kommer man i en samlad vänster stå helhjärtat bakom hårdare tag. Den dag allmänheten får nog kommer Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson yrka på indragna permissioner och slopade straffrabatter samtidigt som miljöpartistiska språkrör gör utspel om vatten och bröd. Då om inte förr torde det stå klart hur radikalt allmänhetens och maktens respektive uppfattningar om vad som utgör en risk skiljer sig åt.
