Mina eloaner i Arrabus:
Den gängse narrativet – och med detta avses nyhetsredaktionernas, den nya klassens, managersamhällets och makthavarnas narrativ – om företeelsen "näthat" är någonting så oväntat som ett narrativ om ädla alver. Den funktion berättelsen om det så kallade näthatet är tänkt att fylla är inte att tjäna sanningen eller belysa ett reellt problem, utan den som en tillrättalagd skildring ägnad att uppgå i modernitetens mytologi. Berättelsen om näthatet är berättelsen om ädla, självuppoffrande, rakryggade och oändligt visa alver med en uppsyn så aristokratisk att den som råkar möta någon av dem i skogen omedelbart slås av sin egen otillräcklighet, men också berättelsen om alver som just på grund av sitt ädelmod får betala ett ohyggligt pris för sin heroiska kamp mot Sauron.
Dessa ädla alver är, alldeles oavsett de faktiska omständigheterna, som av en händelse aldrig höger. Inte heller utgör ens de mest hatdrypande och förgrämda av kommentarer ett exempel på företeelsen så länge dessa yttras från vänsterhåll (de ädla alverna uttrycker tvärtom påfallande ofta sin uppskattning för sådana, och är därtill inte sällan själva upphovet till dem). Vad som faktiskt har sagts, vem som har sagt det och huruvida vad som sagts ens har varit olämpligt är i sammanhanget helt irrelevant, vilket snart också blir smärtsamt uppenbart för den som är naiv nog att granska sanningshalten i de påståenden som blir till nyhetsartiklar och ryggdunkningsorgier på näthatstemat. Annorlunda uttryckt, narrativet om näthatet utgör från början till slut ett paradexempel på vad man på Yaleuniversitets filosofiska institution gett den mycket tekniska benämningen bullshit.
I modernitetens mytologi finner vi dock en berättelse mycket mer omfångsrik är den om näthatet. Här finner vi myten om Framsteget, myten om den goda världsordningen, myten om sekularismen, myten om det rationella samhället och myten om friheten. Här finner vi myten om en den sanningssökande journalisten, myten om ett etablissemang som står upp mot desinformation och myten om den ryska påverkansoperationen. Här finner vi den centrala myten om det stora kriget, och här finner vi myten om att den tilltagande nationalismen bara kan förstås i termer av en plötslig och obegriplig våg av uppblossande missnöje riktad mot en såväl trygg som oföränderlig ordning. Kort sagt, här finner vi den mycket rika flora av halvsanningar och lögner som med tiden vuxit fram i syfte att dels framställa rådande samhällsordning som mer ädel, logisk och rättvis än vad den faktiskt är, dels framställa de som har allt att vinna på denna ordnings bevarande i bästa möjliga dager.
Som exempel på detta intar dock myten om näthatet en särställning, då den dels inte bara tangerar utan också med råge överskrider gränsen för det pekorala, dels utan vidare låter sig identifieras som både falsk och genomrutten även av någon utan djupare förkunskaper. Att den förment ädla alven inte bara misslyckas med att leva upp till de högt ställda anspråken, utan därtill ofta själv är en dyngspridare av rang, blir snabbt uppenbart för var och en som bara vågar lita på sina egna sinnen. Vad mer är, att detta också sammanfaller med vad som är främjar den ädla alvens karriär, inkomst och status är i regel heller inte särskilt svårt att identifiera. Så länge samhällsdebatten förblir frikopplad från verkligheten har dock den ädla alven allt att vinna på att både förtala andra och utmåla sig själv som ett offer för förtal. Det förstnämnda utgör den ädla strid den ädla alven gör sig ett namn på att utkämpa, det sistnämnda erbjuder den ädla alven ett ädelt martyrskap att bära som ett adelsmärke.
Den ädla alven utgör av denna anledning ett spektakulärt, högst konkret och mycket belysande exempel på modernitetens förljugenhet. I den ädla alven finner vi någonting både löjeväckande och helt igenom falskt, varför den ädla alven också utgör en perfekt symbol både för modernitetens förljugenhet som sådan och den mytologi det progressiva samhället omger sig med. I den ädla alven finner vi ett både ynkligt och patetiskt exempel på de narrativ som en dekadent elit odlar för för att försvara den egna närheten till köttgrytorna. I egenskap av sådant förtjänar också berättelsen om den ädla alven att såväl häcklas som framhållas just som den sötsliskiga och groteska förvanskning av sanningen den är.
