Mina inavlade spanska kungligheter:
Bakom det faktum att den svällande staten inte bara ständigt flyttar fram sina positioner, utan därtill att vad som idag ofta benämns som åsiktskorridoren utan större svårigheter rymmer Vladimir Iljitj Lenin men däremot inte Viktor Orbán, döljer sig en grundläggande asymmetri. Denna asymmetri är uråldrig, och kan spåras till ett flertal faktorer såsom att det är enklare att förstöra än att bygga upp, att den intolerante alltid har en fördel gentemot den tolerante samt någonting i sammanhanget så grundläggande som krassa klassintressen. Efter de båda världskrigen började dock en i sammanhanget helt ny faktor göra sig gällande. Denna är till sin natur mycket olik de ovan nämnda, och kan av skäl vi snart skall utveckla närmare med fördel förstås i termer av den amerikanska antikroppen.
Efter att amerikanska trupper 1898 hade besegrat Spanien i ett angreppskrig inlett på moraliskt mycket tvivelaktiga grunder stod det klart att USA blivit en militär stormakt. Efter kriget som skulle göra slut på alla krig hade landet avancerat till supermakt. Efter det andra världskrigets slut stod det klart att man nu utgjorde den dominerande supermakten. Efter det kalla krigets slut stod det klart att USA hade uppnått status som världshegemon. Givet de alternativ som stått till buds vid de historiska vägskäl som kantat denna utveckling går det att föreställa sig värre utfall, men inte desto mindre blev resultatet en ny ordning under vilken samma Europa som tidigare varit ledande kulturellt, vetenskapligt och militärt nu fick nöja sig med en tydligt underordnad roll.
Med tiden har ett flertal sociala och kulturella mekanismer som syftar till att upprätthålla denna ordning vuxit fram. Under tilltagande amerikansk hegemoni har en uppsättning instinkter inympats i det europeiska psyket som, trots att dessa på pappret varit moraliskt normativa, haft till funktion att bevara och stärka kontinentens underordnade ställning. Så länge det kalla kriget pågick framgick inte alltid vidden av detta då Europa och USA i Sovjetunionen hade en gemensam fiende som fick de flesta andra konfliktlinjer att te sig obetydliga, men inte desto mindre började någonting redan tidigt förändras på djupet. I det europeiska etablissemang inom vilket man nyligen sett amerikaner som okultiverade uppkomlingar, började man se Amerika inte bara som en naturlig allierad mot Sovjet utan också som en moralisk och kulturell förebild.
Detta fick snabbt ett flertal effekter som idag inte leder till många höjda ögonbryn, men som när de inträffade utgjorde ingenting mindre än en regelrätt kulturrevolution. Akademiska celebriteter på universitet med anor från medeltiden började betrakta en plats vid vad som i jämförelse var nystartade amerikanska institutioner som nästa naturliga steg i karriären. Operadivor på uppgång började drömma om att få uppträda på The Met snarare än La Scala. Gourmetkockar började söka sig till New York och Los Angeles i stället för Paris. Till och med bland europeiska aristokrater och kungligheter började man ironiskt nog se det land som skapades då vänsteranarkistiska kättare 1776 begick högförräderi mot Georg III som högerns och lantadelns naturliga hemvist, och följaktligen därför också skicka sina barn över Atlanten för att "lära sig om världen".
Att det hela dock också gick mycket djupare än så fick Europa bittert erfara 1956, när samma USA som kontrollerade Panamakanalen bryskt stoppade det brittisk-franska försöket att motstå Egyptens nationalisering av Suezkanalen. Under åren som följde skulle det amerikanska imperiet också pressa de forna stormakterna i Europa till en hastig avkolonisering som inte sällan resulterade i regelrätta blodbad. Det var dock först efter det kalla krigets slut som vidden av den radikala förändring 1900-talet hade utmynnat i till fullo uppenbarade sig. Utan en gemensam fiende framträdde inte bara de båda kontinenternas sinsemellan väldigt olika intressen i nytt ljus, utan det blev då också tydligt hur kringskuren den europeiska handlingsfriheten faktiskt blivit.
Effekterna av den amerikanska antikroppen uppenbarade sig mot denna bakgrund som en uppsättning ideologiska tabun. Ju mer den nya unipolära världsordningen utkristalliserade sig, desto tydligare blev det att det var just de åsikter och ståndpunkter som utmanade den amerikanska hegemonin som nu i tilltagande omfattning helt sonika avfärdas som utslag av en icke-salongsfähig extremism. I den ideologiska förvirring som rådde omedelbart efter Sovjetunionens sammanbrott framgick gränslinjerna inte alltid tydligt, men med tiden skulle korrelationen mellan vad som ansågs förbjudet och vad som inte låg i Amerikas intressen komma att bli svårare och svårare att förneka. Den ideologiska agendan kom alltmer att omformas för att sammanfalla med Washingtons, även när den senare var mycket främmande för den europeiska traditionen. Allmänheten avkrävdes lojalitet mot de institutioner som inrättats av USA efter andra världskriget, och regelrätta konspirationsteorier konstruerades för att misstänkliggöra kritikerna av dessa. Ironiskt nog skulle detta med tiden leda till så bisarra konsekvenser som att den amerikanske presidenten fick se sig hudflängd av den europeiska vänstern vid de tillfällen denne valde att inte låta bomberna regna över länder som vägrade rätta in sig i ledet.
Den amerikanska antikroppen är till sin natur ingenting annat än en sociologisk mekanism som syftar till att upprätthålla denna ordning. Den amerikanska antikroppen är en immunologisk mekanism med vilken försvaret av fortsatt amerikansk hegemoni över Europa kunnat läggas ut på européerna själva, och då ironiskt nog framför allt på den av falskt medvetande så anfrätta europeiska vänster inom vilken man ofta är genuint övertygade om att man själva står för en USA-kritisk linje. Den amerikanska antikroppen har dock med tiden blivit en integrerad del av den europeiska konsensuskulturen, varför den idag inte bara reproduceras av liberaler och socialister, utan även av konservativa. I Donald Trump finner vi dock paradoxalt nog en amerikansk president som, sina många brister till trots, faktiskt inte förväntar sig denna underdånighet av Europa. Detta bidrar inte bara till att förklara den hämningslösa vrede han nu på båda sidor av Atlanten är föremål för, utan gör det också väl värt att notera att det är just under hans tid vid makten som Storbritannien imorgon utträder ur det dekadenta EU som är en av den amerikanska antikroppens mest konkreta manifestationer.
