Mina revolterande Sopronbor:
Varför avskyr egentligen liberaler så instinktivt sin egen skapelse nationalismen så mycket? Frågeställningen kan vid första anblick framstå som ointressant för den som till äventyrs mest skakar trött på axlarna när en nervklen liberal för tionde gången under en och samma dag sträcker sig efter luktsaltet, men just det faktum att liberaler själva en gång i tiden var nationalister gör frågeställningen viktig inte bara för den som vill förstå sina motståndare, utan också för den höger som vill förstå sig själv. Ett av de vanligaste misstagen konservativa begår är nämligen att oreflekterat ta ställning för vad som var liberalism igår, vilket också utan att de själva förstår detta är att ge liberalismen sin välsignelse. I den mån detta också är vad nationalister gör när de tar ställning för samma nationalism som en gång förfäktades av liberaler, gör detta också nationalismen till någonting ganska tveksamt för högern att befatta sig med.
För att bena ut detta måste vi först förstå varför liberalismen en gång i tiden omfamnade nationalismen. Det Europa i vilket denna lanserades var format av feodalismen, och även om borgare och industrialister alltmer började bli en viktig maktfaktor bestod alltjämt kontinentens härskarklass främst av kungar och aristokrater. För borgerligheten var detta en otillfredsställande ordning inte bara för att de själva befann sig längre från makten än vad de önskade, utan också för att det missgynnade deras affärsintressen. Dåtidens Europa var ett lapptäcke av starka regioner och småstater mellan vilka de bestämmelser som reglerade affärsverksamhet ofta skilde sig åt, och som till följd av sin kulturella särart försvårade kommunikationerna. Nationalismen blev mot denna bakgrund en ideologi för en stark och liberal centralmakt, över vilken kungar och aristokrater skulle ha så lite som möjligt att säga till om.
För kontinentens borgare blev i detta läge Storbritannien ett föredöme, då ön 1707 hade enats under en krona och makten redan var på god väg att slutligen falla i parlamentets händer. När fransmännen 1789 begick revolution var det i mångt och mycket precis detta man själva ville åstadkomma, och även om resultatet på många sätt blev väldigt olikt det brittiska fick man inte desto mindre också den starka och de facto-borgerliga centralmakt man hade efterlyst. För att cementera denna nya ordning i det då mycket kulturellt och etniskt heterogena Frankrike inledde man därefter ett febrilt arbete för att skapa en gemensam fransk identitet på bekostnad av de regionala. Resultatet blev med tiden att "fransmännen" pressades att sluta tala bretonska, occitanska, tyska, flamländska, italienska, baskiska och katalanska för att i stället övergå till det Parismål som dessförinnan bara hade talats av ett fåtal.
Under 1800-talet stärkte nationalismen sin ställning i Europa ytterligare, vilket bland annat resulterade i Tysklands och Italiens respektive enande. Två stora hinder återstod dock för att liberalismen slutligen skulle uppnå hegemonisk ställning, nämligen kontinentens imperier och den starka ställning det preussiska kungahuset hade fått i det enade tyska riket. I det Östeuropa som till stora delar var uppdelat mellan Österrike-Ungern, Ryssland och (i viss mån) Tyskland fick nationalismen med de liberala ländernas goda minne en stark ställning som befrielseideologi, och med tiden växte sig spänningen mellan det gamla och nya Europa stark nog att utmynna i det apokalyptiska krig som av Evola mycket träffande beskrivits som en slutstrid mellan krigarkasten och bourgeoisien.
Efter Versaillesfördraget 1919 hade nationalismen spelat ut sin roll. Dess syfte hade hela tiden varit att skapa homogena liberala nationalstater på regioners och imperiers bekostnad, och när detta mål väl var uppnått hade liberalismen inte längre någon användning för den. Efter att den drakoniska Versaillesfreden föga förvånande resulterat i ännu ett världskrig, blev nationalismen därtill i den liberala föreställningsvärlden till någonting direkt suspekt. Det är dock i efterkrigstidens Europa vi finner nyckeln till vad som skiljer gårdagens nationalism från dagens. Syftet med dagens nationalism är att bevara de nationalstater som nationalismen en gång skapade. Att liberaler så starkt motsätter sig detta beror på att de idag vill återupprepa vad de gjorde då, fast i mycket större skala. Där man en gång nöjde sig med att homogenisera länder, vill man idag homogenisera hela kontinenter, och i förlängningen också världen i dess helhet. Där man en gång ville utplåna de regionala identiteterna, är det idag i stället därför de nationella man har siktet inställt på.
Vi finner därmed att nationalismen idag, sett i ljuset av detta, i praktiken utgör den diametrala motsatsen till vad nationalismen utgjorde då. Gårdagens nationalism var ett verktyg för radikal förändring, medan dagens nationalism utgör ett sätt att bjuda den radikala förändringen motstånd. Vad man vill bevara är visserligen resultatet av gårdagens radikala förändring, men givet att denna radikala förändring dels är ett fullbordat faktum, dels representerar ett tillstånd mindre kaotiskt än det dagens liberaler är besjälade av att påtvinga sin omvärld, finns under omständigheterna ingenting att invända mot detta. 1800-talsnationalismen är tvärtom att betrakta som globalismens naturliga föregångare, medan dagens nationalism i stället utgör dennas naturliga motpol. Här finner vi också förklaringen till den instinktiva avsky liberaler idag känner för nationalismen, då denna därmed blir till ett hinder för vad som med fördel kan förstås i termer av ett månghundraårigt liberalt projekt för att omstöpa civilisationen.
Intressant nog finner vi därmed också att det faktiskt inte alltid är ett misstag av högern att inta gårdagens vänsterposition. Denna kan tvärtom, de varnande orden ovan till trots, ibland utgöra en synnerligen naturlig högerståndpunkt. Ett annat exempel på detta finner vi ironiskt nog i liberalismens hemland Storbritannien, där vad som avgjorde fjolårets julval ytterst var det faktum att Boris Johnson kombinerade en högerhållning i kulturella frågor med att (grovt förenklat) röra sig vänsterut vad den ekonomiska politiken beträffar. Detta kan vid första anblick framstå som en kapitulation, men bidrog också till att möjliggöra Storbritanniens i skrivande stund väldigt nära förestående utträde ur EU. Då vår samtids mest brinnande frågor till sin natur i första hand är just kulturella snarare än ekonomiska finns det goda skäl för högern i stort att låta sig inspireras av detta, i stället för att av gammal vana fortsätta i gamla hjulspår.
