Mina baleariska konstförfalskare:
På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting får vi inte sällan höra antydningar om att vi skulle vara närmast ohälsosamt fixerade vid ideologisk renlärighet. Detta är strikt talat inte sant, emedan vi tvärtom är fullt medvetna om att den filosofiska verkligheten är så komplicerad och motsägelsefull att ideologisk renlärighet är ett tillstånd närmast omöjligt att uppnå. Vår förmenta fixering rör därför inte så mycket vad som är en renlärig högerståndpunkt som vad som faktiskt är en högerståndpunkt. Denna frågeställning kan tyckas trivial, men är i själva verket högst relevant då vad som i dagligt tal kallas för "högern" domineras av personer svårt anfrätta av den destruktiva vänsterideologi som går under benämningen liberalism. Detta har bland annat fått till följd att många inom "högern" idag tror att det är deras plikt att sluta upp bakom samma skörbjuggskapitalistiska företag som behandlar dem som smuts, vilket milt uttryck får sägas vara ett tecken på ideologisk vilsenhet.
Högern och vänstern förutsätts ofta vara varandras spegelbilder, men vad som kanske mer än någonting utmärker denna dikotomi är frånvaron av den symmetri ett sådant förhållande implicerar. Till vänsterns mer karakteristiska egenheter hör nämligen att stora delar av dess tankegods anses vara neutralt, trots att få skulle tveka att peka ut motsvarande högerpositioner som i allra högsta grad politiska. Detta gör det bland annat möjligt att ompaketera vänsterns ståndpunkter som förment värdeneutral "genusvetenskap" och sociologi, vilket i sin tur får till konsekvens att allmänheten kan indoktrineras i vänsterideologi via till exempel skolan och public service utan att detta får särskilt många att höja på ögonbrynen. Vad mer är, denna asymmetri har också gjort föreställningen att rasism skulle vara någonting endast vita människor kan visa prov på så dominerande att inte ens en våg av trakasserier, våld, förnedringsrån och överfallsvåldtäkter på allvar förmår människor att en gång för alla avfärda denna patologiska vänsteruppfattning som humbug.
Att högern inte skulle komma lika lätt undan behöver knappast påpekas, men att så blivit fallet är också någonting till vilket "högern" i allra högsta grad själv är medskyldig. "Högern" godtar i stort sett det whighistoriska narrativet, varför den också saknar goda argument mot de krav på "reformer" vänsterns omättliga begär efter att omstöpa samhället ger upphov till. När en vänsterreform fått några år på nacken internaliseras den av "högern", och dennas motargument mot ytterligare förändringar blir i detta läge inte sällan att då den förra vänsterreformen gett så goda resultat bör man inte äventyra dessa med nya experiment. Detta upprepas därefter gång på gång, och efter en tid blir det uppenbart att den enda skillnaden mellan vänstern och "högern" är att det är med några års eftersläpning den senare landar i samma ståndpunkter som den förra.
En relevant och livskraftig höger måste frigöra sig från detta destruktiva mönster. En höger fri från citationstecken har inget behov av att framhålla att det är vänstern som är de riktiga rasisterna, att högern har bäst politik för jämställdhet eller att det är högern som bäst försvarar arvet från upplysningen. Sådana argument kan ibland i sak visserligen vara helt korrekta, men resultatet av dem blir inte desto mindre ökad legitimitet för vänstern och dennas sätt att se på samhället. En höger med självförtroende påtalar i stället reservationslöst att vad vänstern har att erbjuda är ett dystopiskt och laglöst samhälle präglat av frånvaron av moral, mening och sammanhang, därtill ett sådant där det mesta i bjärt kontrast till vad det whighistoriska perspektivet förutspår successivt blir sämre. En vital höger erfar inget behov av att visa sig dygdig i vänsterns gulsotiga ögon, då vad den själv har att erbjuda är så oändligt mycket mer sunt och moraliskt tilltalande.
En fri och belevad höger måste dock också höja blicken nog att se att detta inte bara gäller de spörsmål som idag blir föremål för debatt. Till det förment neutrala vänstertankegodset hör i själva verket hela det sätt den moderna staten är organiserad på. Om att den demokratiska ordningen skulle vara någonting helt och hållet gott råder det till exempel idag närmast total enighet, och den som dristar sig till att ha en avvikande åsikt i frågan blir lätt avfärdad som extremist, men till skillnad från vad den revisionistiska historieskrivningen låter påskina har så långtifrån alltid varit fallet. Så sent som under den klassiska liberalismens era var demokrati tvärtom någonting till och med samhällets mest progressiva tänkare till varje pris ville undvika, och 1900-talets vurm för demokratin är när det kommer till kritan inte heller särskilt mycket äldre än så. Söker vi oss ännu längre tillbaka finner vi att Platon i egenskap av den västerländska filosofins fader såg demokratin som det näst sista steget i en utveckling som enligt honom ofrånkomligen skulle leda till tyranni, och i hans 2400 år gamla skildringar av detta förfall finner vi slående paralleller till utvecklingen i vår egen del av världen sedan den moderna demokratin uppnådde hegemonisk ställning.
För en höger värd namnet är dylika motbilder nödvändiga perspektiv på det patologiska samhälle vänsterpolitiken har resulterat i. Ironiskt nog är det idag dock inte högern som allt oftare leker med tanken på att avskaffa den nyss så omhuldade demokratin, utan vänstern, och anledningen till detta är intressant nog att man inom denna blivit skräckslagna inför de demokratiska segrar en alltmer rakryggad höger visat sig kapabel att vinna.
