Mina atlantider på flykt undan vattenmassorna:
Till de mer utmärkande dragen för företeelsen frihet hör att denna idag är väldigt missförstådd. Att praktiskt taget alla ideologier idag säger sig värna om friheten ger visserligen en fingervisning om att det gått närmast zimbabwisk inflation i begreppet, men just det faktum att även många som ser sig som klassiska liberaler och libertarianer är djupt okunniga om vad det för typ frihet den frihetliga traditionen faktiskt har att erbjuda vittnar om att problemet går mycket djupare än vad ett urholkat frihetsbegrepp eller en sammanblandning av negativa och positiva rättigheter kan förklara. Vid första anblick finns visserligen stora likheter mellan den frihet som förespråkas idag och den frihet som förespråkades på 1600- och 1700-talen, men skrapar man lite på ytan finner man i själva verket att begreppet idag ofta betecknar motsatsen till vad det betecknade då.
Den sannolikt enskilt viktigaste anledningen till detta är att begreppet frihet idag är starkt förknippat med individualismen, medan det i den frihetliga traditionens linda var starkt förknippat med kollektivet. Friheten var inte en angelägenhet för normbrytaren, rebellen eller drogromantikern, utan ett sätt att möjliggöra för byn, frikyrkoförsamlingen eller den katolska landsändan att sköta sina egna inre angelägenheter. Den underförstådda förutsättningen för detta var att man inom dessa kollektiv själva utövade den sociala kontroll som krävdes för att upprätthålla ordningen, samt själva stod för de merkostnader avstegen från majoritetssamhällets normer gav upphov till, i stället för att som idag subventionera minoritetens nonkonformism medelst ensidiga transfereringar från majoriteten. Underförstått var också att dessa avsteg från majoritetssamhällets normer inte fick vara alltför långtgående, då detta skulle leda till att friktionen mellan majoriteten och minoriteten växte sig ohållbart stor. Vad mer är, i den mån denna ordning beskrevs i termer av tolerans var vad man avsåg med detta ord rätten till segregation, snarare än en från ovan påbjuden integration. Toleransen avsåg minoriteternas rätt att bygga sina egna institutioner, och inte ett påbud om att majoritetssamhällets institutioner skulle anpassas efter dem.
Vad den personliga friheten beträffar möjliggjorde visserligen lagstiftningen ett stort mått av denna vara, men att så kunde vara fallet byggde på en outtalad överenskommelse om att denna frihet var något individen skulle använda sig av ytterst sparsamt. I den mån kyrkan, familjen och lokalsamhället inte mäktade med att utöva social kontroll nog att förmå de allra flesta att avstå från de excesser de på pappret hade rätt till riskerade detta att leda till att allmänhetens acceptans för den frihetliga ordningen undergrävdes, med krav på strängare lagstiftning som följd. Den personliga friheten var därför inte bara i mångt och mycket en chimär, utan någonting som stod och föll med ett starkt civilsamhälle av ett slag de flesta idag levande människor skulle uppfatta som tryckande, och som skulle ha mycket lite till överst för hedonism, individualism, subkulturer, normlöshet, droganvändning, sexuell lössläppthet och utåtagerande beteende. Sådana yttringar skulle tvärtom, i den mån de förekom i någon större utsträckning, snabbt bli ett hot mot den personliga frihetens bevarande.
Den romantik som med tiden har kommit att omgärda frihetsbegreppet tenderar att överskugga att friheten traditionellt varit ett medel, snarare än ett mål. Idag är förhållandena de omvända, vilket i kombination med att man på politisk väg mycket effektivt undergrävt den sociala kontroll som en gång gjorde verklig frihet möjlig ofta får synnerligen destruktiva konsekvenser. När friheten är ett medel gäller också frihet under ansvar, men när den blivit ett självändamål blir i stället mången förment frihetsväns svar på uppenbara missförhållanden och laglöshet att detta är priset vi måste betala för vår fortsatta frihet. Vad mer är, när friheten blir ett självändamål blir man också blind för resultaten. Kristna friskolor likställs med muslimska, trots att vi vet att de kristna producerar precis de framgångsrika och välfungerande samhällsmedborgare som lyser med sin frånvaro bland de muslimska förmenta motsvarigheternas avgångselever. Muslimska böneutrop likställs också med kyrkors klockringning, trots att det för den klassiske liberalen hade varit en självklarhet att den förra företeelsen har sedvanerätten på sin sida, medan den senare ofrånkomligen kommer få en starkt söndrande verkan.
Gör man därtill en spengleriansk analys av liberalismens utveckling finner man intressant nog också att där den tidiga liberalismen var tydligt faustisk, utmärker den sig idag i egenskap av både hedonistisk och identitetspolitisk snarare för sin kombination av apolloniska och magiska drag. Detta utgör inte bara ännu en indikation om att frihetsbegreppet förändrats på djupet, utan också om att denna förändring har väldigt långtgående kopplingar till de problem och konflikter som präglar västvärlden idag. Med detta synsätt blir det moderna frihetsbegreppet närmast att betrakta som en tvångströja på Västerlandet, som till följd av denna både förvägras harmoni och förhindras att uppnå sin potential.
Oavsett om man kallar sig för liberal, libertarian eller någonting annat bör man därför ha klart för sig att vad som förenklat uttryckt skulle kunna kallas för konservatism är en förutsättning för frihet, och att individualismen, nihilismen och hedonismen effektivt undergräver förutsättningarna för ett verkligt frihetligt samhälle. Man bör också ha klart för sig att frihet inte är det kravlösa tillstånd det idag oftast utmålas som, utan tvärtom någonting som tarvar social kontroll och starka gemenskaper. Kombinationen av individualism, hedonism och en stat som dragit sig tillbaka har aldrig existerat, annat än möjligtvis som ett mardrömslikt tillstånd i vilket människor inte kan räkna med att bli särskilt långlivade. Frihet ställer tvärtom väldigt höga krav på såväl individer som kollektiv, och i den mån dessa inte förmår leva upp till kraven är friheten heller inte möjlig. Det moderna frihetsbegreppet står därmed inte bara i motsättning till det traditionella, utan utgör framför allt ett av de största hoten mot verklig frihet.
