Mina midvinterblotsfirande hedningar:
I begynnelsen var – åtminstone vad den västerländska människan beträffar – Attika. Såväl människan som högkulturen föregick visserligen den civilisation som växte fram i och runt Aten, men inte desto mindre representerade atenaren någonting nytt. Där vad vi idag kallar för schizofreni till och med bronsåldern (åtminstone om man får tro Julian Jaynes) hade utgjort människans normaltillstånd, var Aten en produkt av axialtiden. Den attiska människan utvecklade en rad nya mentala tekniker för att förstå både världen och sig själv, och resultatet blev att själva upplevelsen av att vara människa förändrades på djupet. Den cerebrala hårdvaran förblev visserligen oförändrad, men själva det mänskliga operativsystemet genomgick en radikal förvandling. Huruvida detta var en förändring till det bättre eller sämre är någonting som genom åren blivit föremål för en del mycket intressanta diskussioner, men oavsett vilket var det den människotyp vi själva tillhör som vid denna tid såg ljuset i Aten. Vad tunikeklädda attiska mjukvaruingenjörer utvecklade var det operativsystem som idag driver våra egna hjärnor, och därför också utgör en central och oskiljbar del av vår egen existens.
Till de mer intressanta och inflytelserika koncepten från denna era hör Platons föreställning om idévärlden. I denna andra värld, menade Platon, återfinns de eviga sanningar och perfekta former vi i vår egen blott kan skönja konturerna av. Detta synsätt har inte bara påtagligt präglat vår syn på geometrin, matematiken och logiken, utan i olika omgångar och genom olika idétraditioner också starkt kommit att influera kristendomen. Samma antika attiska föreställning återkommer därtill i lockelsen vi finner i bland annat konspirationsteorier och mysticism, och i förlängningen också i vår civilisations tendens att hemfalla åt blind rationalism. På gott och ont genomsyras vår kultur av arvet från Platon, och att detta arv överlevt de samhällskollapser, paradigmskiften och religiösa omvändelser som inträffat under dess 2400-åriga historia vittnar om att det under denna tid fortsatt att utöva ett sällsamt inflytande över oss.
Vad platonismen beskriver kan med fördel förstås som ett spänningsfält mellan det konkreta och det utomsinnliga. En människas världsbild definieras i mångt och mycket av hur hon positionerar sig i detta spänningsfält, och åt vilket håll hon vänder blicken. Här finns uppenbara paralleller till Evolas dikotomi mellan den telluriska (jordiska) och den solära andligheten, liksom till Spenglers indelning av civilisationer i apolloniska, magiska och faustiska. Där den solära andligheten och den faustiska civilisationen söker sig "uppåt" mot idévärlden, vänder sig i stället den telluriska andligheten och den apolloniska (samt delvis även den magiska, som representerar ett mellanting) civilisationen "nedåt". Idévärldens lockelse är intimt sammanbunden med den västerländska civilisationens uppgång, välstånd och vetenskapliga framsteg, men är också vad som fått denna civilisation att omfamna liberalismen, progressivismen och rationalismen. Vad som gjort vår civilisation framgångsrik blir därför i många fall omöjligt att entydigt skilja från vad som lett in den på dekadensens väg, vilket måhända också bidrar till den långtgående ideologiska förvirring vi idag överallt ser prov på.
Oavsett hur man faktiskt ser på den "uppåtriktade" kraft idévärldens lockelse har utgjort, är de implikationer vi finner när vi studerar moderniteten i ljuset av denna högst intressanta. Progressivismen betraktar alltjämt idévärlden som sin ledstjärna, någonting som inte minst den retorik man använder sig av för att övertyga andra om den egna ideologins förträfflighet vittnar om. Detta var länge också på gott och ont sant, och den klassiska liberalismens framgångar var i mångt och mycket produkten av detta. Att det är just drömmen om idévärlden som döljer sig bakom progressivismens centrala myt om framåtskridandet förmår dock inte dölja att denna ideologi idag snarare utgör en rörelse i motsatt riktning. Intresset för historien falnar, kulturen blir alltmer materialistisk, vetenskapen trängs undan av känslor, tidspreferensen ökar, såväl konsten som arkitekturen förfulas och man begränsar sina vyer snarare än vidgar dem. Kombinerar man därtill Spenglers perspektiv med Burnhams finner vi snart att vad den senare beskriver i Suicide of the West utgör den diametrala motsatsen till vad den tidigare såg i den ursprungliga faustiska civilisationen. Progressivismen beskriver idag en rörelse bort från idévärlden, bort från det solära och bort från det faustiska.
Då högerperspektivet ironiskt nog fläckvis ligger närmare det magiska än faustiska, och då den faustiska civilisationen periodvis varit praktiskt taget identisk med den liberala, är implikationerna för högerns del allt annat än okomplicerade. I vad som i grunden är en negativ utveckling finns också möjligheter, men varken Platons, Evolas eller Spenglers perspektiv låter sig obehindrat kombineras med något av de andra, och inget av dem förmår heller på egen hand täcka in alla i sammanhanget relevanta aspekter. Vad som dock inte går att förneka är hur central föreställningen om idévärlden faktiskt är, och hur svårt det är för oss att frigöra oss från den. Det går å ena sidan att spåra mycket av den röta vi idag ser breda ut sig i västvärlden till Platon, men skulle vi förkasta honom helt skulle det å andra sidan heller inte finnas någon västvärld kvar att försvara. Vi är alla Platons arvtagare, oavsett vad vi råkar tycka om den saken, och han är därtill central för förståelsen av såväl oss själva som vår egen historia. För att finna en väg framåt behöver vi kanske sluta fred med vår egen attiska natur, och göra det bästa av den på en och samma gång både formidabla och mycket förrädiska mjukvara som driver oss.
