Mina revolterande kortväxta kanarier:
När Margaret Hilda Thatcher 1979 valdes till Storbritanniens premiärminister var detta starten på ett paradigmskifte. I landet Thatcher tog över hade den utveckling mot en planekonomisk ordning som redan 1941 förutspåtts av James Burnham gått väldigt långt, men till skillnad från vad Burnham förutspått hade resultatet blivit stagnation och kaos. En desperat väljarkår gjorde i detta läge inte bara uppror, utan vågade sig också på ett mycket okarakteristiskt steg ut i det okända. Vad som följde på den konservativa valsegern har ofta beskrivits som en högervåg, men vad vi på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting kallar för den nyliberala reaktionen bör snarare förstås i termer av att nyliberalismen ersatte socialismen som managerklassens ideologi. Omvälvningarna som följde var inte resultatet av att det gamla etablissemanget tvingades bort från makten, utan av att det snabbt visade sig att vad Thatcher hade att erbjuda var en ordning som tillgodosåg managerelitens intressen betydligt bättre än den gamla.
Thatchers reformer fick hjulen att snurra igen, varför det nyss sinande flödet av skattepengar till den svältfödda statsapparaten och dess många klienter ånyo tog fart. Protesterna mot den nya ekonomiska ordningen var visserligen både många och högljudda, men när det kom till kritan också mest av symbolisk natur. Att den nya ordningen så smidigt kunde ersätta en både gammal och vedertagen sådan vittnar om att det inom etablissemanget snart uppstod en medvetenhet om att förändringen var nödvändig. Nyliberalismen utgjorde inte det gamla etablissemangets baneman utan tvärtom dess frälsare, och insikten om detta spred sig därför också snart över världen. Storbritannien blev en global förebild av ett slag landet vid denna tid inte hade kunnat göra anspråk på att utgöra på årtionden, och insikten om behovet av förändring visade sig i själva verket vara så långtgående att det ironiskt nog blev Olof Palme som under sina sista levnadsår påbörjade införandet av den nya ordningen i Sverige.
Nyliberalismen visade sig med tiden vara en på många sätt mycket tvivelaktig ordning, och att den såväl inom vänstern som "högern" så ofta förknippas med just högern är såväl felaktigt i sak som ett reellt problem. Vad som inte desto mindre gör den nyliberala reaktionen mycket intressant är det faktum att den illustrerar hur fort en radikal förändring kan ske, när denna erbjuder ett politiskt etablissemang som målat in sig i ett hörn en väg ut. 1979 pressades makthavarna både av akut resursbrist och uppdämd folklig vrede, och när Thatcher plötsligt visade dem en väg ut ur denna belägenhet eroderade snabbt ett motstånd som alla dessförinnan tagit för kompakt. När de brittiska väljarnas vågspel visade sig fungera, insåg snart också regeringar världen över att den väg Thatcher stakat ut följde minsta motståndets lag. Ställda inför denna nya verklighet hade man inget annat val än att kasta årtionden av idéproduktion och investerad politisk prestige i papperskorgen, för att i stället följa efter.
I den politiska vanskötsel som föregick den nyliberala reaktionen finner vi, intressant nog, flera paralleller till den politiska vanskötsel vi upplever idag. Där man på 1970-talet på politisk väg hade orsakat stagnation, arbetslöshet och resursbrist har man idag på politisk väg orsakat en akut brist på folkligt förtroende och inflytande. Etablissemanget har tagit sig rätten att på politisk väg radikalt omstöpa samhället genom massinvandring och kulturkrig, och i land efter land har väljarna därför börjat göra uppror. Valet av Donald Trump till amerikansk president har i sammanhanget getts väldigt stor uppmärksamhet, men frånvaron av en tydlig eller genomtänkt politisk agenda gör i kombination med de amerikanska väljarnas tendens att pendla mellan ytterligheter att vi i Trump finner föga hopp om en källa till varaktig förändring. Det missnöje som bar fram honom bör inte förringas, liksom inte heller hans respektlöshet gentemot media och det korrupta amerikanska etablissemanget i stort, men utsikterna för att Trump kommer spela en lika omvälvande roll som Thatcher får bedömas som relativt små.
I stället är det på Thatchers hemmaplan vi 40 år efter hennes legendariska första valseger finner embryot till någonting som kan visa sig bli lika omvälvande. Bakom Boris Johnsons mycket övertygande seger i det brittiska julvalet ligger inte en respektlös makthavares förmåga att kanalisera ett ofokuserat missnöje, utan tvärtom en mycket genomtänkt politisk strategi. Under Johnsons ledning har Tories kommit att arbeta mycket målmedvetet för att framstå som ett parti för folket. Man har ställt sig tydligt till höger i de frågor som rör kulturen och nationen samtidigt som man rört sig till vänster i frågor som rör ekonomi, och därmed också erbjudit väljarna vad som åtminstone till synes utgör ett tydligt alternativ till det gängse progressiva erbjudandet. För detta belönades man med en valseger nästan lika förkrossande som den Thatcher vann efter Falklandskriget.
Huruvida detta främst bör förstås som ett gäng kallhamrade makthavares skickliga förmåga att utnyttja strömningar i opinionen, snarare än någonting som förebådar verklig förändring, är i nuläget ytterst oklart. Boris Johnson är i grund och botten inte bara en övertygad liberal utan också en mycket skicklig och manipulativ maktspelare, och den som inte vill riskera att bli besviken gör klokt i att inta en skeptisk snarare än hoppfull hållning. Inte desto mindre har Johnson nu fått folkets stöd för en linje som, om han inte genomför den, drastiskt lär minska hans möjligheter att bli återvald. Vad mer är, om det bland nuvarande tungviktare över huvud taget finns någon som har självständigheten, modet, mandatet och den pondus som krävs för att på allvar bryta med den etablerade ordningen, är Johnson den i stort sett enda tänkbara kandidaten.
Om Boris Johnson väljer att slå in på en radikalt ny väg, och om denna skulle visa sig framgångsrik, har han också goda möjligheter att starta en dominoeffekt liknande den Thatcher satte igång 1979. En sådan dominoeffekt skulle inte leda till att några eliter störtades, och den skulle inte heller på djupet förändra de faktiska maktförhållandena i samhället. Få makthavare skulle följa efter av ideologisk övertygelse eller utifrån en uppfattning om rätt och fel, men många är däremot de makthavare som skulle skynda sig att följa efter i syfte att rädda det eget skinnet. När röken väl lagt sig skulle samma korrupta makthavare som idag alltjämt utgöra samhällets elit, men deras ideologi skulle ha förändrats till någonting som inte längre hotade deras egen ställning, och som därför också var mindre destruktiv för samhället i stort.
Huruvida detta faktiskt är vad som nu är på väg att hända i Storbritannien är allt annat än självklart, och den misstänksamme bör tills vidare betrakta alla den brittiska regeringens utspel och löften med väldigt stor skepsis. I den mån man hoppas på förändring, utgör dock utgången av det brittiska valet det kanske mest hoppfulla tecknet på länge. Såväl skeptiker som hoppfulla har med med andra ord goda skäl att noga följa hur situationen utvecklas framöver.
