Mina koleriska conquistadorer i Amazonas som söker efter Eldorado:
Till de mer underhållande aspekterna av det uppror som på senare år utbrutit mot den progressiva hegemonin, hör de guldkorn man kan finna bland reaktionerna på händelser som det brittiska julvalet. Inom den alltmer radikaliserade nya klassen tog man helt enkelt inte arbetarklassväljarnas revolt särskilt väl, vilket som numera brukligt är har resulterat i några magnifika offentliga utbrott. På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting vill vi på förekommen anledning därför särskilt rekommendera våra läsare att beskåda hur parlamentarikern Lloyd Russell-Moyle likt en korsning mellan en tysk diktator och en påtänd dalek på valnatten håller ett förbittrat och obalanserat tal inför de närmast sörjande, samt hur corbynistan Grace Blakeley i stort sett på egen hand lyckas förvandla Good Morning Britain till en hönsgård så ovärdig och högljudd att även en bombräd framstår som en stillsam och meditativ upplevelse i jämförelse.
Vad som gör dylika uttryck intressanta är att de blir alltmer hysteriska, alltmer skrikiga, alltmer genanta, alltmer ovärdiga, alltmer obalanserade och inte minst alltmer vanliga. Progressiva utmärkte sig länge för sitt självförtroende, sin självkontroll och sin självbelåtenhet, men vad vi nu allt oftare ser prov på är någonting väsensskilt från detta. Att progressiva allt oftare beter sig som utåtagerande barn vittnar om hur de upplever att marken gungar under deras fötter, och att de därtill allt oftare gör sig till åtlöje genom sina utbrott ger allt fler en inblick i den fanatism som genomsyrar deras föreställningsvärld. Annorlunda uttryckt, vad vi bevittnar är hur insikten om att den egna sidan riskerar att förlora på allvar börjar slå rot hos ett etablissemang bestående av idel dåliga förlorare.
Ett bättre tecken på att upproret faktiskt ger resultat är svårt att finna. Den progressiva hegemonin har varit beroende av auktoritetstro, respekt, rädsla och osjälvständighet, och när dessa den progressiva hegemonins grundpelare eroderas börjar snabbt hela bygget knaka högst betänkligt i fogarna. I ljuset av detta framträder också vägen framåt klarare än kanske någon gång tidigare. Vad vi behöver göra nu är att framkalla fler offentliga bunkerutbrott à la Russell-Moyles, och fler offentliga kattslagsmål à la Grace Blakeleys. Våra motståndare framstår ofta som oövervinnliga, men vad en simpel observation av deras reaktioner allt oftare vittnar allt tydligare om, är att en kombination av respektlöshet, olydnad, kaxighet och hånskratt kan få deras försvarsverk att falla som korthus.
