En sannolikt viktig delförklaring till den politiska mittens ständiga rörelse åt vänster är att välståndet tenderar att öka med tiden, i takt med att människans samlade kunskap ökar. Ju större det samlade välståndet blir, desto större blir också det ekonomiska utrymmet att bedriva vänsterpolitik. I en era då kostnaderna för livets nödtorft utgör blott en bråkdel av en normal arbetsinkomst, blir möjligheterna till beskattning långt mycket större än vad de var då marginalerna var knappa, och risken för svält var ständigt närvarande i människors medvetande.
Att många reaktioner genom historien har sammanfallit med ekonomiska nedgångar blir i ljuset av detta någonting fullt naturligt. Av särskilt intresse är de fall i vilka dessa ekonomiska nedgångar skapats på politisk väg, och då i synnerhet när de varit konsekvenserna av en vänsterpolitik så radikal att den fått välståndet att minska. Det är i regel bara i de senare fallen som reaktionen blivit permanent, det vill säga att den politiska mitten rört sig tillbaka högerut, och därefter blivit kvar där.
Ett uppenbart exempel på detta är vad som hände i spåren av Sovjetväldet fall. Ett annat exempel är den chilenska statskuppen 1973, som trots en rörelse vänsterut sedan demokratins återinförande 1990 inte resulterat i en återgång till Allendes socialism. Det kanske viktigaste – men också mest förbisedda – exemplet på företeelsen är dock 1980-talets nyliberala reaktion. Denna kan sannolikt förklaras med att den ekonomiska politiken under de föregående årtiondena rört sig så långt vänsterut att ekonomin inte bara stagnerat, utan också hade börjat krympa. Den "nyliberala" politikens skattesänkningar och avregleringar fick ekonomin att växa igen, vilket allt sedan dess har setts som en viktig seger för högern.
Vad som i själva verket inträffade var dock att vänsterpolitiken hade fått skatteintäkterna att minska, och för att få dem att öka igen blev man så illa tvungna att omvärdera den kurs man hade slagit in på. Den nyliberala reaktionen var med andra ord en anpassning till Lafferkurvans realiteter, vilket också förklarar varför ingen återgång till den tidigare ekonomiska politiken därefter har skett. 1970-talets ekonomiska politik hade effektivt undergrävt vänsterns möjligheter att flytta fram sina positioner, och för att säkra en fortsatt rörelse vänsterut behövde man paradoxalt nog först ta ett relativt stort steg år höger. Thatcher och Reagan visade vägen, men trots högljudda protester kom vänstern i förlängningen att både acceptera och kopiera deras linje.
Sedan 1980-talet har därför den fortsatt smygande vänsterglidningen i första hand inte skett på ekonomins domäner, utan på kulturens. På kulturens område saknas dock ekonomins självskrivna gräns för hur långt politiken kan vridas åt vänster utan att detta slår tillbaka, varför vi nu på många sätt befinner oss på okänd mark. Inte desto mindre ser vi idag hur en närmast global reaktion sakta men säkert vinner mark, med de senaste årens valresultat i Centraleuropa, USA, Storbritannien och Brasilien som några av de mer uppmärksammade exemplen.
Brasilien kan vara ett specialfall, och utvecklingen kan sannolikt i viss utsträckning kopplas till den ökade osäkerhet för arbetarklassen och den lägre medelklassen som följt på globaliseringen av ekonomin. Den primära anledningen förefaller dock vara kulturell, vilket givet reaktionens styrka är en i sammanhanget synnerligen intressant omständighet som förtjänar att studeras närmare. Att den breda massans tolerans för makthavare som bedriver Kulturkampf mot dem skulle vara låg, är nämligen någonting allt annat än självklart. Tvärtom är västvärldens nationalstater i mångt och mycket resultatet av just liberal Kulturkampf, och denna har varit så framgångsrik att det till stora delar är försvaret av resultaten av detta kulturkrig som utgör den reaktionära positionen idag.
Inte desto mindre talar resultaten för sig själva. I många länder har man redan nått bristningsgränsen, och i ännu fler närmar man sig den i snabb takt. Någonting har uppenbarligen hänt, och den springande punkten är måhända att de förändringar som har föranlett reaktionen inte bara varit drastiska, utan framför allt gått väldigt fort. Människans förmåga att vänja sig vid det nya normala är så stor att till och med överlevande från koncentrationsläger vittnat om hur en slags vardag med tiden infunnit sig. När de drastiska förändringarna kommer under fredstid, och i frånvaron av någon yttre omständighet allmänheten inte har något annat val än att anpassa sig till, är det dock ett farligt spel makthavarna spelar. Sannolikheten för att man kittlar drakens svans en gång för mycket blir med tiden, tycks det, väldigt hög.
I Sverige har dock reaktionen varit påfallande svag, trots att kulturkampen här varit mer aggressiv än i de flesta övriga länder. De konsensussökande och lutheranska svenskarna har inte bara varit villiga att utstå mycket, utan har dessutom gradvis vant sig även vid ständiga skottlossningar, tiggare utanför varje affär, och så vidare. Många har visserligen fått nog, men är makthavarna bara smarta nog att slå av något på takten i genomförandet av sin kaospolitik, kommer de också kunna förmå svenskarna att acceptera betydligt mer radikala försämringar än vad som redan är ett faktum.
Av denna anledning är det av avgörande betydelse att inte vänja sig, utan tvärtom högljutt påtala försämringarna, häckla makthavarna för deras skamlösa lögner och gång på gång påtala hur pervers situationen är. Tillvänjningen är en förutsättning för att man skall kunna fortsätta sin progressiva kamp för ett samhälle som i högre och högre grad präglas av kaos, och att man inom etablissemanget är som besatta av att misstänkliggöra de som "svartmålar" är en tämligen tydlig indikation på vilket hot de anser att motståndet mot tillvänjningen utgör.
