Mina höjdrädda före detta poliser i San Francisco som utforskar tidens gång och livets förgänglighet i tvärsnitt av sequoioideae:
Enligt ett ofta upprepat påstående behöver islam en reformation. Påståendet vittnar om att den som upprepar det hemsöks av en gnagande misstanke om att islam och västvärlden är oförenliga storheter, men avslöjar också att vederbörande delar den rationalistiska liberalismens föreställning om att alla problem går att lösa med progressiv social ingenjörskonst. Förhoppningarna om att en islamisk Martin Luther skall oskadliggöra de mörka moln man ser torna upp sig vid horisonten utgör dock inte bara en utmärkt illustration av det faktum att den breda "högern" består av personer som inte förmått frigöra sig från liberalismens snäva och blodfattiga föreställningsvärld, utan vittnar också om en väldigt ytlig förståelse av vad reformationen faktiskt innebar.
Att ordledet reform för den nutida människan av whighistoriska skäl väcker progressiva associationer hindrar inte att reformationen, när den inträffade, till sin natur var reaktionär. Vad som fick reformatorerna att göra uppror mot den katolska kyrkan var att de såg denna som dekadent och kättersk, och vad de i stället förespråkade var att kyrkan skulle återvända till sina rötter. Denna strävan efter renlärighet skulle snart ge upphov till flera klassiska utbrott av en form av religiös fanatism som ironiskt nog bär stora likheter med samma islam som idag påstås vara i behov av en reformation, och protestantismen utmärkte sig långt in på 1900-talet som den strängare, mer spartanska, mindre toleranta och mer hårdföra grenen av kristendomen. Det var först under efterkrigstiden detta i det allmänna medvetandet slutligen kom att vändas till sin motsats.
Att protestantismen under sin historia ofta uppvisat likheter med islam är i själva verket ingen slump, då islam i praktiken redan har genomgått en reformation. Huruvida detta skedde i samband med Muhammeds död, det ottomanska kalifatets fall eller vid någon tidpunkt däremellan kan diskuteras, men klart är att islam idag precis som protestantismen saknar en central auktoritet. När Martin Luther uppmuntrade till personliga bibeltolkningar, uppmuntrade han till precis det förhållningssätt till religionen som skapat den splittring och radikalisering vi idag ser i den islamiska världen. Vad mer är, när bokstavstroende salafister för varje dag flyttar fram sina positioner, är också likheterna med hur protestantismen en gång valde att överge katolicismens institutioner och traditioner för att i stället gå tillbaka till källorna uppenbara.
De uttryck reformationerna av kristendomen respektive islam tagit sig har dock ofta skiljt sig kraftigt åt i de båda civilisationerna, och likheterna står idag främst att finna i sanningsanspråken, formerna och mekanismerna, snarare än i de konkreta utfallen. Därmed står det också klart att föreställningen om att islam skulle vara betjänt av en reformation är ett villospår. Vad som egentligen avses med detta är en förhoppning om att muslimer, precis som kristna, skall bli ateister, uttalad av någon med en högst bristande förståelse för såväl sin egen kultur som den orientaliska. Att man i västerlandet övergivit Gud betyder dock till skillnad från vad många tror inte att man övergivit kristendomen, utan denna utgör tvärtom alltjämt en i allra högsta grad levande del av vår kultur. Denna kulturella komponent, med dess fokus på plikt, tillit, barmhärtighet och generositet, är ironiskt nog i långt mycket högre utsträckning än några religiösa dogmer vad som gör vår civilisation svårförenlig med islam.
Vad de stora förhoppningar som inte desto mindre sätts till en reformation av islam är ett uttryck för, är en utbredd oförmåga att se den västerländska kulturens särart. För den progressive är varje människa innerst inne en progressiv västerlänning, och de kulturella skillnaderna begränsade till variationer i mat och klädsel. Den "höger" som inser denna förklaringsmodells otillräcklighet förmår inte sällan också se den destruktiva friktion som uppstår i mötet mellan västerlandet och islam, men visar sig när det kommer till kritan oförmögen att lämna den välbekanta liberala föreställningsvärlden. Resultatet blir att man sätter sin tilltro till önsketänkande, vilket drömmen om en reformation av islam bara är ett av flera exempel på.
