Mina nordafrikanska kondorer:
På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting har vi inte utan viss förtjusning noterat hur tisdagens text om liberalismen gett upphov till vad som sannolikt är rekord i upprörda kommentarer per läsare. Merparten av dessa upprörda kommentarer har dock inte bara vittnat om fortsatt oförståelse inför problemen med liberalismbegreppet, utan också om en långtgående brist på förståelse för problemen med dem Liberalismus an sich. I ljuset av detta står det klart att vår kritik inte gick långt nog, utan tvärtom kunde ge skenet av att liberalismen är oproblematisk så när som på namnet. Detta är inte bara fel i sak, utan gäller också den libertarianism till vilken merparten av våra kritiker tycks bekänna sig. I just denna omständighet finner vi gissningsvis också pudelns kärna, varför det måhända är hög tid att sluta gå som katten kring het garmonbozia och i stället rikta återstoden av denna kritik direkt mot liberalismens bad boy till lillebror.
Nyckeln till libertarianismens problem finner vi ironiskt nog hos den österrikiske ekonomen tillika liberalen Friedrich von Hayek, som i sitt bitvis tämligen bistra magnum opus Frihetens grundvalar krasst slår fast att människor bara kan erbjudas frihet så länge de i normalfallet avstår från att utnyttja den. Vad Hayek konstaterar är att social kontroll och konsensuskultur utgör själva förutsättningen för frihet, och att det därför är av godo om den som till fullo utnyttjar den frihet lagstiftningen erbjuder honom också får betala ett mycket högt socialt pris för detta. Den frihet Hayek förespråkar är närmast att betrakta som en behaglig illusion, vars syfte är att få människor att känna att de har en säkerhetsventil den dag trycket, tristessen och rutinerna blir dem övermäktiga. Så länge människor vet att de har denna utväg, menar Hayek, kommer de orka uthärda den vardag som annars skulle riskera att bli för mycket för dem.
Vad som här omedelbart står klart är att många som under åren har hyllat Hayek helt valt att bortse från detta. I stället har man inte bara glorifierat hedonismen och livsstilslibertarianismen, utan också målmedvetet arbetat för att möjliggöra ökad invandring. De utomvästliga minoriteter som till följd av detta tagit plats i samhället har dock inte känt sig bundna av den sociala kontroll eller delaktiga i de gemenskaper som Hayek menade var förutsättningar för (illusionen av) frihet. Detta har i sin tur fått till följd att just dessa förutsättningar eroderats. När olika grupper i ett samhälle omfattas av samma lagar, rättigheter, offentliga institutioner och sociala skyddsnät, men ej av samma kultur, värderingar och gemenskaper, försvinner också vad som en gång gjorde friheten möjlig. Den primära förutsättningen för libertarianism är i själva verket just det homogena, europeiska och kristna samhälle den progressiva politiken på olika sätt har raserat.
Detta för oss till det faktum att libertarianska hjärtefrågor som individuell frihet, låg skatt och en liten (eller obefintlig) stat ter sig minst sagt ganska sekundära i det samhälle som blivit resultatet av den progressiva politiken. Vår samtids problem återfinns på annat håll, och även om en libertarian här helt korrekt kan påpeka att det är den stora staten som möjliggjort den destruktiva politiken, är denna invändning till sin natur helt och hållet akademisk. I den mån en ny och mindre destruktiv ordning avlöser nuvarande vanstyre, är sannolikheten för att denna skulle vara libertariansk praktiskt taget obefintlig. I detta läge spelar det ingen roll hur goda argument libertarianismen framför för sin sak, i all praktisk bemärkelse kommer den ändå främst fylla funktionen av en distraktion. Vad mer är, i brist på en radikal demografisk revolution kommer den heller inte fungera. När en sådan revolution kommit till stånd kan man börja argumentera för libertarianismen igen, men i väntan på detta kommer det libertarianska tankegodset endast ge legitimitet åt den som till exempel vill inrätta salafistiska institutioner i Sverige.
Sist men inte minst dras libertarianismen med problemet att den helt och hållet saknar försvar mot många former av destruktivt beteende. I den mån någon lyckas köpa en kulturhistoriskt mycket värdefull byggnad, är denne enligt libertarianismen också helt fri att riva denna och uppföra ett parkeringsgarage eller en shoppinggalleria i dess ställe. I den mån en saudisk oljemiljardär köper en bit mark i Sverige, är denne därtill enligt libertarianismen inte bara fri att på denna plats bygga en moské eller koranskola, utan också att där anlägga en stad för tillresta wahhabiter. Givet hur världen ser ut vore inget av dessa scenarier särskilt osannolikt den dag libertarianismens införande väl möjliggjorde dem, och utan att grovt göra avkall på libertarianismens principer skulle det heller inte finnas något sätt för libertarianen att värja sig mot utvecklingen.
Annorlunda uttryckt dras libertarianismen med stora problem, varav vissa följer av dess grundpremisser och andra är relaterade till hur världen ser ut idag. En del libertarianer finner en lösning på detta genom successiva och inte sällan också mycket kreativa omtolkningar av libertarianismen. I många fall är dessa lösningar utmärkta, men innan de hunnit bli det har de också förvandlats till ståndpunkter som har mycket lite gemensamt med någonting som kan kallas för libertarianism. I och med detta begåvas även libertarianismbegreppet med samma destruktiva begreppsförvirring dess liberala motsvarighet sedan länge dragits med, varpå också frågan om varför det skulle vara meningsfullt att hålla fast vid det ofrånkomligen infinner sig.
