Mina debatterande vänner i Pireus:
På den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting finner vi oss inte sällan i polemik med liberaler av en sort det vore mer naturligt att räkna som allierade än fiender. Gemensamt för dessa är att de är klassiska liberaler, att polemiken rör vår användning av liberalismbegreppet som ett skällsord samt att deras invändningar mot detta bottnar i att de flesta konservativa ståndpunkter enligt dem är fullt förenliga med den klassiska liberalismen. Dessa invändningar är ironiskt nog mycket välbekanta för oss, och då inte bara för att vi har hört dem förut, utan framför allt för att vi själva i en svunnen tid många gånger framfört dem i tröstlösa diskussioner med liberaler av en sort det definitivt inte är naturligt att räkna som allierade. I sak är också dessa invändningar helt korrekta, varför polemiken kan framstå som onödig.
Problemet med denna försvarslinje är emellertid att liberalismen inte är en ståndpunkt, utan en ideologisk vektor. Likt faktoidens haj som ständigt måste simma för att inte drunkna, måste liberalismen ständigt röra sig vänsterut för att motivera sin fortsatta existens. Denna omständighet gör den klassiska liberalismen till en sedan länge passerad fas i liberalismens utveckling, varför begreppet klassisk liberalism som sådant också är meningslöst annat än som historisk term. För liberala makthavare ter sig i själva verket denna koppling mellan tid och en rörelse vänsterut så naturlig att man talande nog ofta avfärdar högerpolitik i termer av en ambition att "vrida klockan tillbaka". Just denna starka koppling till tidens gång gör i liberalens ögon varje högerståndpunkt till ett naturvidrigt brott mot kausalitetsprincipen, vilket i slutänden också är vad som förklarar liberalens instinktiva aversion mot högern.
Kunskapen om denna liberalismens fundamentala beskaffenhet är dock liten, och i det allmänna medvetandet har i stället ideologin i fråga länge snarare förknippats med just den klassiska liberalismens tankegods. Unga människor med frihetliga värderingar har därför sugits upp av liberala partier, i vilka de snabbt förvandlats till makthavare som, trots en frihetlig fernissa och självbild, under frihetliga paroller arbetat stenhårt för att på politisk väg omdana samhället, omforma individen och omgestalta kulturen. Att man i den parlamentariska högern trots detta intalat sig att man i liberalismen haft en naturlig allierad har under åren ömsom förlamat borgerligheten och ömsom fått den att frossa i självskadebeteende, ända tills knappt ens de partipolitiskt aktiva själva längre förmått uppbåda någon entusiasm för sina organisationer.
Det är i ljuset av detta man måste förstå varför liberalismbegreppet är så förrädiskt. Om att den klassiska liberalismen vore en förbättring jämfört med den svårt dekadenta liberala ordning vi har idag råder knappast några tvivel, liksom inte heller om att även den mest övertygade av traditionalister till viss del har internaliserat det liberala tankegodset. Den västerlänning som påstår sig vara helt och hållet oskyldig till alla former av liberalism ljuger, en omständighet på vilken vi finner ett mycket belysande exempel i det faktum att även nationalismen ursprungligen var en skapelse av liberaler. På de ideologiska, historiska, teoretiska och filosofiska planen går det med andra ord utmärkt att försvara liberalismen, men på det rent taktiska är det inte desto mindre ett stort misstag att göra detta.
Att många till höger envisas med att klamra sig fast vid liberalismbegreppet får till följd att en falsk upplevelse av samhörighet med personer som står väldigt långt till vänster växer fram. Även om en försvarare av begreppet själv inte upplever denna samhörighet, bidrar språkbruket till att denna falska upplevelse av samhörighet stärks hos andra. Vid första anblick kan detta framstå som oproblematiskt eller rentav positivt, men då det konsekvent är vänsterorganisationer och -debattörer som gynnas av den nya klassens och managerkapitalismens institutioner kommer också dessa strömningar alltid att domineras av vänstern. Den som attraheras av liberalismbegreppet kommer därför in i ett sammanhang där de flesta auktoriteter, nätverk och välfinansierade organisationer står tydligt till vänster. Detta skapar inte bara mentala barriärer mellan dem och deras naturliga allierade, utan tenderar med tiden förrädiskt nog också att få dem själva att gravitera vänsterut.
Även i den mån man inte bara till fullo ställer sig bakom den klassiska liberalismens principer, utan också innerligt föraktar socialliberalismen, blir det därför kontraproduktivt att kalla sig liberal. Gör man detta kommer man, även om man själv förmår stå fast vid sin position, bidra både till att ge legitimitet åt just den kaosideologi man föraktar och till att vänstern fortsätter flytta fram sina positioner. Högern kommer aldrig lyckas erövra liberalismbegreppet av den enkla anledningen att detta inte representerar en ideologisk position, utan utgör den kraft som eroderar det egna handlingsutrymmet.
