Mina edsvurna bataver:
En stjärnas liv utgörs i grund och botten av ingenting mindre än en envig mellan två krafter, av vilka den ena är utåtriktad och resultatet av fusionsenergi, och den andra den inåtvända gravitationen. Till slut kommer någon av dessa krafter få övertaget varpå stjärnan antingen exploderar eller imploderar, men innan detta sker kommer den kraftmätning som pågår i himlakroppens inre under lång tid att upprätthålla en i regel anmärkningsvärt stabil ö av ljus och värme i ett i övrigt väldigt ogästvänligt universum. I detta utgör stjärnan en icke oäven metafor för den västerländska civilisationen, i vilken den utåtriktade kraften kan identifieras med den faustiska människan, och den inåtriktade med kaos. Med detta synsätt kan den dekadens som angripit västerlandet förklaras som resultatet av ett faustiskt underskott.
Hur centralt det faustiska elementet faktiskt är i västerlandets kollektiva undermedvetna blir uppenbart när man börjar se den faustiska människan i termer av en arketyp. Den faustiska arketypen återkommer ständigt i såväl historieskrivningen som kulturen, och utövar en sällsam lockelse på den västerländska människan. Vi finner den i vår relation till allt från historiska personer som Alexander den store, Cecil Rhodes, Ernst Jünger och Neil Armstrong till fiktiva gestalter som Fitzcarraldo, Indiana Jones och James Bond. Vi finner den faustiska arketypen i den brittiske vicekungen som styr över Indien, i conquistadoren som erövrar en kontinent och i cowboyen som underkuvar Västern. Vi finner den i utforskaren och äventyraren, och vi finner dess naturliga arena i imperier, bland den storslagna arkitekturen, på outforskade kontinenter, i svårtillgänglig terräng samt i science fiction- och fantasylitteraturens världar. Kort sagt, där vi finner den faustiska arketypen, eller kan skönja dess konturer, finner vi också fascinationen och upplevelsen av mening.
Den faustiska civilisationen har ofta sammanfallit med den liberala, varför dess handlingar i det förgångna många gånger är allt annat än okomplicerade ur ett högerperspektiv. När Spengler framhåller Cecil Rhodes som ett typexempel på den faustiska människan är det inte bara någon som i sina metoder att tjäna pengar och utöka sitt hemlands intressesfär var påfallande lik dagens amerikanska neokonservativa han lyfter fram, utan också någon vars erövringslystnad drabbade såväl européer som afrikaner. Inte desto mindre står det klart att tillbakagången för det faustiska har lämnat ett vakuum efter sig, och att många av västerlandets problem låter sig spåras till detta. Vad mer är, vi finner här också att kristendomen, även om den i både sina gnostiska och medeltida inkarnationer i viss mån kan framstå som faustisk, i sin moderna tappning är illa lämpad att fylla detta vakuum.
Intressant nog öppnar sig här därför möjligheten att den västerländska människans spirituella kris inte beror på kristendomens tillbakagång, som så ofta antas, utan på att den västerländska människans behov av ett faustiskt sammanhang inte är uppfyllt. Kulturens många faustiska arketyper kan med detta synsätt tolkas som ett symptom på frånvaron av den äkta varan, och det faktum att de hårdföra ateisterna blir allt fler som ett symptom på en utbredd besvikelse över att man av denna anledning inte får sina spirituella behov tillgodosedda. När frånvaron av mening växer sig allt starkare i människors vardag misstolkar man detta som att Gud har övergivit en, och tar därför ut sin ilska på religionen. I så fall visar sig oväntat konturerna av det förment Gudsformade hål människor erfar inom sig ofta sammanfalla med den faustiska arketypens, snarare än med Faderns.
Kanske är det därför också här vi finner en väg framåt. I ett samhälle präglat av ett långtgående faustiskt underskott har den som förmår presentera ett faustiskt narrativ och/eller förkroppsliga den faustiska arketypen en gigantisk fördel. Då progressivismen av idag alltmer kommit att representera det faustiskas antites, behöver högern därtill inte vara särskilt orolig för konkurrens. För att förmå att fylla detta behov behöver dock högern lyfta blicken. Den höger som lovar att lappa och laga kommer aldrig att framstå som faustisk, liksom inte heller den som satsar allt på att framstå som förnuftig. En faustisk höger måste erbjuda den törstande västerländska människan kristallklart, kallt och syrerikt vatten. Detta kan måhända framstå som lättare sagt än gjort, men givet att våra förfäder var förmögna till det, att världshistorien är full av såväl stora tänkare som konstnärer och att vad vänstern har att erbjuda är ytterst torftigt, är det snarare förvånande att konkurrensen inte börjat hårdna.
