Mina långhövdade besökare i Wilusa:
LO har i dagarna släppt en propagandafilm, som trots såväl det plattityddrypande namnet Ta tillbaka jämlikheten som det faktum att den nu hånas av "högern" är väldigt välgjord. Filmen är till synes ett försvar för jämlikheten stöpt i den amerikanska populärkulturens formspråk, och i den mån man är lättdistraherad skulle man därför kunna göra en analys av filmen på grundval av endast det ironiska i denna omständighet. Det väsentliga i sammanhanget är dock någonting helt annat, nämligen att det egentliga budskapet inte har någonting med jämlikhet att göra över huvud taget. Funktionen den minimalistiska dialogen och dess jämställdhetstema fyller är i själva verket den som städad fasad för en sekvens av bilder omsorgsfullt framtagna för att runda alla analytiska centra i tittarens hjärna, och i stället tala direkt till vederbörandes känslor.
Det egentliga budskapet framträder som tydligast när man ser filmen med ljudet avslaget. Vad som avbildas är en serie miljöer de flesta idag levande svenskar direkt känner igen sig i, och som dessa inte sällan också formats som människor av. Tittaren förflyttas till en ursvensk folkhemsmiljö av miljonprogramsvillor och gillestugor, i vilken tidsmarkörer i form av bland annat kompaktkassetter, videobandspelare, en Saab 99 och daterat mode direkt gör det uppenbart att filmen utspelas i förfluten tid. Huruvida tittaren står till höger eller vänster är i detta läge irrelevant, endast den som är död inombords förmår ta del av dylika scener utan att erfara den förrädiska och mycket bitterljuva känsla som i andra delar av världen går under namn som saudade och hiraeth, men som vi med ett grekiskt lånord något förenklat kan kalla för nostalgi.
Efter att filmmakarna begått anakronistiskt våld mot tidslinjen blir vi dock snart varse att idyllen är hotad. "Men något hände", får vi veta, varpå de mörka molnen också bokstavligen tornar upp sig. I den mån man vetenskapligt försöker analysera hotet utifrån de datapunkter filmen faktiskt tillhandahåller tycks detta bestå i en kombination av de senaste årtiondenas globala lågkonjunkturer, alliansregeringens arbetslinje och konsekvenserna av sittande regerings politik, men då budskapet som tidigare påpekats till sin natur är starkt känslomässigt kan dylik analys inte bidra till fördjupad förståelse av filmens budskap. Vad filmen berättar är i stället att Vad som var gick förlorat till följd av Hotet och att resultatet blev Det samhälle vi har idag, men att en Renässans nu är möjlig.
Att det är just denna berättelse som återges i filmen är ingen slump, då vad man därmed skildrar också är ett förlopp mången svensk omedelbart känner igen sig i. Vad som inte desto mindre gör filmen mycket förrädisk är vad man mycket utstuderat utmålar som Vad som var, Hotet, Det samhälle vi har idag respektive Renässansen. Av berättarrösten att döma är Vad som var folkhemmet, men som tydligt framgår av bilderna är detta i stället ett tryggt och homogent samhälle där människor erfar samhörighet snarare än den alienation som tagit dess plats. Av berättarrösten att döma är Hotet synonymt med högern, men som tydligt framgår av de associationer man vill väcka är detta en omskrivning för invandringen. Av berättarrösten att döma är Det samhälle vi har idag ett samhälle med ekonomiska klyftor, men vad man ogenerat vill få tittaren att tänka på i termer av ett sådant är det norm- och laglösa mångkulturella land samma tittare under sin egen livstid sett Sverige förvandlas till. Sist men inte minst får vi veta att Renässansen utgörs av socialdemokratisk politik, men bakom detta påstående återfinns en verklighet där regeringens politik inte bara leder till ökade klyftor, utan framför allt att vi i snabb takt fortsätter fjärma oss från Vad som var.
LO:s film är när det kommer till kritan ingenting annat än ett mycket skickligt utfört identitetsbedrägeri, vilket ingen heller bör försitta ett tillfälle att påpeka. Vad dess formspråk beträffar är detta dock allt annat än taffligt, utan tvärtom någonting högern med fördel kan låta sig inspireras av.
