Mina romanförfattare som upplever nattlig terror under stugvistelser i de norra delarna av delstaten New York:
Om att den parlamentariska oppositionen häromveckan enades om att gå in och ändra i regeringens budget finns mycket att säga, till exempel att det är svårt att inte känna skadeglädje när centerpartistiska hjärtefrågor röstas ned, att Centerpartiet inte kommer överge januariövenskommelsen ens om alla de punkter som ingår i denna skjuts ned av riksdagen samt att det är tveksamt huruvida det faktiskt är mer pengar kommunerna och landstingen behöver, snarare än någon som går loss med motorsåg bland den sjukligt uppsvällda offentliga byråkratin. Det mest anmärkningsvärda i sammanhanget är emellertid någonting helt annat, nämligen att inte ens de som kallar sig klassiska liberaler förmår påtala vad som gör Centerpartiets tills vidare stoppade ingångsavdrag till ett uselt förslag. Av denna anledning ankommer det ironiskt nog ännu en gång på den reaktionära tankesmedjan Fnordspotting att utföra det folkbildande arbete de av blod- och C-vitaminbrist så hårt ansatta förespråkarna av liberalismen själva inte klarar av (det är ett smutsigt jobb, men någon måste göra det).
Vad det föreslagna ingångsavdraget kokar ned till är att en särskilt skattelättnad riktad till en viss grupp skall införas. Historiskt är sådana någonting som liberaler kategoriskt motsatt sig, då just liberaler kanske bättre än några andra varit mycket medvetna om att dylika politiska ingrepp leder till osunda incitament, snedvriden konkurrens, ljusskygga affärsupplägg och andra oönskade effekter av vilka många kan vara svåra att ens förutse. Den klassiskt liberala ståndpunkten har i stället varit att tillhandahålla stabila institutioner som behandlar alla lika, och därefter låta marknadskrafterna själva finna en jämvikt utan att någon enskild aktör, bransch eller grupp gynnas eller missgynnas av staten. Eventuella skattesänkningar har följaktligen inte heller riktats till enskilda grupper, utan varit generella.
Det avsteg från den klassiska liberalismens principer ingångsavdraget är ett uttryck för är dock ingen isolerad företeelse, utan tvärtom någonting som idag i allra högsta grad utmärker både Centerpartiets och övriga liberala krafters idéer om hur Sverige bör reformeras. Rut- och rotavdragen är exempel på precis samma form av snedvridning av marknaden, liksom flera redan introducerade särskilt gynnade eller aktivt subventionerade anställningsformer. Resultatet har bland annat blivit skattesubventionerad arbetskraftsinvandring, skenande priser, systematiskt utnyttjande och att skattebetalarna tvingats subventionera enskilda VD-löner med hundratusentals kronor varje månad. Kort sagt, vad svenska liberaler åstadkommit med sina favoritreformer är en renässans för precis den sorts institutionaliserade korruption liberalismen en gång i tiden såg sig som den naturliga motpolen till.
I förlängningen gäller någonting liknande också de så kallade "valfrihetsreformer" som blivit en hjärtefråga för liberaler. Utfallet har beskrivits i termer av "privatiseringar" och "marknadsutsättning" av offentlig verksamhet, men verkligheten har varit en helt annan. Vad man i själva verket har gjort är att på planekonomiskt manér bestämma vad efterfrågan och priset på olika tjänster skall vara, varpå man satt en på varje fri marknad central återkopplingsmekanism ur spel genom att skicka notan till skattebetalarna i stället för "kunderna". Den gigantiska skattefinansierade kaka som på detta sätt skapats har man därefter inte bara låtit vilken oseriös företagare som helst få vara med och ta för sig av, utan man har också valt att helt ignorera de många varningssignalerna om grova missförhållanden som för varje år hörts ljuda högre och högre.
Ett och annat misstag av denna typ går att bortförklara som olycksfall i arbetet, men det faktum att liberalismen under så lång tid, så kategoriskt och så systematiskt valt att stå fast vid denna linje trots de uppenbart destruktiva konsekvenserna går inte att tolka på så många andra sätt än att man faktiskt lyckats åstadkomma precis vad man faktiskt också hoppades på att åstadkomma. Vad mer är, att näringslivet gång på gång gett just den svågerkapitalism som blivit den nutida liberalismens signum sin välsignelse gör det uppenbart att starka krafter även utanför partipolitiken står bakom denna ordning, varför också den kompakta tystnaden från de inte sällan mycket kunniga liberaler som knutits till näringslivet plötsligt blir fullt begriplig. I valet mellan att förespråka en fri marknad där lågbeskattade medborgare själva får välja vad de vill lägga sina pengar på, och en ordning där staten använder sitt våldsmonopol för att beskatta invånarna och därefter slussa dessa medel vidare direkt till näringslivet, väljer näringslivet det senare.
Att en naturlig slutsats av detta är att högern varken bör se liberaler eller näringslivet som allierade behöver knappast påpekas. Intressant nog finner vi dock att detsamma gäller den som faktiskt värnar liberalismen så som denna traditionellt har uttolkats. För såväl den klassiske liberalen som den socialliberal som faktiskt förespråkar näringsfrihet i ordets egentliga bemärkelse borde den näringspolitik som idag torgförs som liberal utgöra en styggelse, och i den mån man faktiskt månar om liberalismens rykte borde man därför också inte bara instinktivt förstå varför varje förslag i stil med Centerpartiets ingångsavdrag är oförenligt med en fri marknad, utan också att tystnaden därom vittnar om att liberalismen har stora problem.
