Mina traditionalistiska och kärva aristokrater som upprätthåller lag och ordning i gröna dalgångar insprängda bland Marunes ogästvänliga berg:
Den bland svenska systemkritiker så utbredda föreställningen att företeelsen konsensuskultur skulle vara någonting dåligt, utgör i själva verket ännu en i raden av påminnelser om hur liberalismen uppnått en så hegemonisk ställning att inte ens dess kritiker förmår angripa den annat än med liberala argument. Vad som i grunden är den renläriga högerhållningen till företeelsen konsensuskultur är visserligen, precis som så mycket annat, en allt annat än okomplicerad fråga, men när man likställer konsensuskultur med vänsterhegemoni gör man det inte bara väl lätt för sig, utan ger indirekt också uttryck för en hyperindividualistisk samhällssyn som ironiskt nog i allra högsta grad är sprungen ur vänsterns föreställningsvärld.
Vad som gör den dåliga klang begreppet konsensuskultur fått så förrädisk är det faktum att denna inte bara legat till grund både för de nordeuropeiska konservativa och frihetliga traditionerna, utan därtill är nära förenad med den svenska allmogens kultur. Konsensuskulturen är som inte minst Erik von Kuehnelt-Leddihn beskrivit intimt förknippad med protestantismen, och har i egenskap av socialt ramverk spelat en avgörande roll för att möjliggöra den protestantiska civilisationens intellektuella, vetenskapliga, militära och ekonomiska framgångar. Genom historien har den nordeuropeiska konsensuskulturen genomsyrats av en konservativ och väldigt traditionell dygdetik, och har därför också varit central i upprätthållandet av det protestantiska samhällets påfallande strikta normer.
Att konsensuskulturen därmed också i mångt och mycket sammanfallit med vad som legat i kungars, aristokraters, prästers och industrialisters intressen behöver knappast påpekas, men intressant nog är det också detta som möjliggjort framväxten av den frihetliga traditionen. I ett samhälle utan den djupt institutionaliserade dygdetik konsensuskulturen varit ett uttryck för är den frihet man i den frihetliga traditionen eftersträvar helt enkelt inte möjlig, då människor utan ett sådant gemensamt ramverk skulle använda sin frihet på ett sätt som underminerade samhällets stabilitet. Konsensuskulturen gjorde dock det sociala priset för att bryta mot normer mycket högt, varför det gick att genomdriva frihetliga reformer utan att kaos utbröt. Den sociala kontroll civilsamhället utövade, och den instinktiva skam den som ljög, betedde sig illa eller inte respekterade traditioner och normer kände, gjorde den formella friheten möjlig.
Denna frihet blev därför i mångt och mycket en chimär för flertalet, och verklig endast för den som ansåg sig ha råd att riskera utfrysning. Detta var dock tillräckligt för att målmedvetna fritänkare och entreprenörer med ekonomiskt och/eller socialt fuck off-kapital skulle kunna experimentera med nya metoder, och även om detta sågs med oblida ögon av allmänheten utmynnade det också emellanåt i innovationer så framgångsrika att den breda massan till slut motvilligt tvingades acceptera dem, om inte annat för att öka de egna möjligheterna till överlevnad. Kombinationen av formell frihet och en väldigt långtgående konsensuskultur möjliggjorde därför någonting tämligen unikt i världshistorien, nämligen att stora, snabba och omvälvande tekniska framsteg kunde ske utan att detta gick ut över samhällets stabilitet.
Denna strikt konservativa konsensuskultur kunde inte sällan upplevas som mycket tryckande och repressiv av individualister, minoriteter och andra som på ett eller annat sätt avvek från mönstret. Vad mer är, den mycket långtgående dygdetiken skapade ett påfallande kärvt och humorlöst samhälle, där många av de möjligheter till spontanitet och livsglädje som andra samhällen erbjöd lyste med sin frånvaro. Inte desto mindre var det just detta som möjliggjorde det fönster av frihet som klassiska liberaler och libertarianer, ofta helt utan att förstå kontexten, alltjämt lyfter fram som en gyllene era. Denna frihet hade dock inte bara varit omöjlig utanför den protestantiska världen, utan också varit otänkbar även inom ramen för denna utan den starka och djupt konservativa form av konsensuskultur som då fortfarande rådde.
Den kulturella vänsterhegemoni som råder idag är ingenting annat än vad dåtidens konsensuskultur med tiden urartat till, och trots att denna degeneration representerar ett radikalt paradigmskifte har den också varit anmärkningsvärt subtil. Att konsensuskulturen alltjämt är ett uttryck för en synnerligen sträng form av protestantisk dygdetik framgår med all önskvärd tydlighet inte bara av dess syn på arbete eller det faktum att avvikare än idag blir föremål för utfrysning, utan också av dess fokus på uppoffring, synd, eskatologi och renhet. Även kärvheten är intakt, liksom humorlösheten och den grundläggande oförmågan till livsglädje i egentlig mening. Vad som däremot gått förlorat är den konservativa aspekten. I stället för att upprätthålla normer vill man upplösa dem, och de traditioner man en gång värnade är man nu i stället besjälade av att krossa. Konsensuskulturen har därmed blivit en destabiliserande faktor, snarare än den stabiliserande kraft dess ursprungliga funktion var att utgöra.
Vad som har hänt är ingenting mindre än att det protestantiska samhällets immunförsvar vänts mot detta. Att det är just de mekanismer som var tänkta att skydda samhället som nu används för att skada det gör dock attacken kamouflerad, och får till konsekvens att allmänheten inte förmår se den för vad den faktiskt är. Vad mer är, det faktum att konsensuskulturen till sin natur alltid varit repressiv har skapat ett samhälle där oviljan att göra motstånd är djupt rotad. Inte desto mindre är det samma konsensuskultur som möjliggjort de samhällen dennas kritiker själva efterlyser, varför det inte är i konsensuskulturen som sådan vi finner källan till de problem man lyfter fram, utan i vem som äger företrädet att uttolka denna.
